- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
407-408

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnfärger ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utdelats endast tre gånger, nämligen åt
bergmästaren Fr. von Schéele (1832),
smidesdirektören J. P. Morell (1844) och
brukspatronen G. Ekman (1868).

Från statens sida har Järnkontoret ej haft annat
understöd, än att under första tiden af dess
tillvaro bruksegarna erhöllo rättighet att i
Rikets ständers bank belåna vågfördt järn, en
bestämmelse, som sedermera ändrades därhän, att
Järnkontoret i nämnda bank erhöll ett kreditiv
mot 4 proc. ränta på 900,000 rdr rgs. Detta
kreditiv upphörde först genom riksdagens
beslut 1870. Oaktadt kontoret stundom lidit
ganska stora förluster på sina delegare, har
dock dess rörelse varit vinstgifvande, och då
aldrig några direkta utdelningar till delegarna
gjorts annat än den från 1793 till 1814 medgifna
s. k. forselhjälpen, ha kontorets fonder under
årens lopp vuxit till betydande belopp. Vid 1909
års slut uppgick grundfonden till 4 mill. kr.,
reservfonden till 2 mill. kr. och allmänna fonden
till 1,127,000 kr. Det i Järnkontoret fullt
introducerade smidet utgjorde samtidigt 1,397,316
centner jämte 14,744 centner s. k. gammalt
ämnessmide. Järnkontoret har sedan 1875 sin lokal
i det kontoret tillhöriga huset (se fig. 1) n:o 4
Kungsträdgårdsgatan i Stockholm (uppfördt efter
ritning af arkitekten A. Kumlien och prydt med
en af bildhuggaren Fr. Kjellberg utförd fris, som
framställer järnindustriens utvecklingshistoria;
se fig. 2) samt reliefmedaljonger med
porträtt af framstående svenska bergsmän.
I. O.

Järnkontorets annaler. Se Järnkontoret.

Järnkontorsdaler. Se Järnkontoret.

Järnkontorsriksdag. Se Järnkontoret.

Järnkorset, preussisk orden. Se Ordnar.

illustration placeholder

Järnkronan, Den lombardiska (it. Corona di
ferro
), en krona, med hvilken de langobardiske
konungarna uti Italien från slutet af 6:e årh.,
enligt vanligen gängse uppgift, och sedermera
Karl den store, de fleste romerske konungarna
ända till Karl V samt 1805 Napoleon och 1838
kejsar Ferdinand I af Österrike kröntes i
egenskap af regenter
öfver Lombardiet. Den består (se fig.) af en 8
cm. bred, med ädelstenar och gyllene blommor
besatt, sexdelad grönemaljerad guldring utan
spetsar och har fått sitt namn af en inuti
guldringen befintlig smal järnring, hvilken,
enligt sagan, skall vara smidd af en spik i
Kristi kors och af den langobardiska prinsessan
Teodolinda (593) insatts i kronan. Nyare
undersökningar ha gjort sannolikt, att
”järnkronan” skulle förskrifva sig från 9:e
årh. och ursprungligen ha varit en armring. Den
förvaras i staden Monzas domkyrka. Jfr Haase,
”Die königskrönungen in Oberitalien und die
eiserne krone” (1901).

Järnkroneorden, österrikisk riddarorden.
Se Ordnar.

Järnkällor. Se Brunnsdrickning, Järnmedel
och Källor.

Järnlegeringar. Se Ferrolegeringar, Järn och
Specialstål.

Järnlera, miner., en af järnoxid starkt
förorenad lervarietet af brunröd färg.
P. T. C.*

Järnlersten, petrogr. Se Järnmalmer.

Järnlunden, sjö i Vårdnäs och Tjärstads socknar
af Kinda härad i Östergötland, har en areal af
1,828 har och ligger 86 m. ö. h. Genomfluten
af Stångån samt genom en sluss, vid Brokind,
förbunden med den i n. liggande sjön Lilla
Rengen och genom ett sund, vid Rimforsa, med
den sydligare Åsunden, ingår J. i Kinda kanals
vattensystem. En myckenhet björkbevuxna holmar
och uddar gör sjön särdeles naturskön. I densamma
fiskas, utom mera vanlig fisk, äfven laxöring,
sutare och rudor.

Järnlungor (lat. Siderosis pulmonum), med. Se
Damm, sp. 1216, och Yrkessjukdomar.

Järnmalmer, bergsv., kallas sådana i naturen
förekommande samlingar af järnhaltiga mineral,
som uppträda i så stor mängd och äro af sådan
sammansättning, att de kunna användas till
teknisk framställning af järn. Med afseende på
sin kemiska sammansättning kunna järnmalmerna
indelas i fyra stora hufvudklasser, nämligen
magnetiska järnmalmer l. svartmalmer, blodstens-
och hematitmalmer, järnockror och järnspater. —
Magnetiska järnmalmer l. svartmalmer bestå af
mineralet magnetit (järnoxidoxidul med
72,4 proc. järn), som till färgen är svart med
dragning åt stålgrått, ger ett svart streck,
då den repas, samt drages af magnet och stundom
är polariskt magnetisk, så att hvarje malmbit
verkar som en magnet. Till följd af egenskapen
att inverka på magnetnålen kan denna malm
lätt upptäckas med hjälp af grufkompassen
(se d. o.). Magnetiska järnmalmer förekomma i
lager eller stockform i kristalliniska skiffrar
eller eruptivbergarter hörande till de äldsta
geologiska formationerna och brytas i större
kvantiteter i Sverige, Ryssland, Nord-Amerika
och Algeriet samt finnas äfven i Norge, Finland,
Tyskland, Frankrike, Spanien m. fl. länder. — Om
blodstensmalmens och hematitens sammansättning
se Blodstensmalm. — Järnockror, brunockror
l. bruna järnmalmer bestå af järnoxidhydrat med
olika mängder vatten och förekomma i två olika
sorter, dels innehållande mineralet göthit
l. pyrrhosiderit med omkr. 63 proc. järn af
gulbrun till rödbrun färg, dels mineralet limonit
(ty. brauneisenstein, eng. brown hematite) med
60 proc. järn af brun till gul färg. Malmerna äro
emellertid i allmänhet förorenade af kiselsyra,
lerjord etc., så att deras järnhalt är betydligt
lägre än mineralens. I Sverige förekomma
de med undantag af en fyndighet i Offerdals
socken i Jämtland endast som afsättningar ur
järnhaltigt vatten i sjöar och kärr, sjömalm och
myrmalm, i form af små korn och klumpar, efter
hvilkas form man brukar särskilja olika arter,
såsom ”krutmalm”, ”ärtmalm”, ”penningmalm” och
”skraggmalm”. Järnhalten håller sig i allmänhet
omkr. 40 à 45 proc. De rikaste fyndorterna
ligga i Småland, men malm finnes äfven i andra
landskap, t. ex. Värmland och Dalarna, ehuru
den på alla ställena är af relativt ringa
betydelse för vår järnhandtering. Järnockror
finnas flerstädes utomlands

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free