- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
455-456

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnvägssvamp ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förråd af järnbromateriel samt materiel för
vanlig järnvägsöfverbyggnad och för
fältbanor m. m. I Frankrike, där äfven dylika
förråd finnas, uppsättas vid mobilisering
förutom järnvägstrupperna 9 sektioner
järnvägsarbetare. I England sköter ett af
de två järnvägskompanierna militärbanan
Upnor-Chattenden vid Chatham. I Italien
mobiliseras förutom järnvägstrupperna 4 kompanier
järnvägspersonal. Österrike-Ungern mobiliserar
12 kompanier och l trafikafdelning. Ryssland
har 35 kompanier. Äfven Danmark, Belgien,
Schweiz, Spanien, Bulgarien och Serbien ha
järnvägstrupper, men svenska armén saknar ännu
sådana. L. W:son M.

Järnvägstunnel kallas det rörformiga byggnadsverk
genom berg eller jord, som måst utföras för
framdragandet af en järnvägslinje i önskad
riktning eller bestämdt höjdläge. De vanligaste
anledningar, som nödvändiggöra tunnelbyggnad
vid järnvägar, äro: stora höjder, hvilkas
öfverstigande med rimliga lutningar för banplanet
är omöjligt eller hvilkas genomgräfvande
eller genomsprängande i öppet schakt skulle
blifva för kostsamt; breda och djupa vatten,
hvilkas öfverbroande antingen är för dyrbart
eller skulle alltför mycket störa skeppsfarten;
äfvensom undvikandet af värdefull jord, särskildt
inom planlagda stadsområden, som måste bibehållas
oförändrad. Se Tunnel; jfr fig. 3 å sp. 445-446.
H. L.

Järnvägståg, den samling af hopkopplade
järnvägsfordon, som, dragna af lokomotiv, utgöra
en efter tidtabell framförd trafikenhet. Efter
tågens olika ändamål och utrustning benämnas
de expresståg (iltåg), snälltåg, persontåg
och godståg (se dessa ord). Med
blandadt tåg förstår man ett sådant tåg, som är
anordnadt i lika mån för befordran af personer
och gods och hvars hastighet därför är mindre
än persontågets. Uttrycket blixttåg är endast
ett hyperboliskt uttryck för ett snabbt
expresståg och har ingen praktisk-teknisk
betydelse. Arbetståg brukar man benämna sådana
tåg, som utsändas med materialier och arbetare
för reparations- och underhållsarbeten å
banan. Jfr pl., fig. 11 o. 12. H. L.

Järnvägsunderbyggnad, den del af en järnväg, på
hvilken järnvägsöfverbyggnaden (se d. o.) hvilar,
äfvensom därtill hörande anläggningar. Till
underbyggnaden räknas sålunda främst banvallen,
vare sig i bankfyllnad eller inskärning,
men äfven stödmurar, strandskoningar,
broar, vattengenomlopp (s. k. trummor),
viadukter, afdikningar, tryckbankar och
skyddsanordningar mot ras m. fl. arbeten,
som utförts för järnvägsbyggnadens
säkra och orubbade läge i terrängen.
H. L.

Järnvägsundersökning. Se Järnvägsbyggnad.

Järnvägsurspårning kallas det olycksfall, då ett
järnvägsfordons hjul ej längre rulla på skenorna,
utan, sedan hjulflänsarnas förmåga att leda
fordonet på och utefter spåret upphört, befinna
sig bredvid skenorna. Urspårning inträffar oftast
på bangård vid växling och där mestadels genom
oriktig eller otidig omläggning af växlar. På
öppen linje kan urspårning ej gärna ifrågakomma,
så länge materielen är hel och spårvidden den
rätta, om icke hastigheten uppdrifves öfver
den största tillåtna H. L.

Järnvägsvagn, fordon för järnvägsdrift, afsedt
för befordran i tåg af transportföremålen,
nämligen personer, djur och gods af olika
slag. Järnvägsvagnarna äro af två hufvudslag:
personvagnar och godsvagnar (se dessa ord). Jfr
pl., fig. 11 o. 12. H. L.

