Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där han inrättade och till 1866 förestod
den zoologiska trädgården, 1867 professor vid
Hohenheims landtbruksakademi nära Stuttgart och
1874 lärare i fysiologi vid veterinärinstitutet i
nämnda stad. 1884 lämnade han dessa platser och
verkade som praktiserande läkare i Stuttgart. I
darwinistisk riktning skref J. Zoologische
briefe (1864—76), Die darwinsche theorie und
ihre stellung zu moral und religion (1868),
In sachen Darwins insbesondere contra Wigand
(1874) och Lehrbuch der allgemeinen zoologie
(1871—77). I arbetet Entdeckung der seele (1879;
3:e uppl. 1885) anser han sig ovedersägligen ha
ådagalagt, att hos människan finnas kropp, själ
och ande. Själen är enligt honom ett luktbart
ämne och uppträder i sina verkningar i två
alldeles motsatta former, näml. som ”lustämne”
och som ”olustämne”. Af dessa ämnen, hvilka
uppkomma vid sönderdelning af kroppens ägghvita,
eger det förra en behaglig, det senare en elak
lukt. Olustämnena utdrifvas ur kroppen genom
en så ymnig utdunstning som möjligt, och denna
framkallas bäst därigenom, att man uteslutande
använder kläder af ylle. Dessa sakna nämligen
förmågan att i så hög grad som kläder af siden,
bomull och lärft kvarhålla och åter till
kroppen af gifva ”olustämnen”, som utdunstat
från densamma. J:s åsikt är, att genom denna
fullständiga yllebeklädnad (”normaldräkten”) icke
blott kroppen stärkes och dess mottaglighet för
sjukdomar nedsättes till ett minimum, utan att
äfven själslifvet blir friskare, lynnet gladare,
o. s. v. För sina läror (Gesundheitspflege,
1899) har J. vunnit ett mycket stort antal
anhängare (”jägerianer”). Hela den jägerska
teorien och en god del af dess praktiska
slutsatser sakna hvarje skymt af vetenskaplig
bevisning. Jfr ”Normaldrägten såsom skydd för
helsan” (1881), ”Om helyllebeklädnad enligt
G. Jaegers system”, af L. Lindgren (1881) och
”Om helyllebeklädnad efter prof. Jaegers högst
intressanta upptäckter och nyaste rön” (1882).
R. T—dt.*
Jägerhorn, två svensk-finska adliga
ätter: J. till Spurila och J. till Storby,
hvilka båda antagas vara grenar af samma
släkt. J. till Spurila introducerades på svenska
riddarhuset 1625 och immatrikulerades på finska
riddarhuset 1820. Den svenska linjen utdog 1845
på svärdssidan och på kvinnosidan 1877. J. till
Storby introducerades 1634 på svenska och 1818
på finska riddarhuset, är utgången i Finland,
men fortlefver i Sverige.
1. Georg (Göran) Henrik J., krigare, f. 6
okt. 1747 i S:t Michels socken, d. 19 aug. 1826
på sin gård Vårby i Stockholms län, tillhörde
ätten J. till Spurila, blef rustmästare vid
Savolaks<h3></h3> regemente 1762, löjtnant 1775,
kapten 1780, major 1786, öfverste 1790 och
generalmajor 1799. J., som bestämdt vägrade att
sluta sig till Anjalaförbundet, utmärkte sig
under kriget 1788—90 samt bidrog väsentligt
till segrarna vid Porrassalmi, Parkumäki
och Kärnäkoski. 1804 erhöll han afsked och
öfverflyttade till Sverige. Han ingick i
juni 1808 åter på Gustaf IV Adolfs uppmaning i
tjänst, blef generallöjtnant samt förordnades
att kommendera garnisonen i Stockholm och
under konungens frånvaro sitta i regeringen,
men anhöll redan i dec. s. å. om befrielse från
dessa uppdrag och tog 1812 definitivt afsked
från armén.
