- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
137-138

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ur hvilken efter hand solen och alla de densamma
nu omkretsande planeterna afskilde sig. Enligt
en af Laplace uppställd hypotes, som likväl
ej hållit stånd inför den moderna kritiken,
bildades i dunstmassans medelpunkt, genom
värmeutstrålning i rymden samt däraf följande
sammandragning och förtätning, först en inre,
tätare kärna, solen. Sedermera lösrycktes och
afskildes vid dunstklotets omkrets, alltefter
som rotationshastigheten genom fortsatt
afsvalning och volymförminskning ökades, den ena
dunstringen innanför den andra (ung. sådana som
de nuv. ringarna kring planeten Saturnus),
hvilka ringar, till följd af ytterligare
afsvalning och sammandragning, efter hand öppnade
sig och hvar för sig hopades eller förtätades
till själfständiga dunstklot (planeterna),
som fortforo att rotera kring den gemensamma
midtkroppen. Dessa planetembryon alstrade sedan
på samma sätt månar därigenom, att i deras yttre
delar ringar lösrycktes och småningom förtätades
(jorden med sin måne). Denna hypotes förklarar,
hvarför alla planeterna kretsa i samma riktning
omkring solen och tillryggalägga sina banor
i nästan samma plan, i hvilket solen rör sig
kring sin axel; likaså förklaras däraf månarnas
förhållande till deras planeter. Hypotesen
kan däremot ej förklara, hvarför planeternas
rotation och deras månars rörelse i deras banor
ske i samma led som solens rotation, hvilket
f. ö. ej gäller för de två yttersta planeterna
och deras månar. Det troliga är, att planeter och
månar afskilts på invandrade kometartade massor,
som ryckts med i den allmänna rotationen, utom
i dunstmassans yttersta, tunnaste delar. — En
gång afskild ur det ursprungliga dunstklotet,
öfvergick jordens yttre lager småningom från
gasformigt till flytande tillstånd. Slutligen,
efter långa tidrymder, under hvilka värme
oupphörligen utstrålade, afsvalnade det glödande
klotet så mycket, att ytan stelnade till ett tunt
skal. Afsvalningen fortgick oupphörligen, skalet
söndersprängdes förnyade gånger, men styckena
hopläktes åter, tills slutligen, genom fortsatt
afkylning, en så tjock skorpa hunnit bildas,
att den icke mera bröts i skilda stycken,
utan blott här och där rämnade. Småningom
tilltog den alltmer i tjocklek, liksom
isen på en tillfrysande sjö, och skrynklades
troligen samtidigt, i följd af den inre kärnans
afsvalning och krympning, så att stora ojämnheter
uppstodo. Dock var ytan ännu alltjämt glödande;
intet vatten fanns därpå. Först efter några
tusental år kunde vattnet ur den omgifvande,
med vattenånga mättade atmosfären afsätta sig
på jordens ännu varma yta. Säkerligen föreföllo
därvid oupphörliga strider mellan Vulcanus
(elden) och Neptunus (vattnet), till dess den
senares element så till vida fick öfverhanden,
att ett hett urhaf kunde samla sig på jordytan,
hvilken då måste ha framställt en ödslig
bild: öfverallt ett sjudande haf på en mycket
het botten. Genom delvis skeende upplösning,
sönderdelning och söndergrusning af jordskalets
öfveryta, vid beröring med det upphettade
vattnet, mycket olikt det i de nuv. hafven, och
genom beståndsdelarnas eller mineralpartiklarnas
(flerstädes lagerformiga) afsättning på
urhafvets botten bildades måhända en del granit-
eller gnejsartade bergarter m. m. Men det är
mycket ovisst, huruvida jordens först stelnade
skorpa numera är någonstädes synlig. — Ännu var
jordskorpan underkastad beständiga
rubbningar. På somliga ställen blefvo delar
af densamma upphöjda till öar och mindre
fastland, på andra däremot nedsänkta, och ur
rämnor, som här och där uppstodo, framkvällde
eruptiva bergarter. Ur den molndigra,
tjocka atmosfären afsöndrade sig vattnet
alltmer. Genom regnströmmar och floder nedfördes
de i början alldeles kala klippornas vittrings-
och söndergrusningsprodukter till hafvet,
hvarest de aflagrades som vidsträckta sand-
och lerlager på hafsbottnen, där äfven lager
af kalksten afsattes. Under långa tidrymder
fortgick oafbrutet aflagrandet af i hafvet
utslammade ämnen, och de sedimentära lagren
ernådde småningom betydande tjocklek samt fingo
en allt större utbredning öfver vidsträckta
delar af jordklotet. Det var först vid den tid,
då aflagringen af ofvannämnda rent sedimentära
bildningar började samt haf och luft hunnit
afsvalna tillräckligt, som lefvande varelser
kunde utvecklas och trifvas. Lämningar efter
dessa återfinnas nu i förstenadt eller fossilt
tillstånd inneslutna i de sedimentära berglagren;
och genom deras studium har man funnit, att
jorden under olika tidrymder burit olika djur-
och växtformer, mycket skiljaktiga från de
nu förekommande, samt att i stort sedt en
utveckling från lägre till allt högre former
egt rum. Det är hufvudsakligen på grund af
fossilens (ej bergarternas) beskaffenhet,
som jordens alla sedimentära lager blifvit
grupperade och sammanförda till system, af
hvilka hvart och ett representerar en period
i jordens utvecklingshistoria. Från de äldsta
lagren (kambriska systemet) känner man endast
ryggradslösa djur (maskar, musslor, koraller,
kräftdjur m. fl.) samt hafssvampar och alger;
först efter silurperiodens början uppträdde
ryggradsdjuren i sina lägst organiserade
representanter, brosk- och pansarfiskar. Under
den därpå följande tiden (den devoniska)
uppträdde, utom ett stort antal fiskar,
äfven organismer, som lefde på land, såsom
insekter och tusenfotingar samt hufvudsakligen
ormbunksartade växter. Den sedan inträdande
stenkolstiden, då stora delar af jordytan redan
blifvit fastland, utmärkte sig i synnerhet genom
den särdeles yppiga växtvärld (af kryptogamer
och barfröiga växter, med ej sällan jättelika
former), som då, gynnad af en fuktig atmosfär,
utvecklades och som bidragit till bildande af
mäktiga stenkolsbäddar; de första amfibierna
äro funna i dessa lager. Däggdjur och fåglar
saknades ännu, och så var förhållandet äfven
under den närmast yngre, s. k. permiska tiden,
då kräldjuren framträdde. Men i de sedermera i
ordning utbildade trias-, jura- och kritsystemens
(den mesozoiska seriens) aflagringar finnas
lämningar af de första varmblodiga djuren, lågt
stående däggdjur och fåglar (jurasyst.). Fiskarna
antogo en form närmande sig de nu lefvandes,
och växtvärlden gjorde stora framsteg, i det
grupper af högre ordning (gömfröiga växter) vid
början af kritperioden uppträdde. Den mesozoiska
tiden utmärker sig särskildt genom sin oerhörda
rikedom på reptilier, de ofta kolossalt stora
saurierna. De i tertiärsystemet inneslutna
djur- och växtlämningarna vittna om, att den
organiska världen under tertiärtiden närmade sig
den nuvarande. Många af de egendomliga djur,
som under de föregående tidrymderna lefvat på
jorden, hade då alldeles försvunnit. Däggdjuren,
som under den tidigaste delen af tertiärperioden
ej uppvisade de skarpt särskilda ordningar som
under nutiden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free