Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 463-464 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järpeströmmen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1909). Annex till Vallerstad, Linköpings stift,
Gullbergs och Bobergs kontrakt. Kyrkan är kanske
Östergötlands enda romanska af tegel uppförda
landskyrka. Jämte långhuset och det smalare
och lägre koret har väl förr funnits äfven
absid. Å vapenhusvinden synes ännu ett parti af
den gamla oputsade väggen med dess rundbågiga
fris.
O. J—e.

Järstorp (Jerstorp),
socken i Jönköpings län, Tveta härad. 3,656
har. 524 inv. (1909). J. bildar med Bankeryd ett
konsist. pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt.


Järta. 1. Hans J., statsman, författare,
hette urspr. Hierta, var son af
generallöjtnanten frih. Karl Hierta (se Hierta 1)
och yngst bland 11 syskon, föddes
11 febr. 1774 på öfverstebostället Näs i
Husby socken i Dalarna och dog 6 april 1847 i
Uppsala. Modern var Maria Charlotta Plomgren,
dotter af den begåfvade partiledaren under
frihetstiden, Tomas Plomgren. Utrustad med
ovanligt lyckliga naturgåfvor, stod Hierta redan
vid 17 års ålder färdig att efter afslutade
universitetsstudier (1787 hade han inskrifvits
som student vid Uppsala universitet) bryta
sig en bana. Han vann genast anställning vid
Utrikesexpeditionen af konungens kansli, där han
1792 befordrades till andre sekreterare. Kvicka
infall och ”jakobinska” visor spridde snart
hans namn i vida kretsar, på samma gång de
gjorde honom mindre väl anskrifven hos höga
vederbörande. Sålunda var det ej underligt,
att han länge fåfängt sökte vinna diplomatisk
anställning i utlandet. Då ändtligen 1796 en
plats vid beskickningen i Berlin erbjöds honom,
föredrog han att ändra lefnadsbana. Utnämnd
s. å. till protokollssekreterare i
Justitierevisions-expeditionen, gjorde han sig
snart ett namn som skarpsinnig jurist. Sina
lediga stunder offrade han nu, såsom förr,
med förkärlek åt vitter idrott, underhöll
genom besök då och då i Uppsala gemenskapen med
meningsfränderna i ”Juntan” och lämnade bidrag,
oftast klädda i ironiens dräkt, till dansken
Kragh Hösts ”Nordia”, till G. A. Silverstolpes
”Läsning i ett och annat” och G. Adlersparres
”Läsning i blandade ämnen”. 1799 utgaf han
(anonymt) sin bekanta satir: Några tankar
om sättet att upprätta och befästa den
urgamla franska monarchien (ny uppl. 1871),
hvilken väckte stort uppseende och hann vinna
utomordentlig spridning, innan censuren kom
på det klara med, att den ej var allvarligt
menad. Vid 1800 års riksdag i Norrköping
slöt han sig till det af G. Adlersparre,
D. von Schulzenheim och N. Silfverschöld
ledda oppositionspartiet och deltog lifligt
i de heta striderna om riksgäldsverkets
publicitet, om bondeståndets deltagande i
bankens förvaltning samt om realisationsplanen
och bevillningen. Sistnämnda fråga bragte till
fullt utbrott det på Riddarhuset länge jäsande
missnöjet med den oduglige landtmarskalken,
envåldsregeringens handgångne man, och Hierta
var en bland dem, som gåfvo sina protester form i
afsägelse af adelskap. Han skref sig från denna
tid Järta. Vid den rättegång, som kort
därefter vid Göta hofrätt anhängiggjordes mot
några af hans politiska vänner, hvilka ansågos ha
fällt förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken,
uppträdde J. som deras rättegångsbiträde, och i
enahanda egenskap hjälpte han vännerna i Uppsala
vid den samtida, beryktade ”Musikprocessen”,
utvecklande vid dessa tillfällen en öfverlägsen
förmåga att leka med de juridiska formerna
och att krydda de torra rättegångsakterna
med kostlig humor och skarp ironi. Som
en följd af det misshag J:s förhållande
vid riksdagen och inför domstol väckte å
högsta ort utfärdades till Kanslikollegium
en skrifvelse af innehåll, att ”all verkan af
Vår för f. d. friherre Hans Hierta utfärdade
fullmagt på protocollssekreterarebeställningen
komme att förfalla”. Den ekonomiska förlust, som
afsättningen tillskyndat honom, ersattes rikligen
genom enskilda, juridiska och kommersiella,
uppdrag, bl. a. af Falu bergslag, samt genom
hans utnämnande till sekreterare i Stockholms
stads brandförsäkringskontor. I öfrigt tillhörde
han under de närmaste åren mera uteslutande
familjelifvet; men sina gamla förbindelser
höll han dock vid makt och betraktades alltid
som en af de själfskrifne ledarna vid den stora
brytning, som långsamt, men säkert framkallades
af enväldets missgrepp. Men J. ville ha väl
förberedda garantier för revolutionens framgång
i ordningens tecken. Mot hans fasta uppträdande
strandade två förflugna planer; och då just
däraf den s. k. Värmländska fördelningens marsch
emot Stockholm föranleddes och inbördeskriget
hotade, gick ock från dess befälhafvare till
J. den hälsningen, att ”det svenska blod, som
kommer att flyta, varder rinnande öfver hans
hufvud”. Händelserna 13 mars 1809 (Gustaf IV
Adolfs afsättning) möjliggjorde en lugnare
lösning af den kinkiga frågan. — I det nya
statsskickets skapande tog J. stor och liflig
del, ehuru han bestämdt vägrade att åter intaga
en plats på Riddarhuset. Honom tillkommer,
i hans egenskap af sekreterare hos 1809 års
konstitutionsutskott, väsentligen äran af den
nya författningens utarbetande, och ur hans
penna flöt ock till största delen det mästerliga
memorial, som beledsagade utskottets förslag
till ny regeringsform.

Omedelbart efter (den ännu gällande)
regeringsformens antagande (juni 1809) utnämndes
J. till statssekreterare för finansärenden. Sin
hufvudsakliga historiska betydelse torde hans
korta verksamhet på denna plats hämta från de af
framgång krönta åtgärderna för upprätthållandet
af Sveriges handelsförbindelser med England under
en tid, då politiska skäl nödgade regeringen att
officiellt spärra sina hamnar för dess fartyg
och varor och till sist på Napoleons befallning
förklara detsamma krig. Det har uppgifvits, att
hans afgång från statssekretariatet (mars 1811)
föranleddes af sistnämnda regeringsbeslut. Vida
troligare är den förmodan, att den orsakades
af hans missnöje med kronprinsens förordnande
att förestå riksstyrelsen under konungens
sjukdom — en åtgärd, som då nämligen var
stridande mot R. F. och därför måste stöta den
stränge grundlagsvårdaren. Efter att någon
tid ha vistats i Falun som enskild person
utnämndes J. (nov. 1812) till landshöfding
i Stora Kopparbergs län, börjande sålunda en
ämbetsutöfning, som blef honom synnerligen kär,
liksom den ock i allo var för provinsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>