- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
67-68

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

67

Johnson

68

hvilket namn han är allmännast känd i
litteraturhistorien. Bland de arbeten,
som tillhöra hans sista lefnadsår, äro
de -viktigaste en ny uppl. af Shakspere,
med början till kritisk behandling af texten
(1765; samtidigt med det genom Garrick började
återupp-lifvandet af kärleken till Shakspere)
och The lives of the most eminent english poets
(bd l-10,1779-81), hans bästa arbete, berömdt
för sin karaktärsskildring, ehuru författaren
i sina åsikter stod på samma ståndpunkt som de
klassiske författarna under drottning Annas
regering, i början af 1700-talet. I detta
arbete och i företalet till Shakspere har han
uttalat sina. kritiska grundsatser. Enligt
hans öfvertygelse var den franska klassiciteten
den enda sanna poesien; det gladde honom, att
Englands poesi sedan Drydens dagar (senare delen
af 1600-talet) gått framåt i samma riktning,
och Pope var enligt hans tanke världens störste
skald. Det nyktert förståndiga utgjorde för
honom högsta måttstock i vitterheten. Därför var
han sträng mot Milton (ehuru äfven af politiska
skäl), därför var J3neiden större än Iliaden,
men Popes öfversättning var bättre, än Homeros’
egen dikt. Han kunde icke finna någon förtjänst i
de 1765 utkomna engelska balladerna, som sedan
hjälpte till att pånyttföda Europas poesi,
och han polemiserade med Macpherson, hvars
Ossianssånger äfven uppväckte hans ovilja och
som han ansåg för oäkta. Af samtida författare
beundrade han Eichardson, men föraktade Fielding
och Sterne. Oni Shakspere yttrade han åsikter,
som utgöra en underlig blandning af klassisk
slentrian och aningar om hans verkliga storhet,
men han satte Addison som tragiker högre. J:s
arbeten ha utgifvits 1787-89 i 11 bd, 1792-96
(af Murphy, i 11 bd; ny uppl. 1876) och 1825 i
11 bd. Litt.: den berömda lefnads-teckningen
af J. Boswell (se d. o., 1), "The life of
S. J." (1791; Globe edition, 1893), Stephen,
"S. J." (i "English men of letters",
1879), Ma-caulay, "Biographical essays",
Courthope, "A hi-story of english poetry",
vol. V. C. R. N. (J. M.)

Johnson [d j å’ns8n], Manuel John, engelsk
astronom, f. 1805, d. 1859, var först
militär, men sysselsatte sig redan tidigt,
under en flerårig vistelse på S:t Helena,
med astronomiska observationer och blef 1833
direktor för Kadcliffe-observatoriet i Oxford,
hvilken plats han innehade till sin död. Hans
viktigaste arbete var bestämmandet af orterna
för 4,000 stjärnor mellan nordpolen och 50°
nordlig deklination. Därjämte utförde han
heliometerobser-vationer för bestämning
af fixstjärnparallaxer, meteorologiska
undersökningar m. m. B-d.

Johnson [dʃå’nsən], Andrew, Förenta staternas
14:e president, f. 29 dec. 1808 i Raleigh,
Nord-Carolina, d. 31 juli 1875 i Carter county,
Tennessee, var son till fattiga föräldrar,
sattes vid 10 års ålder i skräddarlära, fick
aldrig besöka någon skola, men lärde sig på
egen hand läsa och undervisades sedermera af
sin hustru i skrifkonsten. Sedan han 1826
slagit sig ned i Greenville (i Tennessee),
gjorde han sig där snart bemärkt i det kommunala
lifvet, var 1828–30 alderman och 1831–33 stadens
mayor, tillhörde 1835–37 och 1838–41 Tennessees
lagstiftande församling och invaldes 1841 i dess
senat. 1843–53 var han medlem af kongressen,
valdes 1853 till guvernör i Tennessee, omvaldes
1855 och sändes 1857 till unionssenaten. J. hade
dittills varit en afgjord anhängare af det
demokratiska
partiet, dock därvid ibland röjande en nästan
personlig antagonism mot de store plantageegarna,
men då sydstaterna efter Lincolns val till
president (1860) började utträda ur unionen,
bröt han afgjordt med sitt parti och angrep de
konfedererades ledande män på det häftigaste. Han
begaf sig till Tennessee och uppbjöd, ehuru
förgäfves, alla sina krafter för att förmå denna
stat att sluta sig till nordstaterna. Presidenten
Lincoln utnämnde honom 1862 till brigadgeneral
och militärguvernör i Tennessee, och
1864 valdes J. till Förenta staternas
vice-president. Författningsenligt öfvertog
han efter Lincolns mord presidentskapet (april
1865). Hans själftillräcklighet och envishet
gjorde honom föga egnad att leda det svåra
rekonstruktionsarbetet efter inbördeskrigets
slut, hvarvid han först visade öfverdrifven
stränghet mot den förut härskande klassen i
sydstaterna, men sedan ådrog sig förebråelser
för öfverdrifven mildhet, då han i motsats mot
kongressen betraktade sydstaterna som lagligen
kvarstående i unionen och ej ville gå med på
de af kongressen uppställda hårda villkoren
för deras återupptagande. Han inlade sålunda
bl. a. sitt veto mot den af kongressen beslutade
billen om sättet för sydstaternas återupptagande
i unionen (den s. k. rekonstruktionsbillen, 1866)
och mot billen om de svartes likaberättigande
med de hvite (s. å.), men kongressen kullkastade
med den föreskrifna majoriteten presidentens
veto. Konflikten nådde sin höjdpunkt, då
J. afskedade krigsministern Stanton och senaten
genom att ogilla hans motivering af detta steg
tvang honom att återtaga Stanton (1867). Då
J. följande år åter i strid mot den 1867 mot
hans veto genomdrifna lagen om ämbetsmäns
rättigheter ånyo afskedade Stanton, beslöt
representanternas hus med öfverväldigande
majoritet att försätta presidenten i
anklagelsetillstånd (24 febr. 1868). Han
frikändes dock af senaten (16 maj s. å.), enär
den för hans fällande röstande majoriteten
(35 röster) ej utgjorde två tredjedelar af
de röstande (54). Vid 1868 års presidentval
erhöll han blott några få röster, misslyckades
efter sin ämbetstids utgång (4 mars 1868)
gång på gång att blifva invald i kongressen,
men återinträdde slutligen (jan. 1875), några
månader före sin plötsliga död, i senaten. 1865
utgaf Frank Moore Speeches of Andrew J. (med
biografisk inledning). Jfr äfven Schucht,
"Andrew J. und die kämpfe seiner zeit" (1879),
Hughes, "General J." (1893), och Dewitt, "The
impeachment and trial of Andrew J." (1903).
(V. S-g.)

Johnson, Gisle Kristian, norsk teolog af isländsk
härkomst, f. 10 dec. 1822 i Fredrikshald,
d. 17 juli 1894 i Tönsberg, teol. kandidat 1845,
lektor i teologi vid Kristiania universitet 1849
och professor 1860. 1855-74 var han tillika
lärare i pedagogik vid praktisk-teologiska
seminariet. Sedan 1875 var han led. i kommittén
för revision af prof-öfversättningen af gamla
testamentets kanoniska och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free