Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juris studiosus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är af samma mening som domstolen angående det
föreliggande brottets beskaffenhet, skall nödgas
fria, ehuru den anser den tilltalade skyldig
till ett annat brott. Domstolen bör i sådant
fall uppställa en ”eventuell” fråga, för den
händelse att juryn skulle besvara den första
frågan nekande; dock eger domstolen härvidlag
icke full frihet, emedan den i allmänhet icke får
gå utom åklagarens formulering af åtalet. Utom
den egentliga skuldfrågan, hvilken framställes
särskildt för hvarje åtaladt brott och för hvarje
tilltalad person, kunna i juryförfarandet på
kontinenten äfven andra s. k. ”tillsats”- eller
”bifrågor” framställas: huruvida särskilda
omständigheter, som utesluta straffbarheten,
föreligga, om kvalifikationsgrunder eller
förmildrande omständigheter böra antagas
m. m. Har den framställning af sakens rättsliga
sida, som lämnats juryn, varit oriktig, kan domen
efter klagan häfvas. I öfrigt är möjligheten att
genom domens öfverklagande vinna ändring däri
inskränkt till den rättsliga sidan af målet;
ny pröfning af bevisningen i högre instans
är utesluten.
Grunden till juryns stora utbredning har man
utan tvifvel främst att söka på det politiska
området. Juryn var, då den först infördes
i Frankrike, en omedelbar tillämpning på
domarmakten af Montesquieus sats om maktens
delning, och den har alltjämt uppfattats
som ett korollarium till folkfrihetens
och själfstyrelsens grundsats. Äfven
från rättskipningens synpunkt erbjuder
den utan tvifvel väsentliga fördelar. Den
gör rättskipningen i god mening populär,
underhåller rättsmedvetandet hos folket och
låter det sunda oförvillade omdömet säga sitt
ord med vid rättens skipande, hvilket särskildt
inom straffrätten är af vikt, då gränsen mellan
det tillåtna och det otillåtna ofta nog
måste bestämmas, med hänsyn till hvad lifvets
vanliga förhållanden fordra. Jurydomstolen
påkallar en följdriktig tillämpning af
grundsatsen om muntlighet och omedelbarhet i
rättegången och om bevispröfningens frihet; den
utesluter möjligheten af det äldre förfarandets
formalism. Men dessa fördelar sammanhänga icke
nödvändigt med juryn. Omedelbarhet och muntlighet
likasom fri bevispröfning kunna tillämpas utan
jury, och ett verksamt deltagande af lekmän i
rättskipningen är möjligt äfven under annan form
än jury. Från rättskipningens synpunkt kan det
icke gärna förnekas, att användandet af denna
form är förenadt med betänkliga olägenheter. Den
möjliggör godtycke från jurymännens sida i
stället för sådant från domstolens, och den
ofvan påvisade omöjligheten att skarpt söndra
rättsfråga och bevisfråga leder ofta nog därtill,
att frågor underställas juryn, hvilka den icke
kan vara mäktig att lösa. Där juryn på grund af
en traditionell uppfattning vid sitt bedömande af
rättsfrågor, såsom i England, icke afviker från
domarens anvisning, ligger uti juryformen ingen
fara; men erfarenheten från andra länder visar,
att en sådan frivillig begränsning från juryns
sida icke alltid kan förväntas. Väl gifves mot
ett orättvist fällande skydd i domarnas makt
att då ingripa. Men mot ett godtyckligt eller på
missförstånd grundadt friande ges ingen hjälp;
och att söka ett berättigande till ett sådant
förhållande däri att, när juryn icke finner,
att den åtalade handlingen är brottslig, oaktadt
den är det, den tilltalade bör frias, emedan
antagligen icke heller han
själf kunnat inse handlingens brottslighet,
synes icke kunna uthärda en närmare pröfning.
Jury i tryckfrihetsmål. Den svenska
tryckfrihetsförordningen stadgar i § 5, att
”lagligheten af åtalade tryckta skrifters
innehåll skall pröfvas af en jury eller
nämnd”. Denna skall bestå af 9 personer,
hvilka väljas så, att hvar och en af parterna
utser 4 samt domstolen 5 personer, mot hvilka
laga jäf ej förefinnes, hvarefter hvardera
parten utan anförande af skäl utesluter
en bland de af motparten och en bland de
af rätten utsedde. Någon lista på valbara
personer upprättas icke; det föreskrifves
blott, att till jurymän skola tagas i orten
boende, ”för medborgerlig dygd väl kända”
personer. Förlust af medborgerligt förtroende
torde således få anses vara det enda hindret
för valbarhet. Juryn åhör icke förhandlingen i
målet. Först sedan denna är slutad, sammanträder
juryn, då domaren till densamma öfverlämnar
den åtalade skriften och handlingarna i målet
jämte ”en kort och noga bestämd skriftlig
sammanfattning af målets beskaffenhet och
skick”. Domaren framställer därefter den
fråga, som af juryn skall besvaras: är den
åtalade skriften brottslig efter det lagens rum
åklagaren åberopat? Har åklagaren alternativt
åberopat flera lagrum, framställas däremot
svarande alternativa frågor. Någon närmare
utveckling af de åberopade lagrummens innehåll
ger domaren icke. Efter enskild öfverläggning
afger juryn sitt svar. Till den anklagades fällande
erfordras, att minst 2/3 af de röstande därom
äro ense; i annat fall är han frikänd. Sedan
svaret meddelats domstolen, afkunnar denna
utslaget, hvilket, om den tilltalade förklarats
skyldig, innehåller bestämmelse af straffet.
I. Afz.
Juryman. Se Jury och Jurydomstol.
Jus (plur. jura), lat., mänsklig rätt i
allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, fas
(se d. o.); subjektiv rättighet; rättvisa;
objektiv rättssats, lag, lagfarenhet. Jfr Rätt.
1. J. accrescendi. Se Accrescensrätt.
2. J. advocatiæ [-tsie], lat. Se Jura, sp. 299.
3. J. albanagii, lat. Se Hemfallsrätt.
4. J. alluvionis, lat., rätt till alluvion
(se d. o.).
5. J. angariæ, lat., folkr., den af
krigförande makt utöfvade befogenheten att,
oberoende af egarens samtycke, begagna
för krigsändamål (t. ex. transporter,
vattenspärrning) de neutrala fartyg, som
befinna sig inom dess maktområde. Ett sådant
förfarande medför ovillkorlig skyldighet att
hålla fartygsegaren fullt skadeslös. I
fransk-tyska kriget 1870—71 kom grundsatsen
till användning, när 6 engelska handelsfartyg
på befallning af en preussisk general sänktes i
Seinefloden och denna åtgärd erkändes af engelska
regeringen vara en utöfning af jus angariæ.
Enligt svensk rätt är det befälhafvare å
svenskt fartyg förbjudet att låta nyttja sig
och sitt fartyg för transport af krigförandes
trupper eller befordran af deras depescher (§
6 i k. kung. 30 april 1904), och enligt äldre
författningar var sådan befälhafvare skyldig att
formligen protestera, om han tvangs därtill
mot sin vilja.
6. J. belli, lat., ”krigets rätt”,
sammanfattningen af de folkrättsliga
bestämmelser, som gälla vid krigs förande.
Se Krig.
7. J. cæsareum, lat. Se Kejsarrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