Järnvägsvolontär. Se Järnvägsskolor.

Järnvägsväxel kallas den anordning, hvarigenom
ett tåg eller ett enstaka järnvägsfordon kan utan
att stannas öfverföras från ett spår till ett
annat, mellan hvilka båda växeln alltså utgör
förbindelsen. Hufvuddelarna af en växel äro de
båda växeltungorna, som, rörliga i horisontell
led, ömsevis ansluta mot den s. k. stödrälen i
stamspåret eller sidospåret, beroende af,
på hvilket af dessa spår fordonet skall
fortgå; vidare växelstället, hvarmed tungorna
omläggas, samt korsningen inlagd där, hvarest
stamspårets och sidospårets inre skensträngar
korsa hvarandra. På en bangård finnas växlar
af många slag; de vanligast förekommande äro
följande: enkel växel (fig. 9 å sp. 445-446),
kallad höger- eller vänsterväxel, beroende
på, om den leder till ett på höger eller
vänster sida om stamspåret liggande sidospår;
enkel (ensidig) korsningsväxel, som, där två
spår korsa hvarandra, medgifver öfvergång
från stamspår till sidospår endast från ena
hållet, och dubbel (tvåsidig) korsningsväxel
(fig. 10 å sp. 445-446), där öfvergång från
ena till andra spåret kan ske från båda
hållen. Moderna växlar äro försedda med
växellyktor, hvilkas transparenta delar äro
förfärdigade af mjölkhvitt glas, formadt till
olika signalbilder, som, då lyktan roterar
vid växeltungornas omläggning, från olika
håll ange, såväl dag som natt, till hvilket
spår växeln i sitt tillfälliga läge leder.
H. L.

Järnvägsöfverbyggnad kallas med ett gemensamt
namn spåret (de båda skensträngarna), syllarna,
på hvilka skenorna äro fästa, och ballasten,
i hvilken syllarna äro bäddade. Skenorna,
mot hvilkas innerkanter fordonshjulens flänsar
ledas, upptaga de lodräta och vågräta tryck, som
vid hjulens framrullande uppstå, och öfverföra
dessa tryck till syllarna, hvilka åter genom
ballastbädden fördela dem på största möjliga yta
af banplanet, allt i afsikt att erhålla en jämn
gång, i görligaste mån fri från stötar och lokala
åverkningar på banvallen. H. L.

Järnåldern, arkeol., kallas i den jämförande
fornforskningens system den förhistoriska
kulturperiod, då den öfvervägande hufvudmassan
af skärande redskap och vapen tillverkas
af järn. Denna den sista af de förhistoriska
perioderna fortsättes in i historisk tid. Järnet
synes ha blifvit bekant och brukadt i
större utsträckning i sista fjärdedelen af
2:a årtusendet f. Kr. I Egypten omtalas
det i en text från den 19:e dynastien, och
en järnyxa är funnen från Ramses III:s tid
(omkr. 1200 f. Kr.). I de af Flinders Petrie
uppgräfda ruinstäderna från Kahun och Gurob
(den förra från 12:e, den senare från 18:e och
19:e dynastien) har en mängd redskap af koppar
och brons upptäckts, men inga föremål af järn,
ej ens rost. I ruiner i västra Persien (Susa),
Kaldéen, Assyrien och Syrien uppträder järnet
först omkr. 1000 f. Kr. Såväl fynd som grekiska
och judiska traditioner tala för, att järnet
upptäckts först i de mineralrika trakterna n. om
Assyrien. I Grekland blir järnet bekant först mot
slutet af Mykenetiden, och järnåldern börjar
där ej före 12:e årh. I Italien blir den nya
metallen bekant ungefär samtidigt, men kommer
åtminstone i Nord-Italien i allmänt bruk först
efter 1000. N. om Alperna lär

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:11 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free