- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
417-418

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnmedel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

417

Järnsocker-Järntrådsnät

418

Järnsocker, med. farm., ett af järnklorid
fram-ställdt allmänt stärkande medel (Oxidum
ferricum saccharatum), beredes på följande
sätt: järnklorid-lösning (1: l, 30 delar)
spädes med 5 gånger sin vikt destilleradt
vatten och därtill fogas småningom under
omröring natriumkarbonat (27 delar, lösta i 6
gånger sin vikt destilleradt vatten). Härvid
uppkommen fällning (af järnoxidhydrat) tvättas
noga med vatten. Efter lindrig pressning
blandas den fuktiga fällningen med 50 delar
socker och 3 delar natronlut samt uppvärmes å
vattenbad, till dess en klar lösning erhålles,
hvarefter denna under omröring af dunstas till
torrhet. Besten pulveriseras och rifves samman
med så mycket socker, att 100 viktsdelar pulver
erhållas. Järnsockret är ett blekt gråbrunt, sött
pulver, lätt lösligt i vatten, med knappt kännbar
järnsmak, innehållande omkr. 3 proc. järn.
C. G. S.

Järnsomatös, med. farm. Se Järnmedel.

Järnsparfven, Accentor modularis, zool.,
hör till fam. Turdiformes inom tättingarnas
ordning. Näbben är vid roten något .bredare än
hög och öfver näsborrarna kullrig samt försedd
med inböjda kanter. Kroppsfärgen är ofvan
rostbrun, på rygg och skuldror med svartaktiga
fläckar, hufvudet, halsen och bröstet mörkgrå,
med mer eller mindre inblandadt brunt. Magen är
ljusgrå, dess sidor och undergumpen med bruna
fläckar. Vingarna äro mörkbruna, vingpennorna
med ljusa kanter i ytter-fanet; stjärten
mörkbrun. Längden 15-16 cm. Genom de inböjda
näbbkanterna erhåller denna fågel en viss likhet
med arterna af sparf- och finkfamiljen, hvaraf
dess svenska namn förklaras. Järnsparfven har
i vårt land en nordlig utbredning, i det den
allmänt häckar i Lapplands skogstrakter, men
endast sällsynt i mellersta och södra delarna
af landet. Under flyttningarna träffas den
regelbundet i västra Sverige, sällsyntare
och mera tillfälligtvis i östra. I Skåne
och Halland kvarstannar den ej sällan öfver
vintern. Järnsparfven är en liflig fågel, som
vanligen liksom gärdsmygen uppehåller sig i
täta snår. Sången, som är ganska melodisk och
omväxlande, utför den vanligen sittande i toppen
af något mindre träd, oftast en ung gran. Födan
utgöres af insekter och maskar samt frön, hvilka
senare under vintern bilda den hufvudsakliga
kosten. Boet, som förfärdigas af mossa och
kvistar och invändigt fodras med hår, bygges i
något tätt snår, oftast på l-2 m. höjd; stundom
lägges det på själfva marken. De 5-6 blågröna
äggen rufvas sannolikt af båda föräldrarna.
G. G.

Järnspat. Se Järnmalmer.

Järnspis. Se Spis.

Järnsulfät (F e r r i s u l f ä t), kem.
Se Järn 1.

Järnsulfid, kem. Se Järn 1.

Järnsulfuret (Ferrisulf uret), kem. Se Järn 1.

Järnsvamp, metall., den porösa massa, som
uppkommer, då järn reduceras ur en malm genom
syrets bortskaffande därur utan malmens
samtidiga smältning. Järnsvampen bildas
naturligtvis alltid i en masugn, under det
malmen passerar reduktionszonen, men då den
strax därefter inkommer i smält-ningsrummet,
får man ej tillfälle att vid masugnsprocessen se
järnet i denna form. Man har gjort många försök
att finna en praktisk metod för framställning af
järnsvamp för användning som rå-Tryckt den 3/5 10

material vid tillverkning af smidbart järn, men
hitintills utan att finna en ekonomisk lösning
af problemet. Metoderna gå i allmänhet ut på att
upphetta rik järnmalm i koloxid eller tillsammans
med kolpulver. Ifall reduktionen försiggått
vid en temperatur, som ej of verstigit 800°
C., oxideras järnsvampen mycket lätt, om den
i varmt tillstånd kommer i beröring med luft.
I. O.

Järnsyra, kem. Se Järn 1.

Järntran, med. farm. Se Järnmedel.

Järntråd kallas smidbart järn, beredt till form
af tråd. Med af seende på trådens groflek
sorteras den med olika nummer för olika
dimensioner efter en s. k. trådklinka. Den
allmännast använda trådklin-kan är "Birmingham
wire gauge" (förk. B. W. G.), å hvilken n:r
O motsvarar 8,e mm. diameter och n:r 36 0,i
mm. diameter. Tråden tillverkas af järn af
olika kolhalter alltefter den användning,
för hvilken den är af sedd. Trådtillverkningen
sker i allmänhet genom dragning, men för tråd af
öfver 4 å 5 mm. diameter användes äfven valsning
(se Metalltråd). Frånsedt den skiljaktighet
i trådens egenskaper, som sammanhänger med
järnets sammansättning (se Järn), uppvisar äfven
tråden olika egenskaper alltefter det använda
framställningssättet. Om trådtillverkningen
afslutats med en glödgnings-process, erhålles
den mjukaste tråden. Dylik tråd igenkännes på sin
mörka, oxiderade yta. Tråd, som icke underkastats
någon glödgningsprocess efter dragningens af
slutande, är hårdare. Ytan är därvid blank
och ofta öfverdragen af en tunn hinna af en
koppartennlegering, som utfällts på tråden under
dragningen. Genom att, så vidt sig göra låter,
undvika all glödgning af tråden under det sista
skedet af framställningen erhålles hårddragen
tråd, som utmärkes för stor spänstighet och
elasticitet. För vissa ändamål underkastas tråden
seghärdning (se H ä r d n i n g), hvarigenom den
vinner i hållfasthet, utan att dess tänjbarhet
afsevärdt minskas. .Dylik tråd kallas stundom
patenttråd. För att förhindra trådens röstning,
när den skall användas i det fria, galvaniseras
den ofta, d. v. s. förses med ett zinköfverdrag.
I. O.

Järntrådslina kallas en af järntrådar
spunnen lina. I regel användes järn af högre
kolhalt, i hvilket fall linan oftast kallas
ståltrådslina. Trådarna tvinnas skrufformigt
kring en kärna af hampa eller af mjuk, utglödgad
järntråd till parter, som å sin sida återigen
sammantvinnas, oftast kring en kärna af hampa,
till den slutliga linan. Antingen tvinnas parter
och lina åt motsatt håll eller också åt samma
håll. Den senare t vinningen är gynnsammare
med af seende på linans förmåga att tåla
slitning, men lider af den olägenheten, att
linan haj-större benägenhet att sno upp sig. En
lina, som är sammansatt af många små trådar,
är böjligare än en, som är sammansatt af färre
trådar af större diameter. Vid ståltrådslinor
användes ofta seghärdad tråd, hvarigenom linorna
vinna i hållfasthet och slitstyrka utan att
nämnvärdt förlora i böjlighet. Till linor,
utsatta för väderlekens inverkan, användes ofta
galvaniserad tråd. Järn- och ståltrådslinor
ha en vidsträckt användning för hissar och
kranar, gruf-spel, för materialtransport
medelst linbanor, för kraftöfverföring
samt till fartygsrigg. Jfr Tågvirke.
" LO.

Järntrådsnät, befästningsk., ett stormhinder, som

13 b. 14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:26:36 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free