Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelmagister ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemärkelseår i staters och institutioners tillvaro,
viktigare uppfinningar, stora mäns, skalders
och konstnärers födelse- eller dödsår. Här må
nämnas jubelfesten 1864 öfver Sveriges och Norges
50-åriga union, 5 juli 1840 boktryckarkonstens
400-årsjubileum, 7 juli 1883 firandet af dess
införande i Sverige för 400 år sedan; 1868
Lunds universitets 200-års- och 1877 Uppsala
universitets 400-års-jubelfest, 1865 högtiden
till minne af Ansgarius’ död för 1,000 år
tillbaka, 10 okt. 1871 Sten Sture-festen
med anledning af slaget vid Brunkeberg (10
okt. 1471), 100-årsjubileerna 1878 öfver Linnés
död, 1882 öfver k. svenska Operans grundande
och Tegnérs födelse samt 1883 öfver Geijers
födelse, s. å. 400-årsjubileer öfver Rafaels och
Luthers födelse, 1894 300-årsjubileet öfver
Gustaf II Adolfs födelse, 400-årsjubileet
1896 öfver Gustaf Vasas födelse, 50-årsfesten
1898 till minne af Berzelius’ död, Svenska
vet. akad:s minnesfest 1901 öfver Tyko Brahe
(död 1601) och 200-årsjubileet 1907 öfver Linnés
födelse samt den allsvenska jubelfesten 1908 på
250-årsdagen af Roskildefreden. I stort sedt är
den tilltagande hågen för offentliga jubileer en
yttring af nutidens utvecklade historiska sinne
samt vördnad för nationella och allmänmänskliga
moment i framfarna tider.
Jubelmagister. Se Jubeldoktor.
Jubelporten. Se Jubelår.
Jubelår (lat. annus jubilæi l. jubilæum,
af hebr. jobel, trumpet, basun; i den äldre
svenska bibelöfversättningen: klangår
l. friår) kallades hos judarna hvart femtionde
år, året närmast efter det sjunde sabbatsåret
(se Sabbat). Jubelåret tillkännagafs öfver hela
Palestina medelst basunstötar på Försoningsdagen
(10:e dagen i sjunde månaden; 3 Mos. 25: 8
ff.). Under jubelåret skulle allt jordarbete
hvila och hvad som då växte på marken skulle
vara allas egendom, trälarna skulle frigifvas,
alla skulder efterskänkas och all egendom,
vare sig köpt eller förpantad, återgå till
den ursprunglige egaren eller dennes laglige
arfvinge. Jubelåret, som påbjudes i 3 Mos. 25
och 27: 16—24, synes aldrig ha blifvit fullt
förverkligadt, enligt hvad den senare judiska
traditionen förklarar. — Det romersk-katolska
jubelåret infördes af påfven Bonifatius VIII
genom bullan af 22 april 1300. Enligt denna
skulle hvart hundrade år firas af den katolska
kristenheten som jubelår på det sätt, att vid
kyrkorna S. Petrus, S. Paulus och S:ta Maria
maggiore samt Laterankyrkan i Rom mässan dagligen
skulle besökas samt böner förrättas af romarna
i 30 och af pilgrimer i minst 15 på hvarandra
följande dagar, hvarvid åt de festfirande
tillförsäkrades full aflat för alla synder. Ett
ofantligt tillflöde af pilgrimer gaf glans och
styrka åt påfvestolen och fyllde romarnas fickor
med guld, hvarför Klemens VI 1343 förordnade,
att hvart femtionde år skulle firas som
jubelår. Urban VI förkortade 1389 tiden mellan
jubelåren till 33 år (Kristi lifslängd) och Paul
II 1470 till 25 år. Urban VI:s efterträdare,
Bonifatius IX, som firade det af Urban utlysta
jubelåret 1390, lät dessutom genom aflatskrämare
försälja jubelårsaflaten för den summa en Romresa
skulle ha kostat eller t. o. m. för tredjedelen
däraf, utan skyldighet för köparen att infinna
sig i Rom. Samme påfve firade också det följande
året ett ”efterjubileum”. Alexander VI införde
år 1500 särskilda ceremonier för jubelårets
firande. En tillmurad port på Peterskyrkan
(Jubelporten l. Gyllene
porten) skulle af påfven öppnas och af
pilgrimer tvättas med vigvatten till tecken
att jubelåret började. Detsamma skulle ske
under kardinalers ledning i de tre andra
ofvannämnda kyrkorna. Efter jubelårets slut
skulle jubelportarna ånyo tillmuras och
hållas stängda till nästa jubelår. Dessa
ceremonier bibehållas ännu. 1900 firade
Leo XIII det 23:e katolska jubelåret.
