Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 271-272 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina eröfringar i Romagna. Sedan Henrik VIII i
England vunnits för ligan, tvungos fransmännen
på sommaren 1512 af de schweiziska trupperna
tillbaka öfver Alperna, och kurian återvann
sina besittningar i Romagna, tillökade med Parma
och Piacenza. Det af den kyrkliga oppositionen
sammankallade kyrkomötet besöktes så godt som
uteslutande af fransmän, och i maj 1512 kunde
J. i Rom öppna den femte Lateransynoden. Han
afled 21 febr. 1513. Mera politiker och fältherre
än en kyrkans man, har J. i påfvedömets historia
sin egentliga berömmelse som Kyrkostatens
dådkraftiga återupprättare. Äfven i konstens
häfder har han förvärfvat sig ett varaktigt
namn genom det beskydd och den uppmuntran
han skänkte flera af renässansens yppersta
konstnärer: Michel Angelo, som på J:s uppdrag
målade sina odödliga fresker i Sixtinska
kapellet, Bramante, som påbörjade Peterskyrkans
nybyggnad, Rafael, som målat det storartade
porträtt af J., som finnes i Florens.


3. J. III (1550—55), Giovanni Maria del
Monte, f. 1487 i Rom, d. 23 mars 1555, var son
till en ansedd rättslärd, utnämndes, efter
att ha varit ärkebiskop af Siponto, 1536 till
kardinal och sändes 1545 som påflig legat till
det då sammanträdande konsiliet i Trident. Där
ådrog han sig kejsar Karl V:s misshag, men blef
trots kejsarens motstånd 8 febr. 1550 vald till
Paul III:s efterträdare. Efter sin upphöjelse
på påfvestolen sökte J. försoning med Karl och
erbjöd sig att åter öppna det tridentinska mötet
(1550). Då konung Henrik II af Frankrike förband
sig med det Farnesinska partiet mot kejsaren,
trädde J. på den senares sida, och de påfliga
och kejserliga trupperna fäktade tillsammans. Då
äfven de tyske protestanterna slöto sig till
kejsarens fiender och Karl blef hårdt ansatt,
återverkade detta på J:s ställning; han tvangs
till stillestånd och upplöste i samband därmed
åter det tridentinska kyrkomötet. Genom kardinal
Pole lyckades J. 1554 återföra den engelska
kyrkan till lydnad under Rom, och kort före sin
död sände han en legat till Tyskland för att
på samma sätt vinna den tyska kyrkan. 1552 gaf
J. Ignatius Loyola rätt att i Rom grundlägga
ett Collegium germanicum; åtskillig smälek ådrog
han sig genom de privilegier han tilldelade
det heliga huset i Loreto. J. var ingen kraftig
och energisk natur, utan föredrog det angenäma
lifvet i sin praktfulla villa. Litt.: Langen,
”Geschichte der römischen kirche bis Leo I”
(1881), Griser, ”Geschichte Roms und der
päpste im mittelalter”, I (1900), Pastor,
”Geschichte der päpste seit dem ausgang des
mittelalters”, III (3:e uppl. 1899), och Ranke,
”Die römischen päpste”, I (6:e uppl. 1874).
1—3. T. H—r.

Julius, Nicolaus Heinrich, tysk författare i
frågor rörande fängelseväsendet, f. 1783 i
Altona af judiska föräldrar, d. 1862 i Hamburg,
hette Heyman J., till dess han 1809, efter att i
Würzburg ha erhållit med. doktorsgrad, öfvergick
till romersk-katolska trosbekännelsen. J. slog
sig ned i Hamburg som praktiserande läkare,
men egnade därjämte sin särskilda uppmärksamhet
åt fångvårdsvetenskapen. 1827 höll han i Berlin
en serie föreläsningar (Vorlesungen über die
gefängnisskunde) 1828), hvarefter han under
några år innehade offentligt uppdrag att utöfva
inspektion öfver de preussiska fängelserna
och utarbeta plan till deras förbättring. Ett
liknande förtroendeuppdrag innehade han
äfven 1840—49 efter att 1834—36 ha gjort en
studieresa till Nord Amerikas förenta stater,
hvars resultat han bl. a. framlade i arbetet
Nordamerika’s sittliche zustände (1839). J. var
utgifvare af ”Jahrbücher der straf- und
besserungsanstalten” (10 bd, 1829—33) samt
sedermera en af redaktörerna för ”Jahrbücher
der gefängnisskunde und besserungsanstalten”
(11 bd, 1842—49). Han idkade för öfrigt såväl
medicinskt som litterärt författarskap.

Juliushall. Se Harzburg.

Julius Nepos, den näst siste af Västromerska
rikets kejsare, var systerson till styresmannen
öfver Dalmatien, Marcellinus, samt släkting
till östromerske kejsaren Leo I:s gemål
Verina. Då västromerske kejsaren Olybrius
aflidit (472) och härmästaren Gundobad uppsatt
en gardesofficer, Glycerius, på tronen, utsågs
J. däremot af Leo till västromersk kejsare. Han
fördref Glycerius 474, men måste 475 fly
till Dalmatien undan sin härmästare Orestes,
som beklädde sin son Romulus Augustulus med
purpurn. I Dalmatien förblef J. härskare till
sin död, 480. .
(H. Sgn.)

Julius Valerius. Se Alexandersagan.

Julius von der Traun [-fånn-], pseudonym. Se
Schindler, A. J.

Julklapp, gåfva, som utdelas på
julaftonen. I afseende på julklapparna
iakttogs förr mer än nu en hög grad af
hemlighetsfullhet. På julaftonsmorgonen (numera
utdelas ”julklapparna” i regel om aftonen)
hörde man en knackning (”klapp”) på sin dörr
eller på sitt fönster, och omedelbart därefter
inkastades ett väl inlindadt paket. Se Jul.
R. G.

Julkort. Se Vykort.

Julle, en på land och ombord å insjöfartyg använd
benämning på en mindre båt. Jfr Joll.
R. N.*

Jullekar öfvades i gamla tider vida mer, än
fallet är i våra dagar, såväl af de bildade
klasserna som af gemene man. Dessa lekar ha i
allmänhet en respektabel ålder, och några finnas
t. o. m., som bära omisskännliga tecken att gå
tillbaka ända till hedendomen. Ännu på drottning
Kristinas tid brukades jullekar vid själfva
hofvet. Det berättas nämligen af O. Rudbeck, att
Kristina och Karl Gustaf julen 1651 i Uppsala
lekte den s. k. ”kungaleken”, hvarvid Rudbeck
själf var en herde med skalmeja. Samme sagesman
nämner äfven som en ännu på hans tid bruklig
jullek den s. k. ”julklubban”, hvilken lek bestod
däri, att den person, som föreslog årets skål,
måste göra detta sittande under en från taket
nedhängande klubba. Den sattes i en roterande
rörelse omkring den drickandes hufvud, som
emellertid ej fick beröras af densamma. Skedde
detta, måste han, under allas munterhet,
ånyo tömma skålen. J. Ihre har förvarat en
mycket intressant rimmad förteckning på 79
gamla jullekar, af hvilka många ännu äro eller
intill senaste tider varit i bruk hos folket. De
återfinnas i A. I. Arwidssons samling af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>