- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
145-146

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordfallstrattar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

145

Jord m agn et ism

146

vinkel; positiv, om, såsom i våra
trakter, mägne-tens nordända pekar
snedt nedåt. Vertikalplanet genom de
jordinagnetiska kraftlinjerna kallas jord"
magnetiska meridianplanet; dess vinkel med
geografiska meridianplanet, som också anges
af vinkeln mellan geografiska meridianen och
den riktning, hvari magnetiska axeln hos en i
horisontalplanet fritt rörlig magnet inställer
sig, kallas deklination 1. dekliiiationsvinkel
(af sjömän äfven: kompassens "variation" eller
kompassens "missvisning’ ’ ; jfr Deklination
3). Det jordmagnetiska fältet sträfvar endast
att inställa en magnet i en bestämd riktning,
ej att förflytta densamma åt något håll, hvilket
kan inses däraf, att en stålstafs vikt ej ändras,
om den magnetiseras, samt att den, placerad
på en korkskifva på vatten, blott vrider sig,
tills dess magnetiska axel sammanfaller med
magnetiska meridianen, ej förflyttar sig längs
vattnets yta. För bestämning af magnetiska
deklinationen användes en magnetometer
1. magnetisk teodolit. En cirkulär skifva
af mässing, hvars rand är försedd med en
noggrann indelning i grader, upp-bäres af tre
ställskrufvar, med hvilkas tillhjälp den kan
ställas i horisontalplanet (nivelleras). l
centrum uppbär skifvan en liten låda, där en
vägg utgöres af ett planglas och i hvilken
en med spegel försedd magnetnål, vanligtvis
upphängd i en kokong-tråd, kan fritt svänga
i horisontalplanet. Inställningen på magneten
i dess jämviktsläge sker vanligen medelst en
kikare, hvars förflyttning längs den graderade
cirkeln afläses medelst nonie eller mikroskop
och hvars hårkors belyses utifrån medelst
en i en inskärning i sidan af tuben insatt
totalreflekterande glasprisma, så att bilden
af hårkorset i spegeln synes täcka det direkt
genom okularet sedda hårkorset. Magneten med sin
spegel bör kunna vändas om, så att den sida,
som var vänd nedåt, vändes uppåt; medeltalet
mellan gradskifvans afläsningar i dessa båda
lägen anger då riktningen af nålens magnetiska
axel, hvilken ej alltid sammanfaller med
dess symmetriaxel. I reseinstrument brukar man
däremot vanligen ej göra nålen vändbar; spegelns
kollimation (d. v. s. vinkeln mellan dess normal
och magnetnålens magnetiska axel) måste då en
gång för alla bestämmas. Upphängningstrådens
torsion bör före hvarje bestämning upphäfvas
på det sätt, att magneten utbytes mot en
med densamma lika tung mässingsvikt, som
får hänga, tills den stannar; kan ej detta
ske under en resa, får torsionens inflytande
beräknas ur deviationsobservationer. I det af
Neu-mayer konstruerade reseinstrumentet rör
sig den omvändbara nålen medelst agatpanna
på en noggrant svarfvad stålspets; man undgår
naturligtvis på detta sätt Upphängningstrådens
torsion; i stället kommer svårigheten att göra
inställningen oberoende af friktion mellan
pannan och spetsen. Gränsen för noggrannheten
vid en inställning med ett sådant instrument
är un. 10’. En likadan anordning som i
Neumayers instrument får användas också för
deklina-tionsbestämningar till sjöss. Till
en deklinationsbe-stämning hör naturligtvis
också bestämning af den geografiska meridianens
riktning. I och för denna bestämning kan man på
teodoliten i st. f. lådan med magneten placera
en kikare, som är vridbar omkring en horisontell
axel, oftast framför en graderad vertikal cirkel,
samt därjämte äfven omkring teodolitens vertikala
rotationsaxel. Kikaren inställes på solskifvans

midt; afläses därvid såväl höjdcirkeln som
teodolitens horisontalcirkel (azimutalcirkeln),
kan man med kännedom om ortens polhöjd beräkna
den vinkel, som kikarens horisontalprojektion
bildar med den geografiska meridianen; saknas
däremot höjdcirkel, måste lokaltiden för
iakttagelsen vara noga känd, d. v. s. man måste
observera efter kronometer med bekant stånd och
känna ortens longitud. Kallas det j ordmagnetiska
fältets intensitet för I, inklinationen för i
och intensitetens projektioner i horisontell
och vertikal led, "horisontalintensiteten" och
"vertikal-intensiteten", för resp H och V, så är:
H=/cosi V = Isini=Htgi. Om en af "intensiteterna"
och inklinationen äro kända, kunna därför de
öfriga beräknas. Vid bestämningar till lands
är det nästan uteslutande den horisontella
intensiteten, som direkt bestämmes. Magnetlådan
å teodoliten förses med en mot nålen vinkelrät
horisontell staf af mässing eller koppar,
deviationsskenan. På denna kan på olika,
uppmätta afstånd från nålen läggas en magnet,
deviationsmagneten, med sin magnetiska
axel riktad in mot nålens midtpunkt. Ligger
deviationsmagneten ö. om nålen med sin nordända
vänd åt nålen, devieras dess nordpol åt v.;
vändes deviationsmagneten sedan åt motsatt håll,
fås deviation åt ö.; halfva skillnaden mellan
motsvarande afläs-ningar å azimutalcirkeln
är deviationsvinkeln, <p. För eliminering af
brist på symmetri hos instrumentet upprepas
bestämningen med deviationsmagneten på andra
sidan om nålen. Betecknar r af ståndet mellan
deviationsmagnetens och nålens midtpunkter,
M deviationsmagnetens moment, fås

2MI

H sm (p = -

där konstanterna p och q bero på magneternas
dimensioner och magnetismens fördelning
inom dem. De få bestämmas en gång för
alla genom deviationer på två eller flera
afstånd. Ekvationen gäller för det fall,
att deviationsskenan vrides på samma gång
som kikaren och nålen, så att förlängningen
af deviationsmagnetens axel alltid är
midtpunktsnormal till nålen. I den ursprungligen
af Gauss använda (i "Intensitas vis magneticse
terrestris ad mensuram absolutam revocata"
beskrifna) anordningen var deviationsskenan fix
och vinkelrät mot den magnetiska meridianen;
deviationsvinklarna aflästes ej på teodolit,
utan medelst kikare och skala, uppställda på
långt afstånd från magneten. I st. f. sin<p
i formeln skall då stå tgqp. Upphänges sedan
deviationsmagneten i en fin kokongtråd och får
utföra svängningar i horisontalplanet, gäller
för enkla svängningstiden t, som bestämmes
medelst kronometer,

ekvationen: t = n

där K är magnetens

tröghetsmoment. Ur de båda ekvationerna för
deviationer och svängningar kunna därpå H
och M beräknas. Härvid är att märka, att M
är beroende af temperaturen, $, så att M = M0
(l .- «$), där « är en för olika magneter olika
konstant. Vidare ökas tröghetsmomentet äfvensom
skenans längd med temperaturen. Slutligen
är M vid svängningarna något större än vid
deviationerna, emedan magnetfältet H inducerar
i staf ven ett mot // proportionellt moment,
som adderar sig till det ursprungliga. Till sist
kan ock upphängningstråden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free