Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Marie kyrkogång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jungingen [jo’ȵ-]. 1. Konrad von J., Tyska
ordens högmästare och som sådan kallad Konrad
III, vald till högmästare 30 nov. 1393, d. 30
mars 1407, förvärfvade ett berömdt namn som
regent, köpte Neumark 1402 samt förde en
i allmänhet fredlig politik (jfr Estland,
sp. 951). Då under striden mellan Albrekt och
Margareta de s. k. fetaliebröderna bemäktigade
sig Gottland (1392) och därifrån drefvo
omfattande sjöröfveri, som hvarken Margareta
eller hansestäderna förmådde stäfja, begaf sig
J. med en stark här till Gottland och eröfrade
ön (april 1398). J. råkade därigenom i tvist
med både Albrekt och Margareta, men ingick
1399 förlikning med den förre på villkor,
att Albrekt erhöll 10,000 nobler (1 nobel
motsvarar ungefär 197 kr.) som lån samt löfte
om Gottland, ifall han till orden, utöfver sin
skuld, betalade 20,000 nobler. Då J. vägrade
att till Margareta utlämna Gottland, sände hon
1403 en svensk-dansk här till ön; men denna
kunde ingenting annat uträtta än uppbygga några
fästen, hvilka följande år intogos af J:s broder,
Ulrich. 1404 afslöts ett stilleståndsfördrag,
hvari bestämdes, att frågan om Gottland skulle
afgöras genom underhandlingar. Dessa hunno dock
ej afslutas under J:s lifstid. — 2. Ulrich von
J., den föregåendes broder, var under broderns
lifstid ordensmarskalk och valdes 26 juni 1407
till Tyska ordens högmästare. Han afträdde
Gottland till Margareta 1407—08 mot en lösesumma
af 9,000 nobler. Konung Jagello af Polen
tillfogade honom det fruktansvärda nederlaget vid
Tannenberg 15 juli 1410, där J. själf stupade.
V. K—r.*
Jungius, Joachim. Se Jung.
Jungle [dja’ȵl], eng. Se Djungel.
Jung-lu, kinesisk statsman, f. omkr. 1840,
d. 1903, utnämndes redan vid 30 års ålder till
vicepresident i finansministeriet och erhöll
snart äfven flera andra viktiga ämbeten i Peking,
men aflägsnades 1880 till en betydelselös
militär post. 1894 återkallades han till
Peking som hufvudstadens militärguvernör
under kriget med Japan, blef 1895 president
i krigsministeriet, 1896 storsekreterare och
1898 högste ledare af finansministeriet
samt i juni s. å. generalguvernör
i prov. Petschi-li. Änkekejsarinnan
genomdref i sept. s. å. J:s utnämning
till ”högste befälhafvare öfver nordens
alla stridskrafter”, och han nämnes som
en af hennes främste rådgifvare under
1900 års stora kris (boxarupproret och
stormaktsinterventionen). J. var vid
sin död president för finanskontrollen,
förordade efter boxarupproret en ryssvänlig
politik och ansågs under sina sista år som
änkekejsarinnans inflytelserikaste rådgifvare
och det konservativa partiets egentlige ledare.
V. S—g.
Jungman, sjöv., en ung, obefaren sjöman,
som gör sin första sjöresa eller förut farit
någon kortare tid till sjöss. Från denna
befattning avancerar man inom handelsflottan
till ”lättmatros”, för så vidt man icke är så
kunnig i yrket, att man direkt kan taga hyra
som ”matros”. Inom svenska örlogsflottan
befordrades förr en adertonårig skeppsgosse
till jungman och därifrån till matros,
men genom k. br. 15 juni 1875 ha dessa
befattningar upphört och i stället 3 klasser
af sjömän införts, skeppsgossar oberäknade.
