Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Gauss konstruerade bifilarmagnetometern
(se Bifilar). I Lamonts horisontalvariometer
devieras fria nålen en viss vinkel ur
meridianen af två deviationsmagneter
(deflektorer), en på hvardera sidan, med
sammanfallande axelriktningar, och så att deras
sammanbindningslinje är midtpunktsnormal till
nålen. Här är deviationsvinkeln oberoende
af nålens moment, men beror i stället af
deviationsmagneternas. Lamont sökte eliminera
temperaturens inflytande genom att använda
”kompenserade” deviationsmagneter. Hvardera
deflektorn bestod af två magneter med polerna åt
motsatta håll. Kallas den starkares moment M, den
svagares M1 och deras temperaturkoefficienter
resp. α och α1, så blir det resulterande
momentet vid temp. t°: M (1—αt]—M1 (1—α1t),
och detta är oberoende af temperaturen, om
Mα = M1α1. Att exakt få detta villkor uppfylldt
är synnerligen svårt, men man kan åtminstone
genom Lamonts anordning minska temperaturens
inflytande. F. Kohlrausch undviker den olägenhet,
som vidlåder Lamonts instrument, nämligen
att ett elements variationer måste afläsas på
två instrument, därigenom att han devierar
nålen vinkelrätt mot meridianen, men låter
sammanbindningslinjen mellan deflektorerna
bilda en icke rät vinkel med nålens axel;
komposanten af deflektorernas magnetfält längs
nålen utgör därvid dennas riktkraft. Dessutom gör
han fältet i nålens närhet mera homogent genom
att vinkelrätt mot den första deflektorskenan
tillsätta en andra, på hvilken anbringas
deviationsmagneter, parallella, men motsatt
riktade mot den första armens magneter. Härigenom
ernås därjämte, att deflektorsystemets verkan
utanför horisontalvariometern försvagas, så
att dess afstånd till andra instrument kan
minskas. En ytterst känslig horisontalvariometer
konstruerades af Eschenhagen, som upphängde en
nål i en enda fin kvartstråd och vred denna,
tills nålen inställde sig vinkelrätt mot
magnetiska meridianen. Med dess tillhjälp
upptäckte han förut okända kortvariga små
magnetiska svängningar med en svängningstid
af 20 à 30 sekunder, som han kallade
”elementarvågor”. De inträffa samtidigt öfver
stora områden. — Som variationsinstrument
för vertikalintensitet, vertikalvariometer,
användes Lloydska vågen, som består af en med
horisontell stålegg på agatplattor hvilande,
i jämviktsläget horisontell magnet. Ökas
vertikalintensiteten, vrider sig magneten
nedåt med nordändan och tvärt om. Sitter på ena
ändytan en vertikal spegel, kunna variationerna
afläsas med kikare och vertikal skala eller
registreras på en vertikal vals. I de franska,
af Mascart konstruerade instrumenten sitter
en horisontell spegel på magnetens öfre
sida och vridningen i vertikal led omsättes i
horisontell rörelse medelst ett ofvan spegeln
befintligt totalreflekterande prisma. Lloydska
vågen är känslig för temperaturvariationer,
hvarför man sökt på olika sätt kompensera
densamma. Vertikalintensitetens variationer äro
i regel mindre än horisontalintensitetens. Vill
man beräkna variationerna i inklination, så
äro dessa beroende på de relativa ändringarna
i horisontalintensitet och vertikalintensitet
enligt variationsformeln:
δi/sin 2 i = 1/2(δV/V — δH/H).
Häraf förklaras det faktum, att på högre
breddgrader, där V är åtskilliga (i våra
trakter nära 3) gånger så stor som H,
variationerna i vertikalintensitet utgöra
endast en korrektionsterm vid beräkning af
inklinationens variationer, så att dessa kunna
approximativt beräknas enbart ur variationerna
i horisontalintensiteten. Häraf följer omvändt,
att nollpunktsändringar hos vertikalvariometern
på högre breddgrader ej kunna kontrolleras
genom bestämningar af inklination och
horisontalintensitet; man eger öfver hufvud
tills dato intet tillförlitligt medel till en
dylik kontroll.
Betraktar man den fotografiskt registrerade
kurvan för deklination under ett i
magnetiskt afseende lugnt dygn, finner man,
att den västliga deklinationen har sitt
minsta värde, minimivärde, omkr. kl. 8 på
morgonen, därefter tämligen hastigt ökas
till maximum omkr. kl. 3 e. m. för att sedan
under eftermiddagen och natten långsamt
återgå till nästa dags minimum. Detta är
i korthet förloppet af deklinationens
”dagliga variation”. Med amplituden i denna
periodiska variation, hvars period är ett
soldygn, menas skillnaden mellan maximum och
minimum. Den uppgår i Uppsala vid midvinter,
då den är minst, till 4′,5; vid midsommar,
då den är störst, till 14′. Dagliga variationens
afhängighet af solens skenbara rörelse är
således uppenbar. Emellertid representera
de aflästa eller registrerade afvikelserna
från medelvärdet på intensitetsvariometrarna
verkliga kraftkomponenter, som öka eller
minska medelintensiteien, under det man
i fråga om deklination observerar den
vinkelafvikelse en sådan åt magnetisk v. eller
ö. riktad kraft åstadkommer. För att reducera
variationerna i deklination till ett mått,
direkt jämförbart med de båda andra för
horisontal- och vertikalintensitet, måste
deklinationsvariationen, mätt i radianer,
multipliceras med horisontalintensiteten. Göres
detta, eller beräknas ur variationerna
i horisontalintensitet och deklination
variationerna i nord- och västkomposanterna (X
och Y), finner man, att dessa dagliga variationer
bli, i medeltal, nära lika för orter på samma
latitud, om de uttryckas som funktioner af
hvarje orts lokaltid; dessa variationer, och
detsamma gäller äfven vertikalintensitetens,
äro således funktioner af latituden, men ej
af longituden. Variationskomposanterna δX, δY
och δV bilda således ett system, som deltar i
solens skenbara rörelse. Nu kan man, på samma
sätt som i fråga om hela det jordmagnetiska
fältet, med användande endast af komposanterna
δX och δY beräkna en ”variationspotential”
och sedan därur beräkna δV. Dylika beräkningar
har A. Schuster utfört såväl med antagande, att
aktionscentra ligga utanför som att de ligga
inuti jorden. Under det förra antagandet
öfverensstämma de beräknade δV till tecknet med de
observerade, d. v. s. nollpunkterna äro desamma,
likaså läget af maximi- och minimipunkterna, men
de beräknades amplitud är betydligt större. Med
det senare antagandet bli de beräknade δV af
motsatt tecken mot de observerade, så att mot
de beräknades maximum svarar de observerades
minimum och omvändt. De observerade δV återges
af beräkningen, om man antar, att orsakerna
till de dagliga variationerna äro till ung. tre
fjärdedelar att finna öfver jordytan, till en
fjärdedel under densamma. Förklaringen ligger
enligt Schuster däri, att under solens inverkan
elektriska strömmar uppstå i atmosfärens öfre
lager; dessa alstra i jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
