- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
149-150

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordfallstrattar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

149

Jordmagnetism

150

gränser, som härvidlag kunna
ifrågakomma. In-klinationsbestämningar till
sjöss (se D e v i a t i o n 2) ske medelst
ett inklinatorium, där agatpännorna äro
halfcirkelformigt böjda eller ock utgöra
fullständiga axellager, i hvilka nålens
rotationsaxel har en strängt begränsad
rörelsefrihet. Af totala intensiteten utföras
till sjöss relativa bestämningar därigenom,
att man devierar inklinationsnålen medelst
en deviationsmagnet; instrumentkonstanten
bestämmes genom deviationer i land å ort med
känd totalintensitet. Magnetiska bestämningar
till sjöss kunna naturligtvis ej utföras
med samma noggrannhet som till lands. Å
andra sidan är man på djupt vatten fri från
perturberande inverkningar af olika slag,
hvarjämte det för en noggrann kännedom om
jordens magnetiska förhållanden är af vikt,
att ej magnetiska mätningar saknas på större
delen af ytan, som ju täckes af vatten. Sedan
1905 har därför afdelningen för Jordmagnetism af
"Carnegie institution" {i Washington) årligen
på långa kryssningar utsändt <m för magnetiska
mätningar till sjöss särskildt utrustad
segeljakt. Sommaren 1909 blef en för ändamålet
särskildt byggd segeljakt med hjälpmaskin, där
alla järnkonstruktioner såvidt görligt undvikits,
färdig att tagas i anspråk.

Förenas de punkter på jordytan, där inklinationen
(vid en viss tidpunkt) har samma värde, erhållas
sammanhängande linjer, s. k. isokliner, som
omsluta jorden. En af dessa, nollisoklinen,
svarar mot 0° inklination, således gående genom
punkter, där totalintensiteten är horisontell;
den kallas för magnetiska ekvatorn. Den skär
geografiska ekvatorn i två punkter, som enligt
Neu-mayers kartor af 1885 då lågo på ung. 9°
västlig och 168° västlig lgd; dess största
nordliga bredd är ung. 10°, dess största sydliga
bredd (i Syd-Amerika) ung. 16°. N. om magnetiska
ekvatorn pekar inklinationsnålens nordända
shedt nedåt (in-Minationen räknas då positiv),
s. därom dess sydända. På hvartdera halfklotet
finnes en punkt, där inklinationen är 90°: de
magnetiska. polerna; den på norra halfklotet
belägna svarar i magnetiskt af-.seende mot en
sydpol och tvärtom. Den förstnämnda uppsöktes
första gången 1831 af James Ross, som angaf
dess läge till 70° 5’ nordlig br. och 90° 46’
västlig lgd; senaste direkta bestämningen med
ännu .ej publiceradt resultat skulle göras
under norrmannen R. Amundsens expedition med
"Gjöa". Enligt kartorna af 1885 var dåv. läget
ung. 71° nordlig br. och 92° västlig lgd. Den på
södra halfklotet belägna magnetiska polen skulle
enligt Neumayers kartor 1885 ha legat på 73°
sydlig br. och 147° östlig lgd; den uppsöktes
genom särskild slädexpe-dition under Shackletons
1909 afslutade expedition på "Nimrod", på 72°
25’ sydlig br. och 155° östlig lgd.

Linjer på jordytan, som förena punkter
med samma värde på jordmagnetiska fältets
eller dess kom-posanters intensitet,
kallas med ett gemensamt namn isodynamer;
man skiljer därför mellan iso-dynaraer för
.totalintensiteten-,- för vertikalintensiteten
och för horisontalintensiteten. De sistnämnda
äro de vanligast använda, i synnerhet i fråga
om begränsade landområden.

Linjer genom punkter på jordytan med samma
magnetiska deklination kallas i so gon er. En
magnetisk meridian, uppfattad som sammanhängande

linje på jordytan, är däremot en kurva, som i
hvarje punkt tangeras af deklinationsnålens
riktning. Olikheten mellan dessa besläktade
slag af linjer inses bäst, om man tänker sig
förflyttad till den geografiska polen. Där
sammanlöpa alla geografiska meridianer, och något
bestämdt "väderstreck" existerar ej. Därför gå
ock alla isogoner, som komma i närheten af denna
punkt, genom densamma i olika riktningar, fastän
deklinationsnålen i densamma intar ett bestämdt
läge, så att endast en magnetisk meridian
passerar genom densamma. Isogonerna korsa
således hvarandra både i den geografiska och i
den magnetiska polen, magnetiska meridianerna
endast i den magnetiska polen. Nollisogonen
1. ago-n e n går efter 1885 års karta ung. genom
Petersburg, genom Finland och nordligaste Norge,
strax ö. om Spetsbergen upp till den geografiska
polen; fortsätter i en båge ö. om Grönland och
Island till magnetiska polen; därifrån genom
Canada och Förenta staterna; ut i hafvet ö. om
Florida samt genom östra delen af Syd-Amerika; på
nytt ut i hafvet och fram mot södra halfklotets
magnetiska pol. I östra delen af Nord-Amerika och
Syd-Amerika, Afrika och större delen af Europa är
de-klinationen således f. n. västlig, i Ryssland
och Asien östlig. Men dessutom förefinnes i
östligaste Asien och ut öfver Stilla hafvet,
omslutande Japan och af skärande Kamtjatkas
spets, en ny, sluten agon, omslutande sålunda ett
ovalformigt område med västlig deklination. Rent
praktiskt sedt äro naturligtvis goda isogonkartor
af större betydelse än kartor öfver de öfriga
omnämnda kurvorna, då det är med stöd af dem -
och en god skeppskompass - som sjömannen sätter
sin kurs öfver hafven. Äfven till lands, i skog
och mark, behöfs, åtminstone vid mulen väderlek,
kännedom om deklinationen för en noggrann
orientering medelst kompass. Deklinationsnålen
(kompassen) skall f. ö. ursprungligen ha användts
(af kineserna) just för riktningsbestäinning
vid resor till lands.

Uppritas magnetiska kurvor för ett begränsadt
område, inom hvilket talrika observationer
äro gjorda, finner man ofta s. k. lokala
perturbationer, d. v. s. ställen eller trakter
med värden afvikande från dem, som skulle
anges enligt kurvornas naturliga gång. Sådana
perturbationer förefinnas exempelvis vid
alla svenska järnmalmsförekomster, så att
t. o. m. dessas läge och utsträckning kunnat
undersökas enligt en af Thalén utarbetad metod,
med många approximativa bestämningar med en
förenklad form af magnetiska teodoliten. F
ö. användes redan långt förut af malmsökare
en s. k. grufkompass: en inklinationsnål,
hvars lutning på icke pcr-turberad ort
upphäfves genom lämplig motvikt; öfver eller
i närheten af en malmförekomst pekar nålens
ena ända nedåt. Illa beryktad är Jussar-ön i
Finska viken, hvars malmlager förorsakat många
fartygs undergång. Men äfven på många ställen,
där järn-haltiga mineral icke kunnat påvisas,
uppträda lokala eller, med större utsträckning,
"regionala" perturbationer. En sådan regional
perturbation sträcker sig, med ringa bredd,
ung. från Moulins i midten af Frankrike, genom
Paris och Rouen, öfver Kanalen och genom södra
England. Som ett andra exempel må nämnas en
utpräglad tendens hos iso-dynamerna i norra
Tyskland att följa kustkonturerna. Vill man
genom formler eller kurvor återge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free