Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordtermometer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se d. o.), Oyo (70,000 inv.), hufvudstad,
Ogbomosho (60,000 inv.), Oshogbo, Abbeokuta
(se d. o.). Jorubanegrerna, hvilka själfva kalla
sig ejo (eyo), äro ett kraftigt och arbetsamt
folk med ljusare hudfärg än grannarna; de ha förr
haft mycket att lida af grannarnas slafjakter,
och det var till skydd mot dessa, som de gärna
slöto sig samman i stora städer (egentl. af en
gemensam vall omgifna grupper af byar). De fleste
äro hedningar, men islam tränger fram från n. och
engelska missionärer från s. Missionsstationer
finnas i alla de större städerna, och många
ha omvändts till kristendomen. Jorubaspråket
bildar med fyra andra grannspråk, odsji,
ga, wegbe (eller crepe) och ewe, en mycket
nära sammanhängande grupp af de afrikanska
negerspråken; något aflägsnare besläktadt är
efikspråket, vid Gamla Kalabars nedre lopp. — Jfr
Burton, ”Abeokuta and the Cameroon mountains”
(2 bd, 1863), Delany, ”Official report of
the Niger valley exploring party” (1861),
Harford-Battersby, ”Niger and Yoruba routes”
(1895—96), Ellis, ”The Yoruba-speaking peoples”
(1894). Språket är skildradt af Crowther
(1852), Bowen (1858) och utförligast
af Baudin (grammatik och ordbok, 1891).
J. F. N.
Jorullo [chåro’ljå], Jurugo, vulkan i mexikanska
staten Michoacan, under 18° 53′ n. br., på en
760 m. hög fruktbar slätt mellan Toluca och
Colima. Den uppstod 29 sept. 1759, då slätten
vida omkring betäcktes med ett hundratal
2—3 m. höga käglor, af infödingarna kallade
”hornitos” (ugnar), midt ibland hvilka reste sig
ett berg till 517 m. öfver den kringliggande
slätten. Humboldt besökte 1804 stället och
beskref företeelsen efter då ännu lefvande
ögonvittnens utsago. 1828 fann Burkart
”hornitos” nästan alldeles försvunna. Nu
resa sig i riktning från n. ö. till s. v. fem
kraterkullar af 400—500 m. höjd med det 1,301
m. höga J. (nu en fumarol) i midten. Det består
af basaltiska lavor och tuffer, aska och sand.
J. F. N.
Jorund, nord. sag., son af Ynglingakonungen
Yngve Alreksson samt broder till Erik (se
Erik, svenska sagoprinsar, 1). Efter Hakes
död vardt J. konung i Uppsala. På ett af sina
vanliga härnadståg kom han till Limfjorden, där
han blef tillfångatagen och hängd af halögernas
konung Gylaug, som sålunda hämnades sin fader,
hvilken med ett lika dödssätt blifvit aflifvad
af bröderna J. och Erik.
Th. W.*
Jorvik (Jórk), af angls. Eoforwic, nordmännens
benämning på York i England.
Jorvinen [jå’r-]. Se Jorois.
Josafat (”Jahve är domare”), konung i Juda rike
(omkr. 873—849 f. Kr. eller traditionellt
914—889), Asas son och efterföljare, regerade
samtidigt med Ahab, Ahasja och Joram i
Israel. J. skildras som en from härskare,
hvilken fördref afgudadyrkarna ur hela landet
samt genom leviter och präster sörjde för
folkets undervisning och en ordnad lagskipning
(2 Krön. 19: 5). Han befäste flera städer,
anlade spannmålsmagasin och emottog hyllning af
i grannskapet boende folk. Hans försök att åter
sätta i gång skeppsfarten till Ofir var mindre
lyckligt, liksom hans i förening med Ahab mot
syrerna förda krig. I förening med Joram vann
han en seger öfver moabiterna.
