Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 29-30 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes, finska biskopar - Johannes, ärkebiskopar i Uppsala. Se Johannes, finska biskopar, 1. Johannes Haquini och Johannes Jerechini - Johannes, kejsare af Abessinien - Johannes (ry. Joann) af Kronstadt - Johannes af Gud. Se Barmhärtiga bröder - Johannes anglicus. Se Johanna påfvinna - Johannes Bothvidi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

början såg sig tvungen att vika. Frågan gällde
norra gränsen mellan Uppsala och Åbo stift. Redan
under biskop Hemmings tid hade tvist uppstått
därom, men man hade då i godo enats om, att
Torneå socken skulle höra till ärkestiftet,
Kemi däremot till Åbo stift. Ärkebiskop Birger
väckte efter sitt ämbetstillträde det oaktadt
anspråk på, att Kemi socken (som vid denna
tid omfattade hela landsträckan mellan Torne
och Ule älfvar) skulle räknas till ärkestiftet
och stödde sina anspråk därpå, att Hälsinglands
gräns fordom sträckt sig ända till Ule älf och
träsk. Detta påstående sökte åter J. gendrifva
med vittnesmål såväl af invånarna i Satakunta
som af rådet i Åbo, hvilka intygade, att
Kemi sedan urminnes tid hört till det finska
stiftet. Konung Albrekt afgjorde målet 1377 till
ärkebiskopens fördel. Men den mäktige drotseten
Bo Jonsson intygade, efter ytterligare anställda
undersökningar, den finske biskopens rätt,
och denna förklaring omintetgjorde konungens
utslag samt lämnade J. i ostörd besittning af
det omtvistade området. På samme Bo Jonssons
anmodan nödgades J. i sin ordning att tills
vidare åt Padis kloster i Estland återgifva den
af konung Magnus Eriksson till detsamma skänkta,
men af J:s företrädare återtagna patronatsrätten
öfver Borgå församling i Nyland. — 4. J. IV
Olofsson, f. (året ej kändt) i Pargas socken,
Åbo län, d. 9 juni 1510 på Kustö slott,
studerade vid universitetet i Paris och blef
där 1486 promoverad magister. Hemkommen,
blef han ärkepresbyter vid domkyrkan i Åbo
och valdes 1506, ”via scrutinii”, till den på
hösten s. å. aflidne biskop Lars
Suurpääs efterträdare. 1507 invigdes han i Uppsala i
sitt ämbete, sedan han dessförinnan åt sig
utverkat påfvens stadfästelse å domkapitlets
val. Den tid J. stod i spetsen för den finska
kyrkan är minnesvärd hufvudsakligen genom de
svåra hemsökelser landet då hade att utstå
af de danska sjöröfvarflottor, som härjade
Sveriges och Finlands kusfer. Sorgligt
ryktbart är särskildt den danske fribytaren
Otte Ruds nattliga öfverfall på Åbo stad,
2 aug. 1509, då bl. a. domkyrkan blef
plundrad på en mängd af sina dyrbarheter.
14. R. H.

Johannes, ärkebiskopar i Uppsala. Se Johannes,
finska biskopar, 1, Johannes Haquini och Johannes
Jerechini.


Johannes, kejsare af Abessinien, f. 1832, hette
eg. Kasa l. Dedjah Kassai och var ståthållare i
Tigre under furst Gobase, men förklarade sig
1867 för oberoende furste där, underhandlade
1868 vänskapligt med engelsmännen under
deras expedition mot kejsar Teodoros och
lyckades efter blodiga strider 21 jan.
1872 Axum blifva krönt till ”Etiopiens kejsare”
(negus negest, ”konungarnas konung”). Om hans
af inbördes strider och krig mot egypter
och från 1885 äfven italienare fyllda regering se
Abessinien, sp. 44—45. J. stupade i ett fältslag
mot de mahdistiske dervischerna vid Metemma 9
mars 1889.

