Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 241-242 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judge ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

propria causa, lat., ingen kan vara domare i
egen sak.


Judge [dʃa’dʃ], William Q., amerikansk teosof,
af irländsk börd, f. 1851 i Dublin, d. 1896 i
New York, kom redan som barn till Amerika och
vann som jurist anseende i New York. Redan
tidigt visade han djup håg för filosofiska
och religiösa spörsmål. Då han 1874 träffade
H. P. Blavatsky (se d. o.), blef han genast
hennes närmaste medarbetare och öfvertog 1878,
då hon för alltid lämnade Amerika, ledningen
af den teosofiska rörelsen i detta land och
fick vid hennes frånfälle (1891) värdigheten
af öfverhufvud för den ”esoteriska eller inre
sektionen af samfundet i hela världen. Han var
en framstående talare och organisatör. Under
tio år var han redaktör för tidskr. ”The Path”
(hvarur många af hans artiklar på svenska
samlats i ”Teosofiskt bibliotek”). Bland
hans skrifter märkas Echoes from the Orient,
The ocean of theosophy (”Teosofiens ocean”,
1900). Då 1894 Annie Besant jämte braminer
riktade ett häftigt angrepp mot J., slöto
sig visserligen de amerikanske teosoferna
nästan enhälligt till honom, men i Indien och
Europa öfvergick en stor del af dem på hennes
sida. Före sitt frånfälle hade J. testamenterat
sitt ledarskap till Katherine Tingley (se d. o.).
O—m.

Judic [ʃydi’k], Anne Marie Louise, född
Damiens, fransk skådespelerska, f. 1849, besökte
Paris’ konservatorium under Régnier och studerade
därefter sång. 1867 blef hon gift med regissören
Israël, kallad ”Judic”. Hon debuterade s. å. på
Gymnase-teatern i en subrettroll, öfvergick till
Eldorado, där hon blef mycket bemärkt, och kom
1872 till Bouffes parisiens, där hon inom kort
intog främsta platsen. Operetten ”La timbale
d’argent” kom upp till tvåhundra föreställningar
i rad, tack vare fru J:s rent parisiska talang,
och följdes af en mängd stycken af samma
slag. 1876 tog hon anställning vid Variétés. Hon
har varit oöfverträffad i den beslöjadt
frivola antydningen bakom en mask af intagande
naivitet. Bland hennes förnämsta roller må nämnas
La belle Hélène, Niniche, Lili, Mam’zelle
Nitouche (”Lilla helgonet”) och titelrollen i
”Les charbonniers”. Hon uppträdde med framgång
äfven i London, Bruxelles, Petersburg, Wien,
Berlin, Spanien, Amerika o. s. v. samt besökte
1886 Stockholm med egen trupp och uppträdde då i
”Niniche”, ”Nitouche”, ”Lili” och ”Fiacre 117”.
A. L.*

Judica, lat., namn på femte söndagen i Fastan,
taget från Ps. 43: 1, som i den latinska
bibelöfversättningen börjar med orden
Judica me, Deus (”Döm mig, Gud!”). Söndagen
benämnes äfven Dominica passionis.
(J. T. B.)

Judichær, Sören Poulsen, dansk metriker, f. 1599
på Gottland, där fadern var präst, d. 1668, blef
1627 rektor i Vordingborg och 1637 kyrkoherde
i Slangerup. Vägledd af Opitz, medverkade J. både
som sånglärare, psalmförfattare och metrisk
teoretiker till genomförande af den förändring
i den danska metriken, för hvilken Arrebos
öfversättning af Psaltaren (1623) bildade
utgångspunkten. Denna förändring bestod
väsentligen däri, att den gamla accenträkningen
som den enda metriska principen aflöstes af
den på missförstånd af de romanska språkens
versbildning grundade principen, att man, för
att få ”regelrätta” verser, borde räkna både de
betonade och de tonlösa stafvelserna. Skrifter:
Synopsis prosodiæ danicæ eller En kort
extract aff riimkunsten (1650) och Prosodia
danica eller Den danske riimkunst (1671).
C. R.*

Judiciell (af lat. judicialis), hörande till
domstolsväsendet. — Judiciell indelning,
en med afseende på rättskipningen gjord indelning
af ett territorium. Sverige var 1909 i detta
hänseende indeladt i 3 hofrättsjurisdiktioner,
omfattande tillsammans 121 domsagor, fördelade
i 223 tingslag.
(E. K.)

Judicium, lat., rättslig dom; omdöme:
omdömesformåga.

Judicum (med underförstådt liber), lat.,
Domareboken (se d. o.).

Judiska kalendern. Se Kronologi.

Judiska kurrentskriften. Se Hebreisk skrift,
sp. 168.

Judiska landet. Se Judéen.

Judiska språket och litteraturen. Se Hebreiska
språket och litteraturen samt Rabbinska
språket och litteraturen.

Judisk gudstjänst. Som yttre, adekvat tecken
att ära Gud betraktade forntiden, äfven den
judiska, offret. Att individens öfversvallande
hjärta finner sitt uttryck i lofprisande,
tack, bön, klagan, ånger o. d. alltefter
behof och förmåga, ligger i människans natur,
och bibeln gifver oss, särskildt i Psalmerna,
de härligaste böner af alla slag. Babyloniska
fångenskapen förde med sig nödvändigheten att i
offrets ställe införa bönen. Därmed var grunden
lagd till den offentliga bönkulten, som mellan
templets återuppbyggande och den nytestamentliga
tidsperioden mycket utvecklade sig. Jämte en på
det noggrannaste ordnad offerritual träffades
äfven anstalter att göra folket bekant med
innehållet i Pentateuken. Först valdes sabbaten
härtill. Senare föredrogos också på måndag och
torsdag såsom marknadsdagar, då mängden strömmade
från de smärre platserna till städerna, stycken
af Pentateuken. Denna förordning föres tillbaka
ända till Esra.

Det under syrerkrigen vaknade medvetandet om
den själfständiga, nationella egenarten liksom
olikheten i gudstron gentemot omkringboende folk
jämte erfarenheten, huru väl ett högre skydd mot
öfverlägsna fiender behöfdes, utvecklade som
religiösa behof hos den tidens judar följande
moment: 1) Den ifriga bekännelsen om Guds enhet,
2) hågkomsten af det historiska faktum, som
gjorde judarna till ett folk, uttåget ur Egypten,
och 3) bön till Gud om skydd och bistånd i alla
lefnadsförhållanden. Bekännelsen uttrycktes med
versen 5 Mos. 6: 4: ”Hör Israel, Jahve är vår
Gud; Jahve är en”. Detta korta symbolum bildar
kärnan af den dagliga bönen. (Jfr Mark.
12: 29.) Efter begynnelseordet Schema (”hör”) kallas
den schemabönen. Den kompletteras genom det därpå
följande stycket, som handlar om kärlek till
Gud af allt hjärta o. s. v., och af 5 Mos.
11: 13 ff., som handlar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>