L. L.*
Josafats dal (”dalen, där Jahve dömer”), ett
bildligt namn på någon ort, där den slutliga
världsdomen en gång skall ega rum (Joel 3). En judisk
och en muhammedansk tradition ha fäst detta namn
vid den mellan Jerusalem och Oljeberget liggande
Kidrondalen. Se Jerusalem, sp. 1365.
Josef (”Jehovah föröke”), patriarken Jakobs son,
föddes af Jakobs mest älskade hustru, Rakel,
och blef redan på denna grund, oafsedt sin
gudsfruktan och sin karaktärs renhet, sin faders
mest älskade barn. Detta företräde alstrade hos
J:s bröder afundsjuka, hvilken ökades genom
ett par J:s drömmar, som bebådade framtida
storhet för honom. Bröderna sålde honom till
midjanitiska (l. ismaelitiska) köpmän, hvilka
i sin ordning sålde honom — han var då 17 år —
som slaf åt den egyptiske konungens hofman och
drabantöfverste Potifar. Dennes hustru sökte
förföra J., men när hon ej lyckades, hämnades hon
med att förtala honom hos sin man, som då kastade
J. i fängelse. Men sedan J. lyckats tyda ett
par drömmar, som bekymrade farao, upphöjdes J.,
då omkr. 30 år gammal, till ”den andre mannen
i riket” samt gifte sig med öfversteprästens
i Heliopolis dotter. Under den hungersnöd, som
kort därefter hemsökte Egypten och kringliggande
länder, beredde J. plats för sin fader och sina
bröder i landet Gosen i Egypten, där genom J:s
visa försorg ”fanns säd nog”. Han dog vid 110
års ålder. Hans mumie begrofs 230 år senare
på berget Efraim i Kanaan (Jos. 24: 32). —
J:s historia läses i 1 Mos. 37—50. Hans
vistelse i Egypten inföll, enligt ännu
allmänt gängse åsikter, under den tid, då
hyksosfolket (se Egypten, sp. 1480) härskade
där i landet, och den farao, som upphöjde J.,
var troligen den, som på monumenten bär namnet
Apopi. Äfven hos muhammedanerna är J:s historia
en älsklingshistoria. Muhammed själf kallar
den ”den skönaste bland historier”, och 12:e
kap. af koran handlar om J. (”Jussuf”). I den
senare muhammedanska diktningen är förhållandet
mellan ”Jussuf och Suleika, konungens dotter
och Potifars hustru”, eget nog, behandladt som
ett idealt kärleksförhållande. — J:s historia
behandlas i en af de äldsta svenska dramerna
(tryckt 1601) och bildar stoffet till Méhuls
opera ”Josef i Egypten”.
J. P.
Josef, jungfru Marias man, Jesu fosterfader, var,
enl. de bibliska berättelserna och traditionen,
en timmerman eller snickare af Davids ätt. Enligt
traditionen var han vid sitt giftermål med
Maria en äldre man, änkling med söner och
döttrar. Detta är dock osäkert. Enligt
de evangeliska berättelserna synes hans
uppgift som Marias make hufvudsakligen ha
varit att skyddande stå vid hennes sida, så
länge hon behöfde det. Vid Jesu tillträde
till lärarämbetet var han troligen redan
död. Ett af de s. k. apokryfiska evangelierna,
”Historia Josephi fabri lignarii” (möjligen
från 4:e årh.), behandlar särskildt J:s
historia. Om medeltidskonstens uppfattning
af J. se Ljunggren, ”Sv. dramat intill
slutet af sjuttonde århundradet”, s. 548
ff. Romersk-katolska kyrkan firar hans
åminnelse 19 mars, grekisk-katolska 26 dec.
J. P.
Josef af Arimatia (se Arimatia),
en medlem af det höga rådet i Jerusalem,
var under Jesu lefnad en af hans hemliga
lärjungar. Med Nikodemus’ hjälp lät han nedtaga
frälsaren från korset och begrof honom i en
nyuthuggen graf i sin trädgård (Matt. 27: 57—60,
Mark. 15: 42—46, Luk. 23: 50—54, Joh. 19: 38—42).
Enligt legenden skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
