Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordrök ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utefter den yttre fasta jordskorpan,
utan tillika rätt igenom hela
jordkroppen. Fortplantningshastigheten uppgifves
vara i den förra 3,4 km. per sekund, i den senare
9,2 km. I Sverige finnes en seismograf uppställd
i Uppsala och en i Vassijaure. Af synnerligt
stor betydelse för jordskalfsforskningen är
Internationella seismologiska associationen
(definitivt besluten på 2:a internationella
seismologiska konferensen 1903), som omfattar 22
stater (bl. a. Sverige) och hvars centralbyrå
är förenad med den i Strassburg 1899 inrättade
Kaiserliche hauptstation für erdbebenforschung,
dit de till associationen anslutna staternas
seismologiska stationer insända rapporter.
Då jordskalf uppstår på hafsbottnen, fortplantar
sig skakningen genom hela vattenmassan och
märkes på ytan som mer eller mindre kraftiga
stötar (vattenskalf, vattenbäfning). På
öppna sjön förnimmas därvid inga egentliga
vågor, men vid stränderna inträffar ett
plötsligt tillbakavikande och återinstörtande
af kolossala flodvågor. Jordskalf inom själfva
kustlandet åstadkomma också väldiga, ända till
4 och 6 m. höga flodvågor, som först vräka sig
förstörande öfver sina egna stränder och sedan
fortplanta sig öfver hafvet till ofantliga
afstånd.
Litt.: O. Gumælius, ”Om jordstöten den 5 mars
1877”, G. Linnarsson, ”Jordskalfvet i mellersta
Sverige den 2 febr. 1879”, och G. Nordenström,
”Jordskalfven i Sverige år 1880” (alla tre
uppsatserna i ”Geol. fören:s förhandlingar”,
resp. årg. 1877, 1879 och 1880), E. Erdmann,
"Uppgifter om jordskalf i Sverige åren 1846–1869"
(i "Geol. fören:s förh.", 1883), E. Svedmark,
”Meddelanden om jordstötar i Sverige” (i
”Sveriges geol. undersökning”, ser. C, n:o 107,
122, 137, 142, 167, 191, åren 1890—1902),
A. G. Nathorst, ”Jordens historia” (1894),
Montessus de Ballore, ”Les tremblements
de terre” (1907) samt J. J. Sederholm,
”Jordbäfningar och vulkaner” (Helsingfors 1909).
E. E.
Jordskalfshärd, Jordskalfsområde,
Jordskalfszon. Se Jordskalf, sp. 162.
Jordskatt, kam. Se Jordskyld.
Jordskott. 1. Bot., skott, som utgå vid eller under
jordytan. — 2. Geol. Se Jordkast.
1. G. L—m.
Jordskred l. Jordras, fys.-geol., nedskridande
l. nedrasande utför berg- eller höjdsluttningar
af större eller mindre massor jord, grus och
stenblock. Alltid är därvid tyngdkraften den
förflyttande orsaken, men den ursprungliga
anledningen till rörelsen kan uppstå på olika
sätt. Antingen betingas rörelsen däraf, att ett
vattengenomsläppande, vanligen underliggande
jordlager, eller den undre delen af jordmassan,
blir genom ihållande nederbörd i så hög grad
genomdränkt af vatten eller uppblött, att
det förlorar sin förra hållfasthet och icke
förmår uppbära därpå hvilande yttre grus- och
stenmassor, hvilka då med större eller mindre
hastighet glida ned till mindre starkt sluttande
mark. Eller också inträffar raset till följd
däraf, att nedre delen af en jordsluttning,
en brant kust eller en flodbädd blir, genom
utgräfning af rinnande vatten eller vågsvall
eller på annat sätt, till större eller mindre del
underminerad, så att de öfre jordpartierna skrida
utför sluttningen eller våldsamt nedstörta. Äfven
delar af själfva den fasta berggrunden kunna
på liknande sätt blifva försatta i rörelse,
