Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 201-202 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jouy ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Brenet (0,79 kvkm.). Invånarna (omkr. 6,000) äro
protestanter af fransk härkomst och sysselsätta
sig mest med boskapsskötsel, klensmide och
urmakeri. Hufvudort är Le Sentier (1,040
m. ö. h.).
(J. F. N.)


Jouy [ʃoī], Victor Joseph Étienne de
(Étienne var hans urspr. tillnamn),
fransk teaterförfattare, f. 1764 i byn Jouy
vid Versailles, d. 1846 i Saint-Germain en
Laye, tjänstgjorde bland de franska trupperna
i Guyana och Ostindien, där han upplefde många
sällsamma och farliga äfventyr. Återkommen till
Frankrike 1790, deltog han i revolutionskrigen,
men anklagades för rojalistiska stämplingar
och måste fly till Schweiz, hvarifrån han
återvände efter Robespierres fall (1794). Han
tog 1797 afsked ur krigstjänsten och egnade
sig åt litteraturen. 1815 invaldes han i
Franska akad. och blef 1830 bibliotekarie vid
Louvre. Under restaurationen (1815—30) slöt han
sig till den liberala oppositionen och förföljdes
ofta för sitt skriftställeri. J. författade
operatexter, sorgspel, lustspel, sedeskildringar
och tidningsartiklar, för hvilka han vann
samtidens beröm. Han var en underhållande,
men ytlig skriftställare. Verkligt goda äro
hans två första operatexter La vestale (1807;
”Vestalen”, 1823) och Fernand Cortez (1809;
”Ferdinand Cortez”, 1826), bägge med musik
af Spontini. Han skref vidare texterna till
Les bayadères (1810, musik af Catel), Les
amazones (1812, musik af Méhul), Les Abencérages
(1813, musik af Cherubini), Moïse (1827) och
Guillaume Tell (1829; ”Wilhelm Tell”, 1856), de
två sistnämnda med musik af Rossini. Bland hans
tragedier må nämnas Tippoo Saëb (1813), Bélisaire
(1818) och Sylla (1824; ”Sulla”, 1828). Under
titlarna L’hermite de la Chaussée-d’Antin,
L’hermite de la Guyane, L’hermite en province,
Les hermites en prison o. s. v. utgaf han från
1812 en rad vidlyftiga skildringar af tidens
seder, nycker, moder och besynnerligheter,
i en stil, som sedan vidare utvecklats af de
franske kåsörerna. J. utgaf 1823—28 sina Oeuvres
complètes (27 bd).

Jovan, kronopark i Stensele socken, Stensele
revir, Västerbottens län, afsatt enligt K. M:ts
befallningshafvandes afvittringsutslag 8
febr. 1888. Benämningen fastställdes enligt
Kammarkollegii beslut 13 okt. 1891. Areal
36,855 har med en årlig virkesafkastning,
enl. fastställd skogshushållningsplan,
af 11,415 kbm. timmerdugligt virke. Å
kronoparken äro belägna s. k. ströängar,
tillhöriga enskilda, med en areal af 1,602 har.
M—g.

Jovanović [-vitj]. 1. Stephan J.,
österrikisk fältmarskalk, f. 1828 i Kroatien,
d. 1885, deltog i italienska fälttågen 1848—49
och 1866, var 1861—65 generalkonsul i Sarajevo
och kufvade 1869 den dalmatiska resningen i
Cattaro. Han gällde som utmärkt kännare af
Bosnien, Montenegro och angränsande länder,
blef 1876 fältmarskalklöjtnant och ledde 1878
ockupationen af Hercegovina. 1882
undertryckte han upproret i Krivošije vid Bocche
di Cattaro och blef ståthållare i Dalmatien.

2. Jovan (Zmaj) J., serbisk skald,
f. 1833, d. 1904, tillhörde en släkt i
Novi Sad (Neusatz), som var befryndad med
dynastien Obrenovitj, studerade i Pest, Prag
och Wien, blef 1861 magistratssekreterare i
sin födelsestad, promoverades 1870 till med.
doktor och utöfvade läkarpraktik på
flera serbiska orter, med ett kortare afbrott
då han var dramaturg vid nationalteatern
i Belgrad (1879). Namnet Zmaj (drake)
antog han som pseudonym, när han 1864 i
Pest uppsatte den humoristiska tidskr. Zmaj,
sedan följd af liknande publikationer. Hans
första diktsamling utgafs 1871. J. är en af
den serbiska poesiens mest produktive och mest
uppburne lyriske diktare, i formell virtuositet
kanske den förnämste. Högst står han i de
båda diktsamlingarna Djulitsi (”Rosor”)
och Djulitsi uveotsi (”Vissnade rosor”),
besjungande kärlekslyckan med hans maka Ružica
och sorgen öfver hennes och det enda barnets
tidiga död. Han är modern i sin diktning
och ofta satirisk, med tydliga påverkningar af
Heine och Bodenstedt. Han var ock en utmärkt
tolkare af utländska skaldeverk (Arany och
Petöfi, Goethe, Pusjkin, Bodenstedt m. fl.).
På sin ålderdom blef han mycket firad,
t. o. m. från ungerskt och kroatiskt håll.
Hans samlade dikter ha utgifvits 1882, 1895
och 1896. Dessutom skref han täcka barnvisor,
Dečije pesme.

3. Vladimir J., serbisk statsman,
f. 1833 i Šabac, blef efter studier i Ungern
redaktör för en radikal tidning i Belgrad;
utvisad, reste han i England, Italien m. fl.
länder, utgaf i Genève 1864—66 den
dubbelspråkiga tidskriften
”Sloboda—La liberté” och grundade i Budapest det
national-liberala serbiska partiet och föreningen
”Omladina” för serbernas politiska frihet
och enande. Han blef 1869 jämte Karavelov
anklagad för mordet på furst Michail, men
frikändes, återvände 1872 till Belgrad samt var
1876 och 1880 finansminister. Som ordf. i ett
lärdt samfund anklagades han af regeringen för
dålig förvaltning af sällskapets egendom, men
frikändes af domstolen och bosatte sig sedan i
utlandet. Han har författat: Les serbes et la
mission de la Serbie dans l’Europé d’Orient
(1870), The emancipation and unity of
the Serbian nation (1871) och Socijalizam
ili družtveno pitanje od najstarijech
vremena pa do danas (1873; Socialismen eller
samhällsfrågan från äldsta tider till nutiden).
1—3. A—d J.


Jovellanos [chåve’ljanås], Gaspar Melchor de,
spansk statsman, författare, f. 1744 i
Gijón, d.. 1811 i Puerto de Vega (Asturien),
blef 1768 domare i Sevilla, förflyttades 1778
till Madrid som alkald och fick under Karl III:s
reformvänliga regering många offentliga värf
sig anförtrodda. Vid Karl IV:s tronbestigning
och ministern Cabarrus’ fall förvisades J. 1790
af Godoy till Gijón, där han kraftigt verkade
för industri, kommunikationer och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>