J. P.
Jubilæum. Se Jubileum.
Jubilar, person, som firar jubileum.
Jubilate (lat., af jubilare, jubla), namn på
tredje söndagen efter påsk, hämtad från Ps. 66: 1,
som i den latinska bibelöfversättningen börjar
med orden Jubilate Deo omnis terra (”Höjen
jubel till Gud, alla länder!”) och med hvars
reciterande gudstjänsten fordom dags inleddes
denna dag.
Jubilation l. Jubilus (af lat. jubilare,
jubla), mus., koloratur, melism (i medeltidens
kyrkomusik).
Jubilatrix, astron., en af småplaneterna.
Jubileerboken (äfven kallad Lilla Genesis)
är en senjudisk skrift från 1:a årh. e. Kr.,
urspr. författad sannolikt på hebreiskt
språk, numera bevarad fullständigt endast i
etiopisk öfversättning, till en del äfven i
latinsk. Den innehåller en omskrifning af
den kanoniska 1 Mosebok och ett stycke af 2
Mosebok. Till europeiskt språk har den etiopiska
texten öfverflyttats af Dillmann (till tyska
1849—51) och af R. N. Charles (till engelska
1893—95). Jfr ock E. Kautzsch, ”Apokryphen
und pseudepigraphen des alten testaments”.
E. S—e.
Jubilera (af lat. jubilare) fira jubileum,
jubla, högljudt yttra sin glädje.
Jubileum (lat. jubilæum), jubelfest (se d. o.).
Jubileumsbrefkort. Se Frimärke, sp. 1452.
Jubileumsfond, Konung Oskar II:s. Se
Jubileumsfondssanatorier.
Jubileumsfondssanatorier. I maj 1896 gjordes
af några framstående män en vädjan till svenska
folket att hylla konung Oskar II på 25-årsdagen
af hans tronbestigning (18 sept. 1897) genom
en nationalgåfva, hvars användning skulle
öfverlämnas åt konungens afgörande. Redan i
nov. s. å. uttalade konungen sin afsikt att,
därest beloppet uppgingo till en betydande summa,
använda detsamma för att bidraga till hämmande
och botande af tuberkulosen. En månad senare
tillsattes en kommitté, i hvilken drottningen
åtog sig ordförandeskapet. I en promemoria till
denna kommitté uttalade konungen bl. a. det
önskemålet, att det borde anläggas ”slutna
sanatorier för obemedlade lungsotspatienter
(”folksanatorier”) i det stadium af sjukdomen,
att patienterna kunna anses botliga eller
åtminstone i sådan grad förbätterliga, att
de genom en sanatoriekur kunna åter blifva
arbetsdugliga. Inga onödiga omkostnader”, heter
det vidare, ”må därför offras på blott yttre
prydlighet och ännu mindre på lyx, på det att
dessa vårt lands första lungsotssanatorier må
komma så många lidande som möjligt till godo
och blifva verkliga mönsteranstalter ej blott
i ändamålsenlighet, utan, om möjligt, äfven i
relativ prisbillighet, så att de må mana till
anläggning af flera likartade anstalter på
större kommuners, sjukkassors eller enskilda
föreningars bekostnad. I hög grad önskligt är,
att sanatorierna må blifva till antalet minst
tre”. Resultatet af insamlingen blef visserligen
storartadt, ty 18 sept. 1897 öfverlämnades till
konungen 2,200,000 kr. såsom gåfva af 227,000
bidragande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
