- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
233-234

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skiljas lätt från den öfriga
befolkningen. Orsaken till, att rastypen blifvit
så utpräglad och behållit sig så ren, ligger
förnämligast däri, att judarna ända till senaste
tider gift sig nästan endast inom sin egen stam.

Jfr Hebréer, Hebreiska språket och litteraturen,
Judendom, Judisk gudstjänst och Rabbinska språket
och litteraturen
.

Af den utomordentligt rika litteraturen om
judarna må blott följande arbeten framhållas:
I. M. Jost, "Geschichte der israeliten seit der
zeit der makkabäer" (9 bd, 1820–28) och "Neuere
geschichte der israeliten" (3 afd., 1846–47),
A. D. Cohen, "De mosaiske trosbekjenderes
stilling i Danmark" (1837), G. H. A. Ewald,
"Geschichte des volkes Israel bis zur zerstörung
Jerusalems" (3:e uppl., 7 bd, 1864–69), H. Grätz,
"Geschichte der juden von den ältesten zeiten bis
auf die gegenwart" (11 bd, 1853–74), Bedarride,
"Les juifs en France, en Italie et en Espagne"
(1859), M. Kayserling, "Geschichte der juden
in Spanien und Portugal" (2 bd, 1861–67) och
(i dansk öfv.) "Jödernes historie fra bibelens
afslutning til nutiden" (1890), A. Geiger, "Das
judentum und seine geschichte" (3 bd, 1864–71),
O. Stobbe, "Die juden in Deutschland während
des mittelalters" (1866), Amadeo de los Rios,
"Historia de los judios de España" (3 bd,
1875–76), C. H. Kalkar, "Israel og kirken"
(1881), Wellhausen, "Prolegomena zur geschichte
Israels" (1882; 6:e uppl. 1905), Th. Reinach,
"Histoire des israélites depuis l’époque de
leur dispersion" (1884), E. Renan, "Histoire du
peuple d’Israël" (5bd, 1887–94), F. Buhl, "Det
israelitiske folks historie" (4:e uppl. 1906),
I. Abraham, "Jewish life in the middle ages"
(1896), och S. Lönborg, "Israels historia"
(1899).

Juda rike. Se Israel, sp. 1003.

Judarnas manna. Se Alhagi och Manna.

Judas’ bref, det sista i ordningen af de sju
s. k. katolska brefven i nya testamentet, är
enl. hälsningen i v. 1 skrifvet af "Judas, Jesu
Kristi tjänare och Jakobs broder". Sannolikt
menas här den inom kyrkan mest kände Jakob,
församlingsföreståndaren i Jerusalem, hvarför
denne Judas antagits vara den i Matt. 13:55 och
i Mark. 6:3 bland Jesu bröder uppräknade Judas
(jfr Jakob, "Herrens broder"). Brefvet är en
rundskrifvelse till de kristna församlingarna
i allmänhet och innehåller varningar för
libertinska irrlärare, som förvränga den
paulinska satsen "allt är tillåtet" till
stöd för köttslig frihet. En egendomlighet
för brefvet är ett citat från den apokryfiska
Henoksboken. Eusebios räknar brefvet till de
s. k. "antilegomena", och Luther, Grotius,
baurska skolan, Schenkel m. fl. anse det vara
efterapostoliskt. Men flera äldre och yngre
auktoriteter hålla på motsatsen. Ha de senare
rätt, är det dock antagligt, att brefvet
förskrifver sig från den apostoliska tidens
sista skede.
J. P.

Judas Galiléern (rättare Gauloniten), en
judisk upprorsmakare från Gamala i Gaulonitis,
uppträdde i förbindelse med en farisé, Sadok,
under den af Augustus påbjudna och af Quirinius
utförda skattskrifningen omkr. år 6 e. Kr. J:s
företag omtalas i Gamaliels tal i Apg. 5:37 som
misslyckadt. Enl. Josefos hade han dock lagt
grunden till den visserligen undertryckta, men
dock i folket jäsande zelotismen, som i judiska
kriget 66–70 så fruktansvärdt bröt fram och
spelade en viktig roll. Under detta uppror voro
söner till J. bland de ledande personerna.
J. P.

Judas Iskariot (d. v. s. "J., mannen från Karioth
l. Kerioth", en stad i Judéen), Simons son, var
den bland de tolf apostlarna, hvilken förrådde
Jesus. I evangelisternas framställning finnes
ingenting, som tyder på ett från början hos
honom förefintligt förrädiskt eller skrymtaktigt
sinnelag. Ingen afvoghet eller hätskhet röjer
sig i den nytestamentliga berättelsen om
"förrädaren", men väl smärta. J. betraktas som
byte för en ond makt ("djäfvulen hade ingifvit
J., Simons son, Iskariot, att han skulle förråda
Jesus"), och som "frestarens" redskap angifvas
de mot Jesus fientliga andliga myndigheterna,
hvilka för sina planer begagna sig af J:s
naturliga anlag för vinningslystnad. Trots
upprepade kärleksfulla varningar från Mästarens
sida förrådde han honom, som bekant, medelst
en kyss (hvaraf uttrycket Judaskyss – falsk,
svekfull vänskapsbetygelse), för "trettio
silfverpenningar", såsom det synes, i den
tron, att denne med egen makt skulle göra sig
lös från sina fiender. När J. såg, att denna
beräkning slog fel, greps han af förtviflan och
återbar penningarna. Med hårdhet afvisad af
öfversteprästerna, "kastade han penningarna
i templet och gick bort och hängde sig".
J. P.

Judaskyss. Se Judas Iskariot.

Judas Lebbeus l. J. Taddéus (båda namnen betyda
"hjärtebarn"), Jakobs son, en af apostlarna,
som till skillnad från Judas Iskariot brukar
nämnas med något af ofvannämnda, troligen från
ungdomsåren härflytande tillnamn. Om hans
öden förtälja olika traditioner olika: att
han predikat och lidit martyrdöden i Persien;
att han efter en längre verksamhet i Palestina,
Syrien och Arabien slutligen dött en naturlig
död i Edessa; att han efter att ha varit Syriens
missionär lidit martyrdöden i Fenicien. (Se
pl. till art. Apostel).
J. P.

Judaslind, Judasträd, bot. Se Cercis.

Judas Makkabeus. Se Makkabéer.

Judas’ silfverpenningar, bot. Se Lunaria.

Judas Taddéus. Se Judas Lebbeus.

Juda stam. Se Juda 2.

Judasträd, bot., detsamma som Judaslind. Se Cercis.

Judasörat, Auricularia auricula Judæ,
bot., en till fam. Auriculariaceæ bland
protobasidiomyceterna hörande svamp, som förr
var officinell under namn af fungus auriculæ
judæ
l. fungus sambuci och användes till omslag
å inflammerade ögon o. s. v. Svampen, som växer
på fläderstammar och till formen något liknar
ett människoöra, sväller i vatten upp till en
geléliknande massa; torr är den svart och spröd.
G. L-m.

Judasöron, sjöv., gammal benämning på de två
på hvar sin sida om förstäfven å träfartyg
uppstående ändarna af kindbackarna,
emellan hvilka bogsprötet hvilar. De
kallas numera manshufvud. Jfr Bogspröt.
R. N.*

Judbeck, ett namn på asfalt (se d. o.).

Judeed, en från 1100- till 1800-talet särskildt
i Tyskland gängse ytterst förödmjukande form
för judarnas edgång (lat. more judaico).

Judeemancipationen. Se Emancipation och Judar, sp. 224 ff.

Judéen (Judiska landet) var på Jesu tid vanligen
namnet på en del af Palestina (v. om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free