- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
51-52

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johansson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Johansson

52

och Svenska teatrarna har J. visserligen utfört
såväl stora som allvarligt lagda roller (Peter
i "Gyllene Eva", B eliman i "Två konungar",
Haffke i "Midsommareld" o. s. v.), men det
är framför allt genom sitt utförande af till
omfånget mindre, företrädesvis komiska partier
han vunnit sina framgångar och visat prof på en
ganska betydande förmåga att karakterisera och
mångsidigt detaljera. Bland hans bästa typstudier
och komiska människoframställningar (ofta äfven
med goda masker) äro Styver i "Kärlekens komedi",
v. fanjunkaren i "Tapto", Basil i "Figaros
bröllop", Jämmerling i "Advokaten Knifving",
chauffören Henry i "Mannen och hans öfverman",
artistslusken i "Agnete" och Laroque i "Den
okända". A. L.* S. S-n.

Johansson, Lars, kallad Lucidor, skald, föddes
1638 i Stockholm. Ända till vår tid har hans
verkliga lif varit insvept i dunkel, emedan
alltifrån slutet af 1600-talet en felaktig
anteckning för-anledt en förväxling mellan honom
och en student af samma namn (men af släkten
Humerus), hvilken

1668 ålades att äkta en adlig jungfru,
Magdalena Siöblad. Hvad som framgått af
nyare undersökningar är följande. J. var
troligen styfdotterson till amirallöjtnanten
Lars Strusshielm, hvilken vårdade sig om hans
barndom. Högst sannolikt var det sedermera
Karl Gustaf Wrangel, som bekostade ynglingens
studier och lät honom företaga en längre utrikes
resa. Att han blef student i Uppsala 1656,
synes säkert, och hans vistelse utrikes upptog
sannolikt några år kring och efter midten af det
följande årtiondet. Men 1668 var han i Stockholm,
och från den tiden begynner ett starkare
ljus falla öfver hans öden. Han författade
åtskilliga lyckönsknings- och andra dikter samt
egnade sig, enligt egen uppgift, någon tid åt
språkundervisning i Uppsala, där han "som en
annan professor tillstånd haft att intimera".
Vid midten af

1669 bosatte han sig i hufvudstaden,
flitigt sysselsatt med versskrifvande, men
sannolikt äfven med andra, mer inbringande
värf. Emellertid råkade han illa ut, då han
i nov. s. å. utgaf ett bröllopskväde öfver
Konrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparre,
hvilket han gaf titeln Gilliarekvaal. J.,
som redan förut antagit och sedan jämte
andra pseudonyma namn företrädesvis begagnade
skaldenamnet Lucidor, anklagades nämligen att
"hafva gjort pas-quill", häktades och dömdes
i jan. 1670 i underrätten att "hålla sig
ifrån denna stadsens socie-tet och gemenskap på
år och dag", således ett slags förvisning.
Emellertid försatte honom hofrät-ten på fri fot
och förklarade, att han var tillräckligt straffad
med det rannsakningshäkte han redan utstått.
Till hans bekanta hörde Samuel Columbus, ’hvilken
i sin anekdotsamling "Måål-roo eller roo-måål"
bevarat några karakteristiska drag och yttranden
af skalden, hvilka visa oss honom som en starkt
själfständig natur, obekymrad om att göra
lycka och nöjd med en tarflig utkomst. Att han
kallar J. "en svensk Diogenes" har väl varit en
af huvudanledningarna för senare biografer till
att utmåla denne som en cynisk och i lekamlig
uselhet nedsjunken person. De fel man förebrått
J:s dikter, "att han nämligen prydt dem med
mytologiska namn och personer, dem han alldeles
ryckt ur deras ideala sfär ned i smutsen af sitt
eget hvardagslif; att hans rim lif vas af en
vildt och vulkaniskt brusande energi, -en nästan
till vansinne gränsande häftighet, som tyd-

