- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
219-220

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelmagister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina dåvarande villkor, och efter hans död var
landet länge ett stridsäpple mellan Egypten
och Syrien, tills det sistnämnda omkr. 200
f. Kr. fick öfverhand. Redan tidigt öfverfördes
många judar till Alexandria, och den judiska
befolkningen i Egypten tillväxte starkt under
Ptolemaierna, så att nordöstra delen af landet
liksom i forna dagar (landskapet Gosen) blef
ett h. o. h. judiskt landskap. I Alexandria
utgjorde judarna senare 2/5 af invånarna, och där
utbildades de s. k. hellenistiske judarna, som
å ena sidan tillegnade sig Greklands språk och
filosofi, men å den andra gjorde grekerna bekanta
med österländska vetenskaper och föreställningar
(de öfversatte också G. T. till grekiska,
"Septuaginta") och sålunda bildade en mellanlänk
mellan Europas och Asiens kultur. Omkr. 160
f. Kr. fingo judarna i Egypten ett nytt tempel
i Heliopolis (det bibliska On) med en från
Jerusalem flyktad öfverstepräst, hvilket stängdes
först 73 e. Kr., alltså då Jerusalems tempel
redan var förstördt. Från Egypten utbredde
sig judarna åt v. till Cyrene samt åt s. till
Arabien och Etiopien. Vidare bosatte sig många
judar i de städer, som grundlades af Alexander
den stores efterträdare dels i Mindre Asien,
dels i Macedonien och Grekland, och de sålunda
bildade judiska församlingarna blefvo längre
fram naturliga utgångspunkter för evangeliets
spridning. Den hellenistiska kulturen trängde
äfven fram till Palestina, särskildt till flera
af städerna, men då konung Antiochos Epifanes
omkr. 170 f. Kr. ville påtvinga judarna grekisk
hedendom och t. o. m. vanhelgade själfva templet
därmed, utbröt uppror på anstiftan af prästen
Mattatias. Under hans tappra söner Judas,
Jonatan och Simon, hasmonéerna l. makkabéerna
(se d. o.), fortsattes kampen och slutade med
landets oberoende af Syrien. Jonatan och Simon
blefvo bägge öfverstepräster, Simon dessutom
"folkfurste", och båda ställningarna gingo i arf
till hans son Johannes Hyrkanos (135–105), som
efter hand intog Samarien, Galiléen och Iduméen
(se Edom) och sålunda ungefär återupprättade
Davids rikes makt och omfång. Iduméerna blefvo
t. o. m. tvungna att antaga judisk lag och
lära, men räknades dock aldrig som riktiga
judar. För att få hjälp mot Syrien trädde
makkabéerna i förbindelse med Rom, hvilket
sedermera banade väg för dess inblandning
i judarnas inre förhållanden. Hyrkanos’
söner antogo t. o. m. konungatitel, men
släkten urartade snart och söndrades i
inbördes tvister. Dessutom uppstodo häftiga,
ja t. o. m. blodiga strider mellan den härskande
släkten och det nya religiösa partiet, fariséerna
(se d. o.), som ville ha konungamakten och
öfversteprästvärdigheten åtskilda. Romarna togo
tillfället i akt, och 63 f. Kr. ryckte Pompejus
in med en här, eröfrade Jerusalem och gjorde
slut på judarnas oafhängighet. Alltifrån denna
stund kommo judarna till Rom och spredo sig
därifrån till rikets västliga landsändar; under
de förste kejsarna gjorde de många proselyter,
liksom förut i Orienten, men deras främmande
väsen väckte romarnas misshag och ådrog dem
förföljelser såväl af Caligula som af Nero och
Domitianus. Emellertid hade iduméern Antipater
förstått tränga sig fram i Palestina och skjuta
de siste makkabéerna åt sidan. Hans son Herodes
