- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
125-126

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordbruksminister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jordekvator-Jorden

och ej särdeles mjuk. I motsats till ekorrarna
lefva dessa djur på marken. Hit hör ett stort
antal arter från Nord-Amerika; endast en
(T. asiaticus) förekommer i Gamla världen,
i östra Europa och norra Asien; denna art
uppgifves ha blifvit anträffad i Dalarna en gång
(i slutet af 1700-talet). Allmännast känd är den
nordamerikanska T. striatus, hvars ansikte är
rödbrunt, panna och kinder mörkspräckliga,
nacke askgrå, bakkropp rödbrun, undertill
hvitaktig; längs ryggens midt går ett mörkbrunt
streck; ett annat, smalt och svart, går genom
ögat samt begränsas upptill och nedtill af hvitt,
hvarjämte ett hvitt, på båda sidor af svartbrunt
innefattadt sidostreck förefinnes. Kroppslängden
är 15 cm., svanslängden 10 cm. Liksom öfriga
arter insamlar denna förråd af säd, nötter, frön
m. m. Den ligger i vinterdvala, men vaknar upp
då och då för att äta, ty den kan ej undvara
föda under hela vintern. För landtbruket
är den skadlig, emedan den anställer stor
skada i uthusen. Den förföljes flitigt dels
för denna orsaks skull, dels för sin mycket
uppskattade päls. Den klättrar mindre väl
än ekorren, men springer med förvånande
snabbhet och gräfver hålor i jorden.
L-e.

[Illustration: Tamias striatus.]

Jordekvator. Se Ekvator.

Jordell, Daniel, bokhandlare, bibliograf, f. 24 sept. 1860 i Åmål,
är sedan 1877 anställd i den stora Nilssonska
förlags- och bokhandelsfirman i Paris (Librairie
Nilsson, grundad af Knut Nilsson, d. 1887, och
fortsatt af Per Lamm, d. 1908). J. har vunnit
mycket erkännande för sina värdefulla arbeten
i fransk bibliografi. 1886 öfvertog han efter
O. Lorenz bearbetningen af "Catalogue général
de la libraire française", som, fortsättande
Quérards och Bourquelots arbeten, innehåller
en såvidt möjligt fullständig förteckning
öfver fransk litteratur fr. o. m. 1840 med
utförliga sakregister; af detta verk har
han utgifvit band 12-19, omfattande åren
1886-1905. J. har dessutom utgifvit "Catalogue
annuel de la librairie française", årg. 1893-98,
fortsatt af "Répertoire bibliographique de
la librairie française", årg. 1900-04, samt
"Répertoire bibliographique des principales
revues françaises", årg. 1897-99, utgörande en
öfversiktlig, efter ämnen och författare ordnad
redogörelse för innehållet i de viktigare
franska tidskrifterna under nämnda år.
C. G.

Jordemodern, den första svenska facktidskriften
för barnmorskor, uppsatt 1888 i Stockholm af
doktor E. W. Wretlind, utgifves sedan 1906 af
doktor Edv. Alin med ett häfte på 1 à 1 1/2
tryckark i månaden och innehåller uppsatser af
läkare och barnmorskor på förlossningskonstens,
barnsängs- och dibarnsvårdens områden,
meddelanden rörande barnmorskorna och deras
verksamhet m. m. Upplagan är numera omkr. 1,800
ex.; prenumerationspriset är 2 kr. 50 öre
per årgång. (Bvn.)

Jorden. 1. Astron. Jorden l.
jordklotet
(lat. Tellus) är den planet, som vi
bebo. Kännedomen om, att jorden verkligen är en
planet, en världskropp, som har sina likar och,
likasom de, kretsar omkring planetsystemets
centralkropp, solen, är en frukt af den
fortskridande forskningen. I äldre tider ansåg
man, i enlighet med sinnenas omedelbara intyg,
att jorden var hela världens medelpunkt, att
kring densamma vred sig på ett dygn himmelen
med sina stjärnor, att vissa af dessa, bland
dem äfven solen, dessutom hade egen rörelse
kring jorden, samt slutligen, att jorden var
i världen det förnämsta och allt annat till
för dess skull. Det första steget till en
riktigare uppfattning måste gälla bestämmandet
af jordens form och utsträckning samt af
dess läge i rymden. Gemensam för äldre tiders
olika uppfattningar af formen var i allmänhet
föreställningen, att den bebodda delen (den
"öfre" ytan) af jorden var plan. Likväl saknades
bland de gamle grekerna ej representanter
för åsikten om jordens klotform (Eudoxos,
Aristoteles, Eratosthenes), för hvilken anfördes
bland andra skäl äfven en del verkligt bindande,
såsom iakttagandet af stjärnornas förändrade höjd
öfver horisonten vid resor i sydlig eller nordlig
riktning samt af jordskuggans runda form, då
densamma vid månförmörkelser blir synlig. Bevisen
för klotformen fullständigas genom de i nyare tid
verkställda världsomseglingarna och naturligtvis
ännu mera genom gradmätningar (se
Geodesi). Dessa senare ha likväl ådagalagt, att jorden
endast approximativt kan anses som klotformig
samt att den är "afplattad" vid polerna och
således bildar en sfäroid. Denna afplattning
är dock ej synnerligen stor. Enligt hittills
säkraste resultat (Helmert) är ekvatorsradien:

a = 6,378,000 m.

polarradien:

b = 6,356,612 m.

Häremot svarar följande värde på afplattningen:

a-b / a = l / 298,2

Jordens storlek var fordom i allmänhet
underskattad. Man beräknar nu dess yta
till omkr. 510,100,000 kvkm. och volym till
omkr. 1,083,000,000,000 kbkm. Man har äfven
lyckats bestämma dess massa l. vikt genom att
vid iakttagande af svängande pendlar jämföra
attraktionen (se d. o.) hos jorden och hos
andra kroppar, hvilka det varit möjligt att
direkt väga. Resultatet häraf är, att jordens
medeltäthet i förhållande till vatten af 4°
C. är 5,6 och jordens massa 6,1 kvadrillioner
kg. Angående jordens läge i rymden framställdes i
äldre tider olika påståenden, bl. a. att jorden
uppbars af en pelare, bestående af komprimerad
luft (Anaximenes), eller af rötter, som grenade
ut sig i det oändliga (Xenofanes).

Jordens fria läge i rymden är ett förhållande,
som ej kunde fattas, så länge man föreställde
sig alla kroppar ega en sträfvan att falla
"nedåt". Först efter kännedomen om jordens
klotform och sedan den riktning, i hvilken
kroppar falla, kunde visas vara öfverallt
vinkelrät mot den vågräta jordytan, blef det
klart, att kropparnas fall skedde i riktning mot
jordens medelpunkt, och svårigheten bortföll
att tänka sig jorden utan underlag och äfven
dess andra ("undre") sida möjlig att bebo. Ett
populärt bevis för, att de riktningar, som
vi kalla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free