ligt utmärker en fullkomligt störd harmoni
mellan skaldens alla inre krafter" o. s. v.,
visa sig blott bero, på ett förbiseende af den
sanningen, att J. är 1600-talets djärfvaste
och mest fantasirike svenske humorist, att, med
andra ord, hela hans skaldskap utgör ett första
utbrott af det egendomligt svenska skaldelynne,
som sedan i Bellman finner sin högsta och
märkvärdigaste uppenbarelse. Detta framträder
i synnerhet i hans "världsliga visor", bland de
första rent lyriska dikter, som den karolinska
tiden har att uppvisa. Men hans humor skymtar
äfven i hans lustiga bröllopsskämt; ja, ej ens
hans grafskrifter äro alldeles fria från ett
humoristiskt betraktelsesätt, hvilket dock
i dessa och i hans "andliga visor" förmäler
sig med ett ofta djupt gripande religiöst
och sedligt allvar. (J. är författaren
till n:r 465 och 467 samt antagligen äfven
till n:r 463 i Sv. psalmboken.) Af utlandets
skaldekonst (t. ex. tysken Fleming) tog J. starka
intryck. Hans tyska dikter ha en mycket ledigare
och otvungnare språkform än de svenska. J:s
skaldebana vardt för öfrigt redan tidigt
stäckt. 12 aug. 1674 på aftonen inkom J. jämte
några bekanta på en källare vid Kindstugugatan,
och under natten kom det till ett ordskifte
mellan honom och en löjtnant Arvid Storm, hvilket
slutade därmed, att J. vardt nedstucken. De först
i våra dagar uppdagade handlingarna redogöra
utförligt för förloppet samt för dråparens
rymning ur häktet. - J. utgaf själf endast ett
stort antal strödda tillfällighetsdikter. Många
af dessa samt hans rent lyriska stycken samlades
af en viss Johan Andersin, som 1689 utgaf
dem under titeln Helicons blomster (tryckår
1688). Tyvärr är denna samling synnerligen
ofullständig och slarfvig, -och dess omtryck
1869, i tionde delen af Hansellis stora samling,
har ej minskat behofvet af en fullständig och
riktig upplaga. Som bekant väckte omtrycket
af det ofvannämnda "Gilliarekvaal" anstöt,
hvadan i flertalet exemplar B-arket, där
detsamma förekommer, blef uttaget. - 1909 lät
Svenska akad. slå en medalj öfver J., hvarjämte
E. A. Karlfeldt skref hans minnesteckning. Hans
lif har flera gånger gjorts till föremål för
dikt, bl. a. skådespel af K. 0. Wijkander
1854 och V. Stenström 1908 samt en roman af
tysken 0. Hauser 1905. Se J. Linck, "Om Lars
Johansson (Lucidor den olycklige)" (1876),
Wrangel, "Det carolinska tidehvarfvets komiska
diktning" (1888), Schiick, "Bibliografiska och
litteraturhistoriska anteckningar" (1896),
E. Wester i "Samlaren" 1898 och G. Castrén,
"Stormaktstidens diktning" (1907). -rn.»
Johansson, Johan, publicist, en af den svenska
politiska pressens grundläggare, f. 25 aug. 1792
vid Norns bruk i Dalarna, d. 1.0 febr. 1860
i Stockholm, blef student i Uppsala 1803 och
tog starkt intryck af B. Höijer, bland hvars få
"begripande lärjungar" han räknade sig. Filos,
kandidat 1817, promoverades han 1818 till filos.
magister och flyttade till Stockholm, där han
inskref sig i ett par ämbetsverk, men fann sin
egentliga verksamhet som tidningsman. Till en
början var han medarbetare i den af Cederborgh
och Scheutz utgifna tidningen "Anmärkaren"
och dess fortsättning "An-märkarne". Då denna
tidning upphörde, utgåfvo Scheutz och J. från
nov. 1820 halfveckopublika-tionen "Argus,
politisk, litterär och commerciell tidning",
som var Sveriges mest betydande poli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free