- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
23-24

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes. 22 påfvar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på en synod 640 monoteletismen samt sökte
försvara påfven Honorius’ renlärighet. Han
tog sig an sina af slaverna betryckta landsmän,
lösköpte de fångne samt byggde till de dalmatiske
martyrernas ära en kyrka i Rom.

5. J. V (685–686), född i Syrien, hade varit
påflig legat på sjätte ekumeniska kyrkomötet
(680); han lade den sardinska kyrkan åter
under den romerska stolen.

6. J. VI (701–705), till börden grek, låg
under sin regering i strid med Öst-Rom liksom
med langobarderna.

7. J. VII (705–707), liksom företrädaren till
börden grek, prisas för lärdom och konstsinne,
men ådagalade svaghet och bristande mod i
sina förhandlingar med Justinianus II rörande
erkännande af den 2:a Trullanska synodens beslut.

8. J. VIII (872–882), Gundos son, förut
ärkediakon inom romerska kyrkan, sträfvade att
fullfölja Nikolaus I:s storstilade kyrkopolitik.
Skicklig finansman, administratör och
diplomat samt föga nogräknad om medlen, sökte
han befria Italien från sarasenerna samt göra
påfven till Italiens och kejsardömets behärskare.
Det förra syftet sökte han nå med kejsar Ludvig
II:s hjälp, men han lyckades ej bilda något
varaktigt förbund mot sarasenerna; mot slutet
af sitt pontifikat nödgades han t. o. m. betala
dem en betydande tribut. Efter Ludvigs död
(12 okt. 875) krönte han (25 dec. 875) Karl den
skallige till kejsare, men försöken att
återställa en karolingisk universalmonarki
misslyckades, och den afsedda hjälpen mot
sarasenerna uteblef. Efter kejsar Karls
död (13 okt. 877) öppnade J. underhandlingar
med Karlman, hvars anhängare belägrade J. i Rom
(878), men trädde senare i förbindelse med grefve
Boso af Provence, hvilken han förespeglade
konungakronan. Dessa planer misslyckades
emellertid, och redan i aug. 879 erkände han
Karl den tjocke som konung af Italien
och krönte honom senare (före 9 febr. 881)
till kejsare. Men ej heller hos honom fann
J. den väntade hjälpen mot sarasenerna.
J:s hela italienska politik hade sålunda
fullständigt misslyckats på grund af partihatet
och furstemaktens begynnande upplösning. J.
erkände Methodius som ärkebiskop af Mähren
och stödde honom i hans strid mot det bajerska
episkopatet. I afseende på bulgarerna fullföljde
han sina företrädares politik. För att vinna
kejsar Basileios I:s hjälp mot sarasenerna
förklarade han sig villig att under vissa
betingelser erkänna den afsatte patriarken
Fotios och gaf 880 detta sitt erkännande,
ehuru de kräfda betingelserna icke uppfylldes.
Att J. senare öfvergifvit denna politik och
ånyo bannlyst Fotios, berätta yngre källor. –
J. skall ha fallit offer för en sammansvärjning
bland sina närmaste: först sökte man röja honom
ur vägen med gift; då detta ej verkade nog fort,
dödades han med hammarslag på hufvudet.

9. J. IX (898–900), en från Tivoli
bördig benediktinmunk, lyckades undantränga
biskop Sergius af Cere, som efter påfven
Teodors död (dec. 897) bemäktigat sig
påfvestolen. J. fördömde på en synod i Rom
sergianerna, utfärdade bestämmelser rörande
påfvevalet samt erkände Lambert af Spoleto som
kejsare. Från hans pontifikat känna vi äfven en
synod i Ravenna.

10. J. X (914–928) hade enligt Liudprand af
Cremona den äldre Teodora att tacka för sin
upphöjelse på påfvestolen, sedan han förut varit
biskop i Bologna och Ravenna. J. gjorde försök
att vinna vissa slaviska folk för den romerska
kyrkan, äfvensom att anknyta förbindelser med
spanska kyrkan. Sin största berömmelse vann
J. som politiker och fältherre. Han krönte
Berengar af Friuli till kejsare, förenade
Italiens furstar mot sarasenerna och slog dem
vid Garigliano (916). Efter Berengars mord (924)
slöt J. förbund med Hugo af Burgund. På anstiftan
af Marozia blef han 928 kastad i fängelse, där
han afled – enligt några mördad genom kväfning.

11. J. XI (931–936), naturlig son till påfven
Sergius III och den ofvannämnda Marozia,
uppsattes af sin moder på påfvestolen och gick
i början i hennes ledband, men hölls senare
åtminstone under någon tid fången af sin
halfbroder Alberik, som öfver honom utöfvade
ett afgörande inflytande.

12. J. XII (955–964), den nyssnämnde
Alberiks oäkta son, Octavianus,
uppsteg vid unga år på påfvestolen. J.
var en värdig ättling af Marozias familj; det
påfliga palatset Lateranen förvandlades, heter
det, under hans tid så godt som till en seralj,
där Petri efterföljare vid sina dryckeslag
drack djäfvulens skål och vid sitt
raffelspel anropade Jupiter och Venus. Men han
var tillika en stor krigare med en högt flygande
ärelystnad. Först sökte han utvidga sitt välde
i s., men utan framgång. Senare råkade han
i strid med konung Berengar och, då dennes son
Adalbert inträngde på romerskt område, anropade
han sannolikt under påtryckning af det kyrkliga
reformpartiet Otto I om hjälp och krönte honom
till kejsare 2 febr. 962. Kejsaren erkände
påfvestolens alla besittningsanspråk,
tillade ännu några donationer och lofvade
påfven hjälp till återeröfrande af de områden,
som förhöllos honom. Efter Ottos
aftåg ändrade J. politik; han närmade sig
ånyo Adalbert och inledde förhandlingar med
Ungern och Bysans. Otto drog då 963 ånyo mot
Rom och lät på en synod i Peterskyrkan afsätta
J. för grofva förbrytelser och till hans
efterträdare välja Leo VIII. Dessutom
förnyades 824 års constitutio Romana,
kejsarens öfverhöghet öfver Rom erkändes,
och adeln och prästerskapet förpliktade sig
att vid påfvevalen iakttaga de kanoniska formerna
och ej låta viga den valde, förrän han aflagt ed
till kejsaren. J. lyckades emellertid, sedan
Otto lämnat Rom, ånyo bemäktiga sig Lateranen,
synodens beslut förklarades på ett nytt kyrkomöte
ogiltiga, och Leo VIII måste fly. Innan Otto
hann återvända, afled J. af slag midt under
sina orgier.

13. J. XIII (965–972), förut biskop Johan
af Narni, sannolikt son af den yngre
Teodora, valdes till påfve genom kejsar Otto den
stores inflytande. En sammansvärjning bildades
mot honom; han insattes först på San Angelo,
sedan på en borg i Kampanien, men lyckades
fly och återvände med kejsaren till Rom 966.
Under sin regering främjade han på allt sätt
Ottos planer.

14. J. XIV (983–984), förut biskop Petrus af
Pavia, hade varit kansler hos kejsar Otto II,
genom hvars inflytande han valdes till påfve.
Efter kejsarens död blef J. af den från
Konstantinopel återvändande Bonifatius VII
(se d. o.) inspärrad i San Angelo, där han af
hunger eller gift afled.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free