Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej syrgas, de efterträda t. ex. vid mjölkens jäsning
mjölksyrebakterierna, när syreförrådet förbrukats
och ej ersättes med nytt. Genom andra, besläktade
reduktionsjäsningar öfverföras äppelsyra till
bärnstenssyra och vinsyra till smörsyra, ättiksyra m. fl.
Cellulosajäsning. Smörsyrebakterierna
angripa stundom cellulosa, men den egentliga
smörsyrejäsningen förmedlas af andra på hö lefvande
mikrober. Cellulosan öfvergår härvid till ungefär
lika delar kolsyra och sumpgas; dessutom uppstå
rikliga mängder af lägre fettsyror, ättiksyra, något
smörsyra o. s. v. Cellulosajäsningen är af stor
betydelse för växtätarnas matsmältning och försiggår i
stor utsträckning vid gödselns sammanbränning
under lagring.
Ammoniak- l. urinjäsning. Urin,
lämnad åt sig själf, förändras småningom och antager
alkalisk reaktion, till följd däraf att urinämnet under
inverkan af en liten kulformig mikrob, Micrococcus
ureæ Cohn, hydrolyseras (sönderdelas under
vattenupptagande) till kolsyra och ammoniak.
Omsättningen förorsakas af ett i bakterien befintligt,
desamiderande enzym. Liknande enzym äro påvisade
t. ex. i mögelsvampar, hvaraf man framställt
dauerpreparat med förmåga att afspjälka ammoniak
ur aminosyror (se d. o.). Af vissa förhållanden,
särskildt asparaginbildningen, kan man sluta till, att
desamiderande enzym allmänt medverka vid
ägghvitans omvandlingar i högre växter. Hydrolyserande
enzym spjälka äfven den i gräsätande djurs
urin förekommande hippursyran till bensoesyra och
glykokoll.
Förruttnelse benämnas med ett gemensamt
namn de invecklade jäsningsprocesser, genom hvilka
kväfvehaltiga organiska ämnen sönderdelas under
utveckling af illaluktande gaser. Processen framkallas
af bakterier (se Förruttnelsebakterier)
och kan förebyggas, om ämnena desinficieras genom
de vanliga metoderna, upphettning, tillsats af
antiseptiska ämnen (bakteriegifter) o. s. v., eller ock
skyddas för infektion utifrån, i fall de i sig själfva
äro sterila. Från kemisk synpunkt består förruttnelsen
i början af en serie hydrolyserande spjälkningar,
i det att ägghviteämnena under vattenupptagande
sönderfalla till peptoner, peptider, enkla
aminosyror (leucin, tyrosin m. fl.), slutligen
ammoniak och syror, på samma sätt som sker vid
inverkan af syror, alkalier eller digestionsapparatens
enzym, t. ex. trypsinet i pankreassaften. På
förruttnelsens senare, i regel af anaëroba mikrober
genomförda stadier bildas under reduktion illaluktande
lägre fettsyror, t. ex. kapronsyra ur desamideradt
leucin, samt fenol, indol, skatol och aromatiska
syror, t. ex. parahydrokumarsyra, ur vissa aminosyrors
ringformiga kärnor. Baser, såsom trimetylamin,
uppstå äfven och bland dem små mängder af ytterst
giftiga alkaloider (s. k. likgift). Därjämte utvecklas
på samma sätt som vid smörsyrejäsningen flera
gaser, kolsyra, sumpgas, vätgas och svafvelväte;
och särskildt vätgasen åstadkommer en del
reduktionsförlopp, hvarvid de illaluktande produkterna
alstras.
Till jäsningar kan man slutligen hänföra några
för naturens hushållning delvis mycket viktiga
omsättningar, som behärskas af svafvel-, nitrifikations- och
denitrifikationsbakterierna.
Salpeterjäsning l. nitrifikation
benämnes ammoniakens syrsättning till
salpetersyrlighet genom Pseudomonas och
Nitrosococcus samt den fortsatta oxidationen
från nitrit (salpetersyrlighetens salter)
till nitrat (salpetersyrans salter) genom
Bacterium nitrobacter. Dessa bakteriesläkten
äro allmänna i vatten och i genomluftad
kulturjord, där de öfverföra med gödseln
eller ur atmosfären tillförd ammoniak till
salpetersyrlighet och salpetersyra. Deras i
flera afseenden märkliga biologi har blifvit
undersökt af Winogradsky och Omelianski.
Först genom en särskild renodlingsmetod
på rent oorganiskt substrat (kiselsyregelé med
oorganiska salter, kolsyra och ammoniak) lyckades
den förre isolera nitrifikationsbakterierna,
som icke ens uthärda drufsocker i mindre
koncentrationer. Nitrifikationsbakterierna
utgöra sålunda ett af de få exempel man känner
på organismer, som utan hjälp af ljus och
klorofyll kunna assimilera kolsyra. Den härför
erforderliga energien hämtas i stället från
två exotermiska kemiska reaktioner, nitrit- och
nitratbildningen. Nitrifikationen befordras af
kalk, som binder de bildade kväfvesyrorna.
Denitrifikation kallas ett mot nitrifikationen
motsatt förlopp, hvarvid först nitraten
under inverkan af ett större antal bakterier,
hvaribland flera patogena, t. ex. kommabacillen,
förvandlas till nitrit. Dessa reduceras
sedermera genom Bacterium denitrificans till
fritt kväfve, som bortgår i gasform, eller
också kan reduktionen gå till ammoniak. En
dylik ”ammonisation” genomföres särskildt
af Bacillus mycoides och B. (Clostridium)
gelatinosus. Denitrifikationen försiggår
vid syrebrist och vikarierar därvid i viss
mån för den vanliga andningen med syre hos
denitrifikanterna.
Svafveljäsning. Vissa bakterier,
Beggiatoa-arterna i svafvelkällor samt röda
former (Chromatium o. a.) bland ruttnande
hafstång, begagna sig af här förefintligt
svafvelväte som andningsmaterial och syrsätta
detsamma till svafvel, som i små korn kan
afsättas i cellernas inre. Vid knappare tillgång
på svafvelväte försvinna kornen åter, emedan de
förbrännas vidare till svafvelsyra.
I allmänhet kan sägas, att jäsningar äro
af mikroorganismer indirekt förmedlade
enzymverkningar, oftast spjälkningar
eller syrsättningar, hvilka spela samma
fysiologiska roll som andningen, i det att de
leverera organismen energi i en form, som kan
tillgodogöras för dennas öfriga lifsfunktioner.
P. T. C. (H. E.)
Jäst, kem. tekn., utgöres af den mikroskopiska
jästsvampens (Saccharomyces cerevisiæ Meyen
E. Chr. Hansen) celler. (Om jästsvampens natur
och egenskaper se Jäsning, sp. 468.) Man skiljer
mellan öfverjäst, som utvecklas, då vört får
jäsa vid högre temperatur (bäst vid + 16°
till +20°), hvarvid jäsningen försiggår raskt,
med nästan stormande förlopp, och de ofta med
hvarandra sammanhängande jästcellerna föras upp
till den jäsande vätskans yta (hvaraf namnet),
och underjäst, som består af isolerade celler,
hvilka sjunka till botten, och som afsätter sig,
då jäsningen sker långsamt och vid en temperatur
af + 5° till + 10°. Dessa båda jästsorter äro
såväl till sin anatomiska byggnad som till sin
kemiska sammansättning olika; öfverjästen är
betydligt kväfverikare än underjästen. Båda
sorterna åstadkomma jäsning, då de komma i
beröring med jäsbara ämnen (sockerlösning o. d.),
men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
