- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
377-378

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämtlands bibliotek ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

däggdjurens klass. Kroppen är undersätsig och
tämligen kort, benen äro tjocka och starka,
hufvudet stort, med nosen tämligen kort och
trubbig samt ögonen och öronen små, halsen
medelmåttigt lång, tjock samt svansen kort och
yfvig. I hvarje käkhalfva finnas 3 framtänder,
l hörntand, 4 oäkta och l (underkäken 2) äkta
kindtand; underkäkens roftand saknar knöl
innanför den mellersta taggen. Dithörande
djur trampa på en del af fotsulan, vistas
mest på marken, men kunna äfven klättra, äro
mycket starka och rofgiriga samt förtära utom
varmblodiga djur äfven fisk. Släktet innehåller
blott en art, järfven, G. borealis (se fig.),
som finnes i Europas, Asiens och Nord-Amerikas
nordliga delar. Under kvartärperioden sträckte
sig dess utbredningsområde söderut till Schweiz
och Frankrike. I Sverige förekommer den, tämligen
allmänt, i Norrlands och Lapplands fjälltrakter
äfvensom, mycket sällan, i Dalarna och Värmland;
tillfälligtvis har den ock visat sig i några
andra landskap, t. o. m. i Skåne. Färgen är
i allmänhet svartbrun, undertill rent svart;
bakryggen, som är glänsande svartbrun, omgifves
nedtill på sidorna och på länden af ett bredt,
gulbrunaktigt band. Kroppens längd stiger till
80 cm. och svansens till 22,5 (hårkvastens
dessutom till 18) cm. Järfven kan döda renar,
älgar, får och getter samt blir därigenom ofta
ganska skadlig. Om dess glupskhet ha underbara
berättelser fordom varit i omlopp, och på grund
häraf har den blifvit kallad filfras (af
ty. vielfrass, storslukare). Om dagen ligger
järfven merendels stilla och väl gömd. Den
ströfvar ofta omkring och beger sig till en annan
trakt, om tillgången på föda minskas. Den flyttar
sig framåt med längre bågformiga och vacklande
språng. Honan föder, i Sverige sannolikt i mars,
2-4 ungar. Den, som dödar en järf, erhåller af
allmänna medel 10 kr.

Järfsö, socken i Gäfleborgs län, Arbrå och Järfsö
tingslag. 73,989 har. 7,467 inv. (1909). J. utgör
ett konsist. pastorat i Uppsala stift,
Hälsinglands västra öfre kontrakt. I J. finnes
ett statens sjukhus för spetälska.

Järfven, zool. Se Järfsläktet.

Järfälla, socken i Stockholms län, Sollentuna
härad. 5,616 har. 1,298 inv. (1909). Annex till
Spånga, Uppsala stift, Roslags västra kontrakt.

Järla, ett halft mtl frälseskatte i Nacka socken,
Stockholms län, tillhörigt järnvägsaktiebolaget
Stockholm-Saltsjön, som köpte egendomen,
ett f. d. Danvikshemman, samtidigt med att
järnvägen drogs fram däröfver till Saltsjöbaden,
med station J. (Saltsjö-J.) strax vid den gamla
manbyggnaden. Mellan stationen och Järlasjön
ligger aktiebolaget de Lavals ångturbins verkstad
för tillverkning af ångturbiner af system de
Laval och de Laval multipel,
ångturbindynamos, centrifugalpumpar
(zetapumpar), elektromotorfläktar
m. m. (årligt tillverkningsvärde omkr. 2,3
mill. kr.). Bolagsordning antogs 1893,
aktiekapital 1,6 mill. kr. Fastigheterna äro
taxerade till 851,400 kr. (1909). Arbetarantalet
omkr. 160 man. Strax bredvid, utmed Järlasjön,
ligga ett stort garfveri (tax.-v. 758,000 kr.),
tillhörigt det 1888 bildade Joh. Wideqvists
läder- och remfabriksaktiebolag, samt en Svenska
aktiebolaget gasackumulator (ombildadt 1909,
aktiekapital 1,200,000 kr.) tillhörig filial
(hufvudverkstad i Stockholm) för tillverkning
af installationer för belysning af fyrar,
lysbojar, järnvägsvagnar o. d. med acetylengas
löst i aceton (se Acetylen). En stor del
af J:s område är upptagen af egnahemsbyggen;
särskildt må nämnas municipalsamhället
Storängen, där sedan 1904 anlagts öfver
ett hundratal egnahem, hvilka nu ha ett
sammanlagdt taxeringsvärde af omkr. 3 mill. kr.
Wbg.

Järle-ån. Se Dylta å.

Järlåsa, socken i Uppsala län, Hagunda
härad. 9,387 har. 897 inv. (1909). J. utgör ett
till egaren af Bredsjö säteri patronellt pastorat
i Uppsala stift, Hagunda kontrakt.

Järn. 1. Kem., metalliskt grundämne, som
förekommer allmänt i naturen och varit kändt
sannolikt sedan 1,500 år f. Kr. Det träffas
i naturen gediget, reguljärt kristalliseradt
i vissa meteorstenar (ferrit), kornformigt
någon gång i basalt och som lösa block af
telluriskt ursprung på Grönland. Oftast
förekommer det, i förening antingen med syre
(se Järnmalmer) eller med svafvel, i de
allmänna mineralen svafvelkis och magnetkis. I
mindre mängd finnes det nästan öfverallt: i de
flesta mineral, i järnkällor, i växternas aska
(se Assimilation, sp. 242) och i djurkroppen
som organisk förening i blodets färgämne,
hemoglobin (se d. o.). I stort framställes
järn genom reduktion af järnets oxider,
d. v. s. järnmalmerna. Järn i renaste form är
hvitt, mjukt, segt, smidbart i rödglödgningshetta
och kan sammansvetsas i hvitglödgningshetta, har
eg. vikten 7,88 och smälter först vid mycket höga
temperaturgrader. Karakteristiskt för järn jämte
ett par närstående metaller, nickel och kobolt,
är, att det drages af magneten. Det angripes af
fuktig luft och betäckes med en brun skorpa
af järnoxidhydrat eller rost. Det löses lätt
af syror till oxidulsalter under utveckling af
vätgas, men i köld och i närvaro af mycket vatten
löses det af salpetersyra utan gasutveckling,
hvarvid järn-(ferro-)nitrat och ammoniumnitrat
uppstå. Någorlunda utspädd salpetersyra löser det
under utveckling af kväfoxidulgas, koncentrerad
syra under utveckling af kväfoxidgas, i hvilket
senare fall ferrinitrat bildas. Järnets atomvikt,
som tecknas Fe (af lat. ferrum, järn), är
55,9. Järnet har flera mättningsstadier. På
det lägsta är det ett tvåatomigt element och
ger oxidulen Fe O, kloruren FeCl2, sulfiden
Fe2 S3 o. s. v., s. k.
ferroföreningar. På nästa
mättningsstadium ger järnet oxiden Fe2 O3,
kloriden Fe Cl3 eller Fe2 Cl6,
sulfiden Fe2S3
o. s. v., s. k. ferriföreningar. På ett ännu
högre mättningsstadium ger järnet oxiden Fe O3,
som dock lätt af ger syre och reduceras till
järnoxid. Ensamstående är föreningen Fe S2, eller
svafvelkis, som förutsätter en 4-atomig järnatom.

Bland ferroföreningarna är oxidulen. Fe O,
ett mattsvart, pyroforiskt (se d. o.) pulver,
som icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free