Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordfallstrattar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jordfallstrattar, geol., detsamma som jordtrattar.
Se Doliner.
Jordfläckar, sjöv., svarta eller grå fläckar, hvilka
uppkomma på ett segel, då det efter att ha blifvit
vått, ej lossgöres eller utbredes, utan torkar beslaget.
Ett dylikt segel säges vara jordslaget och
skörnar lätt.
R. N.*
Jordfärger. Se Färg, sp. 273.
Jordfästning. Se Begrafning.
Jordförbättring, landtbr. Se Jordarter 2
och Melioration.
Jordförbättringsmedel, landtbr., ämnen använda
till jordförbättring (se Melioration), såsom
märgel, lera och sand, torf-, dy- och mulljord samt
vissa mullrika gyttjor.
H. J. Dft.
Jordförmedlingsfonden, förv., en statsinstitution
för understöd åt egnahemsrörelsen (se Egna hem),
tillkommen genom samverkan af båda statsmakterna
1907. Åt hushållningssällskap, bolag och föreningar
lämnas förlagslån för inköp af större jordområden,
som kunna erhållas för billigt pris och särskildt
lämpa sig att utstyckas till egnahemslägenheter.
Statskontoret förvaltar fonden, som erhåller nödiga
medel från Riksgäldskontoret. Vid 1908 års utgång
voro 533,000 kr. för sådant ändamål utlånta.
Kbg.
Jordgalla, bot. Se Gratiola.
Jordglob. Se Glob.
Jordgroda, detsamma som lökgroda, Pelobates.
Se Amfibier, sp. 834.
Jordgubbar, bot. Se Fragaria.
Jordgumma, da. jordemoder (förvrängning af isl.
jóðmóðir, af jóð, afkomma, barn), barnmorska.
Jordhumlan, zool. Se Humlor, sp. 1290—91.
Jord, hus och grund l. Jord, hus och tomt,
jur. Dessa benämningar förekomma i äldre lagspråk,
t. ex. i 1734 års lag, i stället för de numera
brukliga uttrycken fast egendom eller fastighet.
Se Lag ang. hvad till fast egendom är att
hänföra 24 maj 1895.
V. Sgn.
Jordinduktor, fys., instrument för bestämning
af inklinationen medelst induktionsströmmar. Se
Jordmagnetism, sp. 148.
E. S.
Jordkakao, bot. farm. Se Kakao.
Jordkast l. Jordskott, geol., benämning på en
egendomlig och sällsynt naturföreteelse, som består
däri, att vintertiden å öppna, jämna platser ett
skarpt begränsadt, aflångt, ganska stort stycke af
den frusna marken befinnes upplyft och flyttadt
något på sidan om dess forna plats i marken, där i
stället uppstått en öppen graf af samma dimensioner
som det flyttade stycket och med likaledes
orubbade sidor och botten. Företeelsen har i
Sverige iakttagits redan sedan 300 år tillbaka, och U.
Hjärne beskref i ett 1694 utgifvet arbete fjorton
olika, inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Örebro, Kronobergs, Älfsborgs, Bohus- och Malmöhus
län 1598—1706 inträffade fall. Ett dylikt
inträffade 31 jan. 1903 vid Glumstorp i Väse socken,
Värmland. Den därvid öppnade grafven var 4,2
m. lång, 1,4 m. bred och 0,5 m. djup. Det därur
lyfta eller uppkastade frusna jordstycket hade
brustit i två delar, af hvilka det ena flyttats omkr. 4,5
m. och det andra omkr. 1,2 m. från sin forna plats.
Vikten af båda tillsammans uppskattas till 2,500 kg.
Det må anmärkas, att jordstycket hade skilt sig
från bottnen i grafven just där tjälen slutade.
Professor Hj. Sjögren, som i febr. s. å. besökte och
studerade platsen, anser, att fenomenet åstadkommits
genom en elektrisk urladdning till atmosfären,
d. v. s. ett åskslag af ovanlig art. — Se Hj.
Sjögren, ”Om ett ’jordkast’ vid Glumstorp i Värmland
och om dylika företeelser beskrifna af Urban
Hiärne” (i ”Arkiv för matematik, astronomi
och fysik”, 1903) och ”Om ännu ett jordkast i
Värmland” (ibid. 1904).
E. E.
Jordkastanje, bot. Se Bunium.
Jordklotet. Se Jorden.
Jordkräfta, bot. Se Honungssvampen.
Jordlagar. Se Åkerlagar.
Jordledning, elektrot. Se Telegraf och Åskskydd.
Jordligan (Landligan). Se Irland, sp. 866.
Jordlinje. Se Banprofil.
Jordloppor, Haltica, zool., ett skalbaggssläkte
tillhörande fam. Chrysomelidæ (se d. o.). De
utmärkas genom starka bakre extremiteter, medelst
hvilka de kunna göra långa hopp. På denna egenskap
syftar såväl det svenska som det från grekiskan
hämtade vetenskapliga namnet. Hithörande
skalbaggar äro helt små, vanligen 2—4 mm., till färgen
oftast mörka, metallglänsande; några af våra
vanligaste arter ha ett längsgående ljusgult streck å
hvardera täckvingen. Den fullbildade insekten
gnager runda hål på växternas blad, larven minerar
i bladen, d. v. s. gör gångar i bladköttet mellan
öfre och undre sidans hud. Förpuppningen sker i
jorden. I vårt land finnas omkr. 90 arter, fördelade
på flera undersläkten; flertalet arter lefver på
de korsblommiga växternas bekostnad, och då de
vissa år förekomma i stora mängder, anställa de
ofta skada på kål, rofvor och andra odlade
kruciferer. Bland sådana arter må nämnas vanliga
blå jordloppan, H. oleracea, och randiga
jordloppan, H. (Phyllotreta) nemorum. Bland
arter, som gjort sig kända som skadedjur på andra
växter, kunna antecknas kornjordloppan, H.
(Phyllotreta) vittula, på kornbrodd, hallonjordloppan,
H. (Batophila) rubi, på hallonbuskar,
jordgubbs- och smultronplantor, samt H. lythri, som
stundom uppträder som skadedjur på ek, särskildt
ungskog. — Flera olika utrotningsmedel ha försökts,
men de flesta af dessa medel kunna med fördel brukas
endast i mindre skala i trädgårdar; på åkerfält
och i skog äro de knappast användbara.
G. G.
Jordlöparfamiljen, Carabidæ, zool., en till serien
Carnivora (rofskalbaggar) hörande familj af de med
5-ledade tarser försedda skalbaggarna. Hithörande
arter ha en vanligen oval, ofvan nedplattad kroppsform,
trådformiga antenner och smärta löpben, med
hvilka de springa snabbt. De äro alla rofdjur, i
likhet med de långsträckta, sexbenta larverna, och
göra andra insekter, sniglar och maskar till sitt byte.
De flesta vistas uteslutande på marken, och många
af dem ha förkrympta flygvingar eller sakna h. o. h.
sådana. Några vistas i träd och äro utrustade med
flygförmåga, såsom släktet Calosoma (se
Larvmördare). Flertalet jagar nattetid och döljer sig
om dagen under stenar. Många komma aldrig fram
i dagsljuset, utan lefva djupt under jordytan eller
i grottor och ha därför förlorat sina ögon. Vissa
arter, såsom strandlöparna (Elaphrus), vistas
vid vatten. Andra lefva på hafsstränder under
stenar, som vid flodtiden ligga under vatten, såsom
släktet Aepus. Medan somliga arter försvara sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
