- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
305-306

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jura circa sacra ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

urskilts en stor mängd olika zoner, oftast
benämnda efter en ammonitart. Stundom,
hufvudsakligen dock inom Alperna och den
mediterrana juraprovinsen, sammanfattas de yngre
lagren af malm under benämningen tithoniska
etagen
l. tithon, då de nämligen bilda en
sammanhängande, tämligen likformigt utbildad
massa af rent marina lager, inom hvilka de
vanliga zonerna ej kunna urskiljas och som då
bilda en jämn öfvergång till kritsystemet. Den
centraleuropeiska juran företer typen för en lugn
och oafbruten sedimentbildning, och eruptiva
bergarter äro med säkerhet kända endast från
norra Skottland. Genom sedermera inträffande
rubbningar har emellertid lagerbyggnaden på rätt
många ställen blifvit störd eller åtminstone
lagren rubbats ur sitt ursprungliga läge. – Den
mediterrana juran förekommer i Medelhafsländerna,
i Cevennerna, Alperna, Apenninerna, östra Mähren,
Karpaterna, Balkan m. fl. ställen och utmärkes
genom förekomsten dels af vissa egendomliga
grupper af ammoniter, dels af genomborrade
Terebratula-arter (T. diphya). Den boreala
juran finnes utvecklad kring Moskva och i norra
Ryssland samt på Andön, Spetsbergen, Kung Karls
land, Frans Josefs land och östra Grönland. Den
utmärkes i synnerhet genom förekomsten af
musselsläktet Aucella.

