- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
41-42

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes Nepos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Norrköpings minne” (1798) och Personalia,
bifogade en af J. författad skrift om
kyrkodisciplinen, tryckt 1638.

illustration placeholder

2. J. (Olliequist), den föregåendes broder,
biskop, f. 29 dec. 1592 i Västra Husby i
Östergötland, d. 18 febr. 1670 i Stockholm,
studerade i Uppsala, tillhörde där Messenius’
studentkrets och promoverades 1617. Efter en
resa i Tyskland, där han studerade vid Giessens
universitet i två år och på nära håll fick se
den olyckliga striden mellan lutheraner och
reformerta, kallades han i slutet af 1621 eller
början af 1622 till den nyinrättade poëseos
professuren i Uppsala. Redan efter ett halft år
begaf han sig emellertid åter ut på resor och
vistades därunder hufvudsakligen i Holland,
England och Frankrike. Han lärde där känna
den inom reformerta världen starka strömningen
till praktisk fromhet med tillbakaskjutande af
konfessionsstriderna (”reformerta pietismen”),
och hans eget ireniskt lagda sinne bestämdes
för framtiden däraf. Däremot besökte han ej
Helmstädt eller knöt förbindelse med Calixtus
och hans synkretism. Efter hemkomsten 1625
utnämndes han till professor vid den s. å. i
Stockholm upprättade läroanstalten för adelns
söner, ”Collegium illustre”. På uppdrag
utarbetade han ock en plan för läroverkets
studieordning, Ratio studiorum (1626),
genom hvilken han trädde i främsta ledet af
Sveriges pedagoger under 17:e årh.; här möter
först större hänsyn till barnets psykologiska
utvecklingsgång. S. å. utgaf han ock en katekes,
Libellus puerilis, som är en af 17:e årh:s bästa;
den undviker frågoformen, och uppfattningen
är luthersk, men irenisk. Joh. Rudbeckius
uppfattade katekesens studium nästan som
ett ofelbart verkande nådemedel, J. betonade
kristendomsstudiets gagnlöshet utan verklig
fromhet — däri karakteriseras efter hufvudmännen
lättast de två motsatta strömningar, som då rörde
sig inom den svenska lutherdomen. — I striden
om Consistorium generale (se Consistorium)
stod J. också på Gustaf Adolfs sida gentemot
Rudbeckius m. fl. 1629 utnämndes han till
konungens hofpredikant, åtföljde konungen under
tyska kriget som fältpredikant och utsågs i
sept. 1632 till Kristinas lärare. J. stod nära
Gustaf Adolf i dennes religiösa vidsynthet;
men han egde ej den mäktiga personlighet,
som behöfdes för att efter konungens död
bära upp hans åskådning. Han begränsade sin
verksamhet till sitt uppfostringskall; 1635
erhöll han formlig fullmakt som drottningens
”præceptor och äldste hofpredikant”. Honom jämte
Axel Oxenstierna tillkommer förtjänsten af den
utmärkta uppfostran, som drottningen erhöll; han
skref ock för hennes räkning flera pedagogiskt
utmärkta läroböcker. Som hofpredikant lade
han grunden till hofkonsistoriet (se d. o.) och
Stockholms fulla kyrkliga organisation. Kristinas
uppriktiga tillgifvenhet förvärfvade han och
bibehöll den, äfven sedan hon blifvit myndig;
hon korresponderade
intimt med honom, använde liksom Karl X Gustaf
honom vid deras äktenskapsförhandlingar, gaf
honom en mängd förläningar (bl. a. 1645 adelskap
för hans barn, under namnet Olliequist)
och utnämnde honom 1643 till biskop i
Strängnäs. Där fick han stor betydelse som den
drifvande kraften i svenska undervisningens
omorganisation (1649 års skolordning) och i
sträfvan att skapa ny kyrkolag. Han gjorde själf
flera utkast, men fördes därigenom ock in i en
upprifvande strid. I början af 1640-talet hade
han haft besök af den till Sverige komne store
pedagogen bömaren Comenius; denne förde äfven
till Sverige ökadt intresse för de ireniska
och rent synkretistiska sträfvandena rundt
om i Europa; och så lät J. synkretism skymta
fram, då han 1644 i lätt bearbetning utgaf
bömiska brödernas kyrkoordning under titeln
Idea boni ordinis in ecclesia Christi (2:a
uppl. 1659). En häftig ovilja väcktes hos det
ortodoxa prästerskapet; man ville som mothugg
vid 1647 års riksdag införa konkordieformeln
som symboliskt bindande för svenska kyrkan,
och endast genom drottningens mellankomst kunde
striden för tillfället biläggas. På nytt råkade
han i strid med en stor del af prästerskapet, då
han vid 1650 års riksdag uppträdde till försvar
för adeln och dess förläningar och som medlem i
kyrkolagskommittén genomdref konkordieformelns
utelämnande som symbolisk bok i dess lagförslag
1650; det var t. o. m. fråga om att utesluta
honom ur ståndet. Karl X Gustaf, som i mycket
var Gustaf Adolfs arftagare, uppskattade J:s
ireniska ståndpunkt, men hade ej tillfälle att
själf, som J. ville, arbeta för en union mellan
lutheraner och reformerta. J. började då dels för
detta måls nående, dels för att rättfärdiga sig
själf, utgifva Rami olivæ septentrionalis (det
nordiska olivträdets grenar) 1656—61. Oviljan
mot honom och fruktan för det synkretistiska
kätteriet fingo öfverhanden, då han med Karl
X:s död förlorade sin vän, men 1661 utgaf en ny
samling häften af arbetet; regeringen nedsatte
en kommission för att granska arbetet (1662)
och utfärdade, på grund af dennas utlåtande,
förbud mot läsandet af J:s samtliga skrifter. Vid
1664 års riksdag förklarade prästeståndet, att
det icke kunde anse författaren af ”Rami olivæ”
för en nyttig lärare och medbroder i prästämbetet
eller förman i församlingen. J. nödgades begära
afsked från biskopsämbetet, hvilket beviljades
honom för ”hans ålderdom samt goda meriter och
kvaliteter” 25 aug. s. å. Jfr Hj. Holmquist,
”Joh. M. Gothus” (1903) och N. Rudbeckius,
”Personalia till likpredikan 1670”.
1 o. 2. Hj. H—t.

Johannes Nepos, tysk skald. Se Enenkel.

Johannes Nicodemi, ämbetsman. Se Lillieström.

Johannes Petrus, pseudonym. Se Wallin, J. P.

Johannes Physiohilus, pseudonym. Se Born,
I. von
.

Johannes Presbytern. Se Johannes Prästen.

Johannes Prästen, J. Presbytern, en apokryfisk
personlighet, som omtalas i åtskilliga
medeltidskrönikor. Enligt sägnen var han en
kristen konung, som lefde på 1100-talet och
hvars rike förlades än till östra Asien, än
till Indien (han kallas ”Indorum rex”, indernas
konung), än till östra Afrika, Etiopien eller
Abessinien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free