blef 37 f. Kr. konung, återgaf riket dess sista glans
och välstånd samt byggde en ny konungaborg
och det praktfulla (tredje) templet. Efter
hans död delades riket mellan hans söner,
men redan 6 e. Kr. blef den äldre Archelaos
afsatt för sin usla styrelse, och därefter
ombildades Judéen och Samarien till en romersk
provins med en "prokurator" i spetsen. 27–37
var Pontius Pilatus prokurator, och kort
därpå miste äfven Herodes’ andre son Antipas
sina länder. Till följd af kejsarens gunst
kunde Herodes’ sonson Agrippa (37–44)
en kort tid förena alla judiska länder under
sin spira och erhöll t. o. m. konungatitel;
men därpå följde andra romerska ståthållare,
hvaribland Felix, Festus och Florus, hvilkas
hårdhet, orättrådighet och roflystnad upprörde
judarnas bästa känslor. Därigenom framkallades
slutligen ett uppror 65 e. Kr. I början voro
judarna lyckosamma, men två år senare intog
Vespasianus Galiléen och Judéen och började
belägra Jerusalem. Denna stad försvarade sig
hårdnackadt, fastän där samtidigt rasade inre
strider mellan judarna, och en fruktansvärd
hungersnöd decimerade befolkningen; först
hösten 70 e. Kr. lyckades Vespasianus’ son Titus
intaga och förstöra Jerusalem, hvarvid templet
nedbrändes. Omkr. 1 mill. judar sägas under
dessa krigsår ha omkommit, och 100,000 såldes
efter eröfringen som slafvar och kringspredos
i det stora riket. Märkligt är, att den
första förföljelsen mot judarna inträffade
samtidigt, nämligen i Alexandria 65 e. Kr.,
den andra i Cyrene 116. Äfven efter Jerusalems
förstöring utgjorde judarna största delen af
invånarna i Palestina och försökte flera gånger
frigöra sig. Det sista och kraftigaste försöket
inträffade 132–135 under Bar Kochba (se denne),
men slutade med en förfärlig blodsutgjutelse
(580,000 judar skola enligt Dio Cassius
ha fallit) och landets ödeläggelse. En ny
romersk koloni Aelia capitolina anlades på
Jerusalems ruiner, och kejsar Hadrianus sökte
rent af utrota judendomen genom förbud mot
omskärelsen, sabbatsinstitutionen och andra
judiska fester. Hans efterträdare Antoninus Pius
medgaf dock judarna ånyo fri religionsöfning, och
212 erhöllo de fulla medborgerliga rättigheter
liksom rikets andra undersåtar. Också existerade
i Palestina viktiga judiska högskolor och intill
425 särskild patriark med sanhedrin i Tiberias;
där affattades såväl mischna (omkr. 190) som den
s. k. Jerusalemsredaktionen af talmud (Talmud
jeruschalmi, senast i 5:e årh.). Frånsedt
enstaka lokala förföljelser förblefvo judarnas
lefnadsförhållanden oförändrade, men sedan
kristendomen blifvit statsreligion (323),
begynte det tryck på judarna, som varade nästan
1,500 år.

Kyrkomötena på 300- och 400-talet
gjorde många inskränkningar i deras frihet samt
stadgade förbud mot umgänget mellan judar och
kristna, i synnerhet mot blandade äktenskap och
kristnas öfvergång till judendomen, hvarjämte
judarna uteslötos från ämbeten och förbjödos
bygga nya synagogor. Kejsar Julianus (361–363)
står ensam med sin välvilja för judarna och sin
plan att föra dem tillbaka till Palestina. 415
fördref biskop Cyrillus 100,000 judar från
Alexandria, och efter Västromerska rikets
fall (476) fortsatte katolska kyrkan sitt
undertryckningssystem, ehuru dess yppersta män
(Gregorius den store, kyrkofadern Basileios,
Innocentius III, Bernhard af Clairvaux
m. fl.) ifrigt motsatte sig detsamma. I synnerhet
ledo judarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free