Jurasystemet i Skandinavien. Äfven i Skandinavien
finnas till jurasystemet hörande aflagringar,
dels på Andö, vid Norges kust, dels i Skåne och
på Bornholm. De på första stället förekommande
tillhöra den boreala juraprovinsen, motsvara
öfre dogger eller undre malm, innehålla såväl
hafsdjur som landväxter och stenkolsflötser samt
ha sina närmaste motsvarigheter i Rysslands och
Spetsbergens jura. Jurabildningarna i Skåne och
på Bornholm äro delar af den centraleuropeiska
juraprovinsen och tillhöra lias. Dithörande
aflagringar i Skåne äro mest kända under
benämningen Skånes stenkolsförande formation
och motsvara rät, cardinia- och arietenlias. De
förekomma i nordvästra delen mellan Hälsingborg,
Höganäs och Söderåsen, kring Stabbarp vid
Eslöf och vid Kurremölla–Tosterup. Kolbrytning
har dock egt rum endast på de två förstnämnda
områdena. Det nordvästra området är det största
och viktigaste. Bergarterna äro hufvudsakligen
sandsten och skifferlera med eldfast lera,
stenkol, järnlersten och strutmärgel. Systemets
mäktighet är ej fullt säkert känd, men torde
kunna uppskattas till minst omkr. 230 m., då
bildningen är fullständig. Den undre, rätiska,
delen är hufvudsakligen en sötvattensbildning
med landväxter, och dit höra kolflötserna;
den öfre delen (cardinia- och arietenlias)
är en hafsbildning med marin molluskfauna,
dock afsatt på grundt vatten, tämligen nära
land. Gränsen mellan dessa underafdelningar
är dock ej skarp; inom den undre förekomma
äfven underordnade marina lager och likaså
limniska inom den öfre. Floran är rikare än
någon annan känd rätisk flora och räknar ett
par hundra arter. Af de viktigaste släktena
märkas Schizolepis, Palissya, Stachyotaxus,
Cyparissidium m. fl. bland barrträden,
Baiera, Czekanowskia, bland ginkgoväxterna,
Nilssonia, Pterophyllum, Ptilozamites,
Anomozamites, Podozamites m. fl. bland
cykadofyterna, Equisetites och Neocalamites
bland fräkenväxterna, Gutbiera, Clathropteris,
Dictyophyllum, Cladophlebis, Camptopteris
m. fl. bland de egentliga ormbunkarna,
Marattia bland stipelomibunkarna,
Sagenopteris bland vattenormbunkarna. Faunan
är mycket fattigare: skalbaggvingar och en
sötvattensmussla i de limniska bildningarna; i
de marina representanter för släktena Mytilus,
Avicula (A. inæquivalvis), Pullastra, Ostrea
(O. l. Gryphæa arcuata, O. Hisingeri),
Belemnites, Ammonites (A. Sauzeanus,
A. Scipionianus, A. Bucklandi m. fl., alla
tillhörande gruppen Arietes eller undersläktet
Arielites). Fisklämningar förekomma i bägge
underafdelningarna, men tyckas hufvudsakligen
tillhöra den undre. De stenkolsflötser, som
kunna bearbetas, ligga nära aflagringarnas
bas och tillgodogöras f. n. vid Höganäs,
Bjuf, Billesholm, Ormastorp, Hyllinge och
Skromberga. Kolflötserna bestå ej uteslutande
af stenkol, äfven skiffer och sandsten
("flis") ingå till större eller mindre del i
dem. Sammansättningen är därför växlande på de
olika ställena, men mäktigheten är dock sällan
mera än 1,2–1,5 m., hvaraf högst 0,6 m. rena kol;
vanligen finnas 2 flötser. De eldfasta lerorna
förekomma tillsammans med kolen; järnlersten,
i körtlar eller underordnade lager, finnes
i för ringa mängd för att ega någon praktisk
betydelse. Vid Stabbarps kolfält (nära Eslöf),
som har ringa utbredning, finnas endast
växtförande lager med obetydliga kolflötser
samt eldfasta leror af utmärkt beskaffenhet
och i riklig mängd. – Till jurasystemet hör
ock den sandstensbildning, som nu finnes på
spridda ställen i mellersta Skåne, men som
förr haft större utbredning. Den är bekant
under namnet Hörsandstenen och nyttjas
som byggnadssten (t. ex. vid Lunds domkyrka),
kvarnstenar m. m. Professor Sven Nilsson var den
förste, som däri fann fossila växter. Florans
allmänna karaktär öfverensstämmer med floran i
de yngsta kolförande lagren, ja flera arter
äro för bägge gemensamma. De i Hörsandstenen
allmännaste arterna äro Nilssonia brevis,
Sagenopteris Nilssoniana och Equisetites
scanicus
. 1879 träffade man i Hörsandstenen
äfven djurlämningar, näml. dels en mussla,
Cardinia Follini, som förut var bekant från den
stenkolsförande bildningen vid Hälsingborg, dels,
likväl ej tillsammans med förutnämnda art, en rik
fauna, af hvilken åtskilliga arter äfven träffas
i nordvästra Skånes stenkolsförande aflagringar
(t. ex. Avicula inæquivalvis), under det att
andra synas vara för Hörsandstenen egendomliga
(t. ex. Avicula magnifica, Pseudomonotis gregarea
och Plicatula suecica). Äfven har man funnit
ett kräftdjur (Limulus Nathorsti). Hörsandstenen
visar sig således genom såväl sin flora som sin
fauna motsvara de yngre delarna af de kolförande
bildningarna i nordvästra Skåne (cardinialias). –
I sydöstra Skåne inskjuta sig på sträckningen
Kurremölla–Tosterup en smal zon af liasbergarter
emellan silur- och kritsystemet, bestående af
ljusa sandstenar, leror och skifferleror med en
marin fauna af musslor (Cardium multicostatum),
ammoniter (A. Jamesoni) o. s. v., som ange,
att lagren tillhöra mellersta lias. Dessutom
finnas kolhaltiga leror med växtfossil. –
I strykningsriktningen af Skånes kolförande
bildningar åt s. ö. uppträda dylika äfven
på Bornholm och utgöras äfven där af en
marin bildning med musslor o. d. samt en
sötvattensbildning med landväxter och kolflötser;
men i olikhet med förhållandet i Skåne ligga de
marina lagren underst. Bergarterna äro sandsten,
skifferlera och lera, järnlersten och kol;
flötsernas antal är ej obetydligt, men kolen
äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:39 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free