R. N.*
Jungmann [jo’ȵ-], Joseph, bömisk språkforskare,
f. 1773 i Hudlic, en rent tjechisk by, d. 1847,
son till en skomakare, fick tysk uppfostran och
studerade först juridik, men blef snart lärare
vid gymnasiet i Leitmeritz. Han flyttade 1815 i
samma egenskap till Prag samt fästes slutligen
vid därvarande universitet. Dobrovský hade
grundlagt det vetenskapliga studiet af de
slaviska språken och särskildt tjechiskan,
men trodde icke på någon framtid för sistnämnda
språk. Det var J., Šafarík och Palacký, hvilka,
hvar och en på sitt sätt, men nära förbundna,
gåfvo lif åt den nationella rörelsen i det hela
och särskildt åt den nytjechiska litteraturen,
som i dem ser sina andliga fäder. J:s
hufvudverk var den stora bömiska ordbok, hvars
sammanbringande och utarbetande han redan tidigt
satt som sitt lifs mål och som utkom 1834—39:
Slownik česko-německý (5 dlr). Detta arbete
är af grundläggande betydelse för den bömiska
nationallitteraturen. Bland J:s öfriga arbeten
märkas i synnerhet hans poetiska krestomati
(Slovesnost, 1820; nya uppl. 1845 och 1846)
samt en bibliografisk-litteraturhistorisk
handbok (Historie literatury české, 1825;
2:a uppl. 1849). Redan 1809 sökte han bilda
ett bömiskt litterärt sällskap, för hvilket
dock regeringen lade hinder i vägen. Först
tjugu år senare stiftades ”Matice česká”,
hvartill J. 1830 jämte Presl, Palacký och furst
Kinský utfärdade inbjudningen. J. var en af
grundläggarna af ”tjechiska museet” i Prag
(1818). J. deltog äfven i dagens litterära
fejder, dels i den ortografiska striden mellan
”jotister” och ”ypsilonister” (om i eller
y borde skrifvas efter c, s, z), i hvilken
han stod på de förres, reformatorernas, sida
mot J. Negedlý (Beleuchtung der streitfrage
über die böhmische orthographie, 1829),
dels i fråga om äktheten af den nyfunna
s. k. Grüneberghandskriften ”Libusjas dom”),
som han försvarade mot Dobrovský. Hans memoarer
utkommo 1871, samlade mindre skrifter (”Sebrané
drobné spisy”) 1869—73; hans brefväxling
i spridda häften af tjechiska museets
”Časopis”. Biografier af Zelený (1873—74),
Jedlička (1873) och Zaderatskij (1874).
Lll.
Jungmann [jo’ȵ-], Albert, tysk kompositör,
f. 1824 i Langensalza, d. 1892, anställd
hos musikfirman Spina i Wien, skref en
mängd omtyckta salongsstycken för piano.
A. L.*
Jungner, Ernst Waldemar, ingenjör och uppfinnare,
f. 19 juni 1869 i Vilske-Klefva församling
af Skaraborgs län, där fadern var kyrkoherde,
aflade studentexamen i Skara 1889 och filos.
kandidatexamen i Uppsala 1891. Efter ytterligare
två års studier dels vid Uppsala universitet,
dels vid Tekniska högskolan i Stockholm egnade
sig J. åt uppfinnarverksamhet. J:s förnämsta
arbete faller inom de galvaniska elementens,
speciellt sekundärelementens, område. Efter en
längre tids experiment med framställning af en
torrackumulator kom J. på idén till en alkalisk
ackumulator af speciell art, hvilken idé för
första gången framlades i ett 1899 i Sverige
sökt patent, som följdes af liknande i de flesta
kulturländer. Dittills hade elektrolyten utgjort
en mer eller mindre väsentlig elektromotorisk
beståndsdel, hvilket nödvändiggjort användandet
af en relativt stor mängd elektrolyt. J., som
ville åstadkomma en lätt och litet skrymmande
ackumulator lämpad för fordon, farkoster och
kommunikationsändamål i allmänhet, gjorde sådant
val af de aktiva materialierna, att endast en
enkel öfverföring af syre (resp. hydroxyl)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
