Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 277-278 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jung [joȵ], Johann Heinrich, kallad
Stilling, tysk mystisk skriftställare, f. af
fattiga föräldrar 12 sept. 1740 inom Nassaus
område, d. 2 april 1817 i Karlsruhe. Sedan
han först varit kolare och därefter skräddare,
blef han, efter att på egen hand ha skaffat sig
kunskaper, huslärare. Sedermera studerade han
medicin i Strassburg, där han kom i intimare
förbindelse med Goethe. Sedan han en tid varit
praktiserande läkare i Elberfeld, anställdes
han som lärare vid kameralskolan i Lautern samt
blef, när denna läroanstalt flyttades till
Heidelberg, professor i landthushållning
därstädes. 1787 blef han professor i
ekonomi och kameralvetenskap i Marburg, men
återvände 1804 till Heidelberg som professor
i statsvetenskap. Sina sista år lefde han i
Karlsruhe som badensiskt geheimeråd. Uppfostrad
i en pietistisk omgifning, mottog J. därifrån
intryck för lifvet, hvilket visar sig i alla hans
skrifter. Bland dessa må först och främst nämnas
hans själfbiografier: Heinrich Stillings jugend
(1777), H. S:s jünglingsjahre (1778), H. S:s
wanderschaft (s. å.), H. S:s häusliches leben
(1789) och H. S:s lehrjahre (1804), hvilka
1806 utgåfvos i en ny upplaga i 5 bd under
titel: Heinrich Stillings leben, eine wahre
geschichte. Samtidigt utgaf han romaner med
religiös prägel och tendens samt förtjänstfulla
skrifter i kameralvetenskap. 1793—1816 utgaf han
sina mystisk-spiritistiska skrifter (Der graue
mann, Theorie der geisterkunde, Scenen aus dem
geisterreich m. fl.), hvilka skaffade honom hans
egentliga ryktbarhet, namnet svärmare och många
motståndare. Personligen gaf han intrycket
af en from man med fast barnatro. J:s bok
Siegesgeschichte der christlichen religion
(”Kristna religionens seger”, 1806), en
förklaring af Uppenbarelseboken, inverkade starkt
på Gustaf IV Adolf, som gjorde J:s bekantskap i
Karlsruhe 1804. Hans Sämmtliche werke utkommo i
ny uppl. 1843—44, i 12 bd. Jfr Goethe, ”Dichtung
und wahrheit”. Biogr. af R. Petersen (1890).
J. P.

Jung [joȵ], Jakob Friedrich Alexander, tysk
skriftställare, f. 1799 i Rastenburg, d. 1884 i
Königsberg, sysslade med litteraturhistoriskt
och socialt författarskap af säregen idealism
och extatiskt frisinne. Bland J:s skrifter
märkas Vorlesungen über die moderne literatur
der deutschen (1842), Frauen und männer
(1847), Charaktere, charakteristiken und
vermischte schriften (2 bd, 1848), Goethe’s
wanderjahre und die wichtigsten fragen des
19. jahrhunderts (1854), Das geheimnis der
lebenskunst (1858), den själfbiografiska
”romanen” Rosmarin, oder die schule des lebens
(5 bd, 1862), Ueber Franz v. Baaders dogmatik als
reform der socialwissenschaft (1868), Darwin,
komisch-tragischer roman in briefen an einen
pessimisten (3 bd, 1873; 2:a uppl. 1879), Panacee
und theodicee. Illustrationen, caricaturen der
gegenwart (1875—76) och Moderne zustände (1880)
samt arbeten om
Hölderlin (1848) och Schelling (1864). Se
biogr. af Reifferscheid i ”Allg. deutsche
biogr.” (bd 50, 1905).

Jung-Bunzlau. Se Bunzlau 2.

Junge [jo’ȵe], Joachim. Se Jung.

Junge Deutschland [jo’ȵe dö’jtʃlant], Das. Se
Tyska litteraturen.

Jungel. Se Djungel.

Jungermanniaceæ, bot., lefvermossfamilj
af serien Jungermanniales. Hos en grupp af
fam. saknas i allmänhet utbildade blad; dit
hör den på fuktig jord vanliga fetbålmossan,
Riccardia pinguis, med stor, platt, glänsande
mörkgrön bål. De öfriga ha däremot bilaterala
skott med två rader öfre, större och en rad
undre, mindre (amfigastrier) blad. Hit
höra talrika släkten med många arter, växande
på trädstammar, klippor, jord, i kärr o. s. v.
G. L—m.

Jungermanniales, bot. Se Lefvermossor.

Jungersen, Frederik Olfert, dansk präst,
f. 2 apr. 1836, blef 1853 student och 1861
teol. kandidat samt under kriget 1864
löjtnant. Han var sedan en af ledarna
för en skola i Köpenhamn och lärare vid
folkhögskolan på Skovgaard i Ordrup. Under
titeln Dansk protestantisme utgaf han 1873
en rad föreläsningar öfver S. Kierkegaard,
Grundtvig och R. Nielsen, hvilka syntes honom
vara dennas yppersta uttryck, liksom de efter
hvarandra varit hans egna läromästare. Särskildt
i R. Nielsens lära om ”aandsvirkelighed” fann
han den befriande lösen i striden mellan tro och
vetande. I samma riktning gick den lilla skriften
Miraklet, videnskaben og troen (1875). J. blef
1878 kyrkoherde, men tog afsked 1890 för att
bli präst för en ”valgmenighed” i Köpenhamn och
har som sådan intagit en framskjuten ställning
bland grundtvigianerna. 1898 var han med om
att stifta Kirkeligt samfund. Han har kraftigt
polemiserat mot G. Brandes i skrifterna Hvad er
sandhed? (1885) och Den frie tanke, teologien og
den levende gud (1889). Vidare har han skrifvit
Til forsvar for kristentroens sandhed (1895)
och Tror du paa Helligaanden? (1904).
E. Ebg.

Jungfernhoff [jo’ȵ-] gods i Livland vid Düna
ofvanför Riga. På Gustaf Adolfs befallning
byggdes 1625 en redutt vid J., och platsen omgafs
sedan med ett pålverk. 24—26 april 1700 slogo
sachsarna bro och retrancherade sig vid J.,
men 6 maj drefvos de därifrån och tillbaka
öfver Düna af O. Vellingk, hvarefter denne
uppkastade ett épaulement vid J., som 21 maj
åter besattes af sachsarna och sedan ytterligare
befästes. Vid Rigas belägring af ryssarna 1710
byggde svenskarna batterier vid J.
L. W:son M.

Jungfrau [jo’ȵ-], en af glaciärer omgifven och
med bländande hvit firn betäckt gnejspyramid
af 4,166 m. höjd i Berner Oberland, på
gränsen mellan de schweiziska kantonerna
Bern och Valais. Mot n. stupar berget mycket
brant till den obebodda Trümleten-dalen,
som skiljer J. från Wengern-alp; äfven mot
ö. och s. ö. har det brant stupning. N. v. om
J. ligga Silberhorn (3,705 m.) och Schneehorn
(3,415 m.). Den nordvästra delen, Schwarzer
Mönch eller Stellifluh (2,654 m,.) sluttar
ned mot Lauterbrunnen-dalen. Anblicken är
vackrast från n. (Interlaken, se d. o., med
fig.). Berget bestegs första gången 3 aug. 1811
af bröderna Meyer från Aarau, och sedan ha
flera vetenskapsmän och äfven damer företagit
den högst mödosamma färden uppför berget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>