- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
339-340

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Justitiedeputationen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

Juutas-Juvelerarkonsten

340

des brorson, krigare, f. omkr. 1550, d. 1609,
ingick tidigt i krigstjänst vid flottan,
blef 1578 underamiral och 1579 amiral öfver
den i Finska viken stationerade flottan samt
adlades 1591, hvarpå släkten sedermera antog
namnet G y 11 e n l o o d. Under stridigheterna
mellan hertig Karl och Sigismund spelade J. en
icke obetydlig roll som en af den sistnämndes
anhängare. Efter Klas Flemings död deltog han
verksamt i åtgärderna för Finlands försvar. Han
förde (1597) befäl öfver flottan, som låg i
Korpo ström och deltog i försvaret af Åbo slott,
men råkade vid dess fall i fångenskap och hölls
under lialftannat år fängslad i Sverige. Han
var därefter verksam i särskilda uppdrag i
rikets tjänst. Så erhöll han 1607 befallning
att begynna kanalarbeten i de trakter, där
Saima kanal sedermera anladeo. Han var hatad
af krigsfolket såsom en hård och girig man.
l o.’2. M. G. S.

Juutas [jutas], by. Se J u t a s.

Juutas [jut"s], finsk myt., "den onde"
(estn. juu-das, "den onde"), urspr. = Judas
Iskariot. E. N. S.

antingen fr. joie, i bet. smycke, af
lat. ga!udium, glädje, eller fr. joner, roa sig,
af jocäre, leka), slipad ädelsten.

Juvelerarkonsten (se J u v e 1), konsten att
infatta samt till smycken o. d. sammansätta
ädelstenar (och pärlor), utgör en del af
guldsmedskonsten (se d. o.) i vidsträckt
bemärkelse. Enligt den för Stockholms guldsmeder
fordom gällande skråordningen tillkom det sålunda
en gesäll, som ville blifva mästare i ämbetet,
att aflägga prof jämväl på sin skicklighet i
ädelstensinfattning. Från slutet af 1600-talet
och ända till dess skråväsendet upphäfdes på
1840-talet gjordes dock en bestämd skillnad
mellan guldarbetare och silfverarbetare, hvarvid
de förre närmast voro juvelerare. I dagligt tal
göres hos oss ingen egentlig skillnad .mellan
guldsmed och juvelerare, om också en senare
tid här liksom utomlands medfört en bestämdare
arbetsfördelning. - I forntiden och under större
delen af medeltiden kände man ej fasettslipning
af ädelstenar, utan dessa pryddes med graverade
figur- och ornamentframställnin-

Fig. 1. Italienskt hängsmycfce

(emalj, ametist och pärlor), komp.

af F. Baibolini (1480-talet).





Fig. 2. Tyskt hängsmycke (omkr.

16UO) af enialjeradt guld med

pärlor och ädelstenar.

Fig. 3. Franskt ju-velörhänge (af Mar-ret i
Paris omkr. 1860).

Juva. Se J o k k a s.

Juvara [jovära] 1. I vara, Filippo, italiensk
arkitekt, f. 1685 i Messina, d. 1735 i Madrid,
egnade sig åt byggnadskonsten efter ett
besök i Rom, där han erhöll råd och vinkar af
Fontana. Hertigen af Savojen, Viktor Amadeus,
som sedan blef konung, fann sig så belåten
med hans insikter, att han kallade honom
till sig i Turin. J. fick där tillfälle att
utföra både palats och kyrkor. Hans förnämsta
verk är kyrkan La Superga utanför Turin,
det savojiska furstehusets grafkyrka. 1724
kallades han till Lissabon, där han äfven
gjorde utkast till kyrkor och palats. Efter
sin hemkomst byggde han i Mantua och Milano,
men sina sista utkast gjorde han i Madrid.
(I. G. C.)

Juvävum, hufvudstad i det gamla Noricum,
förstörd 470, sedermera återuppbyggd
under namnet Salispurg, Salzburg.
J. F. N.

Juvel (af fnfr. jouel, som anses befryndadt med

gar (jfr Ge m) eller endast polerades med
bibehållande för öfrigt af sin naturliga
form (en cabochon). På grund häraf använde
man också hellre de färgade ädelstenarna
än de färglösa. Slipning af ädelstenar
(se d. o.) förekom visserligen redan under
medeltiden, men af mycket primitiv karaktär,
och först under renässansen, vid midten af
1400-talet, uppfanns fasettslipningskonsten,
som i senare tid drifvits till en hög
grad af fulländning (jfr planschen till
art. Diamant). Till en början använde man
alltjämt framför allt de färgade stenarna, men
efter hand vunno de färglösa, i fasetter slipade
ädelstenarna försteget, på samma gång som sättet
att infatta dem undergick förändring. De oslipade
och polerade ädelstenarna infattades under äldre
tider i fördjupningar i luetallen, så att endast
deras öfre del var synlig (se Guldsmedskonsten,
pl. II, fig. 6). Efter fasettslipningens
införande fattade man till en början stenarna
på samma sätt, så att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free