Johannes (ry. Joann) af Kronstadt, rysk präst,
f. 1829, d. 1908, hette eg. Ioann Ilitj,
var son till en kyrkvaktare i guv. Archangelsk
och blef efter prästvigningen under namnet
Sergiev kyrkoherde i Kronstadt vid
Andrejevska katedralen, där han i hela sitt
lif tjänstgjorde. Hans predikningar och
uppbyggelseskrifter utkommo 1890—94 (6 bd,
hvaraf några i nya uppl.). Bland hans öfriga
skrifter märkas Njeskolko slov v’ oblitjenie
lžeutjenija grafa L. N. Tolstogo (Några ord till
vederläggning af grefve L. N. Tolstojs irrläror,
1898) och Pravda o Bogje, o cerkvi, o mirje i o dusje
tjelovjetjeskoj (Sanningen om Gud, kyrkan,
världen och människosjälen, 1900). 1882
grundade han i Kronstadt ett arbetshem,
som anses för ett af de bästa i sitt slag
i Ryssland. Oförvitlig i sitt lefverne och
strängt ortodox
i sin religiösa uppfattning, åtnjöt J. en
oerhörd popularitet som själasörjare, filantrop
och ”undergörare”. Efter honom har
uppkallats Johanniternas religiösa sekt,
en samling af ofta tvetydiga individer, som
återupptagit raskolnikernas gröfsta fantasier
om antikrist, världens undergång m. m.
och som på samvetslöst sätt missbrukat den
hjärterene, men godtrogne ”Kronstadtskijs” namn.
Se A. Jensen, ”Tsardömet vid skiljevägen” (1905).
A—d J.

Johannes af Gud. Se Barmhärtiga bröder.

Johannes anglicus. Se Johanna, påfvinna.

Johannes Bothvidi, biskop, f. 7 okt. 1575 i
Norrköping, d. 24 okt. 1635 i Linköping, son af
stadsskrifvaren i Norrköping Botvid Hansson,
företog 1603 en studieresa till Tyskland och
prästvigdes 1604. Försedd med ett stipendium af
Stockholms stad, gjorde han en ny utländsk resa,
under hvilken han (1616) blef hofpredikant
hos Gustaf II Adolf. 1617 promoverades han
till teol. doktor, och s. å. utnämndes han
till konsistorialråd och förste hofpredikant
hos konungen, hvilket senare hade till följd,
att han kom att vara denne följaktig under
hans många fälttåg. 1630 kallades han till
biskop i Linköping, men strax efter sin vigning
(1631) måste han åtfölja Maria Eleonora till
Tyskland. 1632 fick han förordnande att i
Sachsen vidtaga anstalter till den evangeliska
religionens bästa samt att upprätta konsistorier
i Magdeburg och Minden. S. å. tillträdde han
sitt stift, ”där han utmärkte sin styrelse
genom bemödandet att anskaffa skickliga och
lärda prästmän samt genom den omsorg han
drog för skolors och hospitals välstånd”. Han
lyckades äfven att i Linköpings stift införa
ordningen med s. k. dubbla prästmöten, det ena
för kyrkoherdarna, det andra uteslutande för
stiftets obefordrade präster. — J. B. började sin
författarverksamhet som matematiker; men hans
Arithmeticæ vulgaris libri duo (1613, tr. i
Tyskland) är föga mer än en omskrifning af ett
utländskt arbete. Sin största berömmelse vann han
som predikant; knappast kan han dock jämställas
med t. ex. Rudbeckius eller Rothovius. Stort
uppseende väckte hans Jubelpredikningar i
Stockholms slottskyrka 1621. En samling af
hans liktal utkom 1628 under titeln Fyra och
tiugu lijkpredikningar; de äro skäligen
matta. Bättre äro hans krigspredikningar; högst
nådde han likväl i sin gripande Likpredikan öfver
konung Gustaf Adolf (1634), ett prof på mäktig
och ädel andlig vältalighet. J. B. tillhörde
den skola af svenska teologer, som i Tyskland
utbildade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>