Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lynne och seder som de olika
folkdialekterna. Hans stil blef därför
mycket populär och hans språk fritt
från dialektegenheter. 1810, när finska
regeringskonseljen skulle bildas, hade J. goda
förhoppningar att erhålla translatorstjänsten i
finska språket vid densamma; men då man fordrade,
att han i finskan skulle skrifva x och z i
st. f. ks och ts, såsom han, enligt de i finskan
strängt följda fonetiska lagarna, hade börjat
skrifva, afstod han från alla förhoppningar på
tjänsten. J. blef magistratssekreterare 1812
i Fredrikshamn och 1813 i Viborg. Från denna
befattning tog han afsked 1840 och lefde sedan
som skeppsmätare i Viborg, alltjämt med stor
ifver verksam för folkets upplysning. Vid Åbo
universitet hade J. fått de första väckelserna
till skriftställarverksamhet af Porthan och
Franzén. Det första häftet af hans skrifter
(Kirjoituksia) utkom 1810, och
1815 utgaf han en finsk samling ”Nya ordspråk”.
1816 utkom en större runa, Suomalainen,
där finnens fredliga kamp mot naturens makter
prisas, men där det också framhålles, huru han är
färdig att värna sin frihet mot hotande faror.
Vid slutet af denna dikt var fogad den
bekanta sången, som börjar med orden:
Arvon mekin ansaitsemme (Ӏfven vi
förtjäna heder”), hvilken ännu ofta
klingar i Finlands bygder och gifver
ett vackert uttryck åt nationalkänslan.
Från samma tid härröra ett par afhandlingar och
teaterstycket Perhekunda (Familjen), hvilka
utgöra de första finska försöken på
filosofiens och dramatikens områden. Men snart
väckte J:s oförtrutna litterära verksamhet
anstöt; särskildt voro hans skämtsamma sånger
en förargelseklippa för de andlige, hvilka i
dem ofta fingo sitta emellan. I handskrift
spriddes kring landet en mot honom riktad finsk
motruna, och till följd däraf skref J. 1819 en
af sina bästa sånger: Hyvästijättö Wäinämöiselle
(Afsked till Väinämöinen), där han säger sin
kantele farväl. Men länge kunde J. ej finna
sig i denna själfpålagda tystnad. Redan samma år
publicerade han Huilun humina eli takaisintulo
Wäinämöisen hyvästijätöstä (Flöjtens ljud eller
återvändandet från Väinämöinens afsked).
1826—27 utgaf han bland andra dikter äfven
Sangari Sionissa (Hjälten i Sion), däri
Frälsarens verksamhet och lidande besjungas.
Ett i den finska litteraturhistorien ovanligt
öde vederfors hans på svenska skrifna Tankar
i varianta ämnen. J. anklagades för att i
dem ha sökt sprida mot kristna läran fientliga
åsikter, och hans bok brändes offentligen af
bödeln (1828), innan senatens slutliga dom i
saken fallit. Bittert sårad af denna skymf,
uppbrände J. sina ännu otryckta skrifter och
offentliggjorde för andra gången sitt beslut att
afstå från allt skriftställen. Sedan likväl
hofrättens dom af senaten upphäfts (1831),
började J. åter publicera såväl dikter som
prosastycken. Sina sista lefnadsår använde J.,
som utnämnts till hedersdoktor vid universitetet,
mest till att granska och förbättra sina
skrifter för en samlad upplaga, hvilken efter
hans död utgafs af hans son (1856—58). J. hade
under sin ungdom tagit intryck af 1700-talets
upplysningsfilosofi, hvarför han mest lade an
på utbildandet af förståndet, och hans dikter
äro ej mycket annat än retorisk-didaktisk
prosa i metrisk form. Som Porthans lärjunge
hängifven allt fosterländskt, uppoffrade han
både sina krafter och sina tillgångar för folkets
upplysning och utbildandet af dess språk, hvars
hängifnaste beundrare och förkämpe han var, redan långt innan Arwidssons,
Beckers och Snellmans maningar ljudit.
O. G.*
Judenburg [jōd-], stad i Steiermark, vid
Mur. 4,924 inv. (1900). Tillverkning af
liar och kopparvaror. I trakten järnverk och
brunkolsgrufvor.
J. F. N.
Judendom, Judarnas religion. Namnet judar bära
israeliterna l. hebréerna sedan babyloniska
fångenskapen (se d. o.) som afkomlingar af
sina förfäder från konungariket Juda. Vid
denna tid tog deras religion en riktning,
som för den kommande tiden skulle blifva
af stor betydelse. Från Israels historiska
tid känna vi två stånd, som egnade sig åt
folkets religiösa uppfostran: präster och
profeter. Till Aron anknyta sig de förre,
till Mose de senare. Prästreligionen känna
vi i detalj. Utgången ur Israels folkreligion,
har allt hedniskt material blifvit förandligadt
och gjorts dugligt för Jahves tjänst. Offer,
fastor och yttre reningar utgöra grundkaraktären
i denna religion och alla dessa urgamla bruk och
prästerliga lagar, äfven kallade ceremoniallagen,
utvecklas småningom till en enhetlig, innerligt
sammanhängande lifsform och framställes
som af Gud åt Mose gifven lag. Af annan, högre
art är profetreligionen. Enligt denna fordrar
Jahve icke offer och fastor, utan ”omskurna
hjärtan”. Icke genom att iakttaga kultbuden
kan man vinna Guds nåd, utan därigenom,
att folket obetingadt hängifver sig åt den
gudomliga viljan. Uppfattningen och lydandet af
de sedliga fordringarna, den inre och icke den
yttre renheten utgöra den enda måttstocken för
fromheten. En sammanfattning af prästreligionen
ega vi i prästkodex. Profetreligionens kompendium
är dekalogen. — Då profeternas ideella
fordringar måste stranda på folkets sedliga
omogenhet, har redan tidigt uppstått ett behof
att åstadkomma en allians mellan präst- och
profetreligion. Det första kända försöket att
kläda sedliga fordringar i bestämda paragrafer,
att infatta ritual och kult i ramen af profetiska
idéer ega vi i Deuteronomium (se d. o.). Längre
i denna riktning har prästen och profeten
Ezekiel (se denne) gått. Han försökte föreställa
sig folkets helgelse och rening under form af
iakttagandet af otaliga riter, som han härledde
ur begreppet om Jerusalems Guds helighet. En
i egentlig mening dominerande ställning har
emellertid denna riktning inom den officiella
judendomen fått först genom Esra. Denne präst och
skriftlärde (sofer) kan anses vara den egentlige
grundläggaren af den judiska församlingen. Af
Artaxerxes I erhöll han tillåtelse att företaga
en ny inflyttning till Palestina för att stärka
Serubbabels koloni, som råkat i förfall. Jämte de
heliga kärlen tog han med sig ”thorath Moscheh”,
Moses lära. 459 f. Kr. ”renade” han folket enligt
prästerlig mosaisk rättsåskådning, särskildt
äfven från främmande kvinnor, och vidtog i
förening med sin medhjälpare Nehemia
alla mått och steg för att göra Israel till ett
”heligt folk”, d. v. s. afsöndra det från alla
andra folk. De gamla, stora, världsomfattande
religiösa tankar, som profeterna förkunnat,
ha emellertid genom kanonisering af skrifterna,
alltså äfven profeternas, under alla följande
århundraden bibehållit sig, försvarat sin
plats och bevarat religionen för förstelning,
men ”lagen” har dock under århundradenas lopp
nästan uteslutande gifvit sin prägel åt den
officiella judendomens gestalt. Se Eskatologi,
Esséer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