2. Johan Anders J., den föregåendes syssling,
politisk agitator, f. 8 april 1757 i Nyland,
d. 6 mars 1825 i Borgå, blef kornett vid Karelska
lätta dragonerna 1775 och var vid utbrottet
af kriget 1788—90 kapten vid Nylands dragoner
samt major i armén och öfveradjutant. Liflig,
begåfvad och rik på fantastiska planer, blef
J. snart en inflytelserik medlem af den finska
officerskåren. Han var chef eller ”styrande och
befallande drott” i den s. k. Valhallaorden (se
d. o.). Tillika trädde han i nära förbindelse med
sin frände G. M. Sprengtporten, hvilken använde
honom som lärare i sin krigsskola på Brahelinna
och gjorde honom förtrogen med sin plan att
grundlägga Finlands själfständighet under ryskt
beskydd. Sedan Sprengtporten 1786 flyttat öfver
till Ryssland, var J. själfständighetspartiets
egentlige ledare i Finland. Efter utbrottet af
1788 års krig begagnade han sig af det missnöje,
som rådde bland officerarna vid den i närheten af
Fredrikshamn förlagda finska armén, och föreslog,
att man till fredens vinnande skulle öppna
underhandlingar med ryska kejsarinnan. På hans
uppmaning uppsattes natten till 9 aug. 1788
den s. k. Liikalanoten, i hvilken arméns
befälhafvare, K. G. Armfelt, och sex andra dess
officerare vände sig till Katarina med förslag
om fred. J., som åtog sig att öfverbringa denna
not till Petersburg, åtnöjde sig, anländ till
Rysslands hufvudstad, icke med att framlämna
noten och anhålla om kejsarinnans medverkan
till återställandet af freden, utan betonade
i främsta rummet önskligheten af Finlands
lösryckande från Sverige, hvartill han sökte
vinna ryska regeringens understöd. Katarina
II:s svar var undvikande. 20 aug. lämnade
J. Petersburg och anlände 23 till armén,
som då dragit sig tillbaka till Anjala,
där myteriet mot konungen under tiden brutit
ut. J:s vänner hade hoppats, att kejsarinnan med
större ifver skulle omfatta deras fredsförslag,
och gillade icke hans underhandling om Finlands
framtida själfständighet. J. råkade i missämja
med Sprengtporten; äfven Katarina visade ett
allt större misstroende till hans planer. Sedan
Anjalaförbundets sträfvanden h. o. h. strandat
samt försöket att förmå hertig Karl att ställa
sig i spetsen för de missnöjde icke lyckats, drog
J. sig tillbaka till Brahelinna gård i Savolaks,
där han uppgjorde en ny plan att mellan adliga
possessionater åvägabringa en konfederation,
hvilken skulle vända sig omedelbart till
kejsarinnan med anhållan om hennes beskydd
och understöd till förverkligandet af Finlands
själfständighet. Men J:s bana i Finland var redan
nära sitt slut. Han erhöll nämligen i början
af nov. 1788 befallning att inställa sig till
tjänstgöring, men föredrog att fly till Ryssland,
emottogs välvilligt af kejsarinnan samt ingick
som öfverstelöjtnant i rysk krigstjänst. Som
deltagare i ryska arméns fälttåg i Savolaks 1789
bar han afvog sköld mot sitt förra fädernesland
och dömdes af Krigskollegium förlustig lif, ära
och gods 13 okt. 1789. Om hans följande öden har
man ringa kännedom. Han torde någon tid vistats
i London. J. representerade sin ätt vid Borgå
landtdag 1809 och lefde därefter dels å Sannäs
säteri i Borgå socken, dels i Borgå stad. Hans
stämplingar belysas i K. K. Tigerstedts uppsatser
om G. M. Sprengtporten i ”Finsk tidskrift”
(IV—VII, IX, XIII).
3. Fredrik Adolf J., den föregåendes broder,
krigare, f. 1 maj 1760 i Helsinge, d. 23 dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