om sluttningen är brant och bergarten mycket
förklyftad, eller om
skiktställningen är starkt lutande åt samma håll
som bergsluttningen och i lagerserien finnas
lätt uppmjukade lerbäddar, omväxlande med fasta
stenslag. Benämningen bergskred l. fjällskred
är i sådant fall mera egentlig. — Jordskred af
större omfattning, hvarvid på ytan befintlig
skog samt hela gårdar medfölja eller åtminstone
nedanför belägna byar utsättas för förödelse,
inträffa stundom i Schweiz. Äfven Norge har
blifvit hemsökt af dylika. I Sverige höra de
till undantagen. Till dessa är att räkna det
ganska ansenliga jordskred, som 1886 egde rum
vid Almvik invid Gamlebyviken i Kalmar län och
hvarvid omkr. 4,400 kvm. mark, bestående af styf
lera, sjönk nästan lodrätt nära 3 m. Mindre
våldsamma ras pågå däremot på flera ställen,
t. ex. vid stränderna kring ön Hven i Öresund,
vid kusten mellan Landskrona och Hälsingborg
samt vid kusten af Visingsö i Vättern, och
ehuru vid dessa platser de vid hvarje särskildt
tillfälle nedrasade jordmassorna icke äro
synnerligen stora, förorsakas dock under årens
lopp därigenom ganska betydliga inkräktningar på
landet. Vid vissa delar af Englands kust flyttas
strandlinjen genom dylika ofta inträffande
ras på ett ödesdigert sätt mer och mer inåt
land. Kyrkor och hela byar ha där efter hand
blifvit underminerade och förstörda.
E. E.
Jordskyld, kam., benämnes flerstädes den i
allmänhet obetydliga afgift, som till staden
erlägges för stadsjord (se d. o.), där sådan
af enskilda innehas antingen på lifstid
eller med en viss ständig dispositionsrätt,
som kan öfverlåtas på andra, dock utan att
kunna öfvergå till full eganderätt. Andra
benämningar på sådan afgift äro egopenningar,
jordskatt, vretskatt, åkerafrad och åkerskatt.
C. O. M—n.*
Jordslaget, sjöv. Se Jordfläckar.
Jordslån, Seps chalcides, zool., hör till
ormödlornas familj (Scincidæ), ödlornas ordning
och kräldjurens klass. Den har valsformig,
långsträckt kropp, spetsigt hufvud, mycket lång
stjärt, afsmalnande till en spets, två långt
åtskilda benpar och tre med knappt märkbara
klor försedda tår på hvarje fot. Gommen är
tandlös, men käkarna bära enkla, kägelformiga
tänder. Kroppen är betäckt med mycket små, tätt
liggande, glänsande fjäll och hufvudet med större
plåtar. Färgen är ofvan glänsande bronsbrun
eller silfvergrå, med ungefär ett dussin tätt vid
hvarandra dragna längdstreck, undertill hvitaktig
och pärlemorglänsande. Längden kan stiga till
30 cm., hvaraf hälften kommer på stjärten:
benen äro knappt 5 mm. långa. Jordslån är hemma
i Medelhafvets kustland, vistas på fuktiga ängar
samt lefver af leddjur, snäckor och maskar. Man
anser ännu i dag, ehuru oriktigt, att detta
djur är giftigt, och förföljer det flitigt. På
marken rör jordslån sig slingrande liksom en
orm, men hjälper till med de små fötterna.
C. R. S. L—e.
Jordsorkar, zool. Se Sorksläktet.
Jordstam, bot., den underjordiska stam
hos fleråriga, örtartade växter, som
innehåller upplagsnäringen och genom
hvilken växterna fortlefva år efter
år. Jordstammar kunna vara af tre slag:
rotstock, knölstam och lök (se dessa ord).
G. L—m.
Jordstjärna, bot. Se Geaster.
Jordstyckning, jur., större gårdars uppdelande i
ett flertal smärre. De särskilda lagstiftningarna
ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
