Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jössefors ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K är den elfte bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Tecknet hade redan
i tidig grekisk skrift sin nuvarande form, blott
med den olikheten, att snedstrecken ofta voro
något kortare än hufvudstafven. Väsentligen
samma utseende hade det också i det
fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, ehuru det
där, liksom tidigast hos grekerna och liksom
öfriga bokstäfver, var vändt åt vänster. De
fornitaliska alfabeten upptogo oförändradt det
grekiska tecknet; men redan i de äldsta latinska
inskrifterna förekommer K endast sällan, utan
ersättes af C eller <, som betydde både g-
och k-ljud samt kanske är stamform till den
äldre runradens ᚲ (som dock äfven kan härstamma
från K) och, medelbart, till ᚴ i yngre runor (se
art. C). På det klassiska latinets tid brukades
K blott i enstaka ord (t. ex. Karthago). Från
grekiska alfabetet öfvergick K oförändradt i den
koptiska, vulfilanska och cyrilliska (slaviska)
skriften. Det i en del grekiska kursivalfabet
brukliga ϰ är en sekundär form, som tillhör
medeltiden. Det i latinsk skrift (antikva och
kursiv) samt i några frakturstilar (gotisk,
midolin) brukliga ”lilla” k har förelöpare
redan i forntiden och den äldsta medeltiden
i tecken med hufvudstafven uppdragen öfver
eller neddragen under skriflinjen. Under
senare medeltiden möter man den nu i skrift
och i några kursivstilar (t. ex. mediæval)
förekommande formen med öfre snedstrecket böjdt
bakåt mot hufvudstafven. Frakturtecknen K och
k hänvisa på andra medeltida skriftformer. —
I holländskan är k stundom tecken för g-ljud,
t. ex. i bakboord. Eljest är k endast i svenskan
och norskan tecken för något annat än k-ljud,
nämligen för s. k. tje-ljud, d. v. s. för
den affrikata eller frikativa, som uppkommit
ur palatalt k och i uttalet sammanfallit med
tj, t. ex. kär. Med samma uttal brukas kj i
kjortel. När man trycker sanskrit med latinska
bokstäfver, användes ofta k′ eller c som tecken
för palatal, d. v. s. ett långt fram i munnen
bildadt k- (eller t-)artadt ljud, hvilket senare
öfvergått till tj-ljud (affrikata), hvadan k′
äfven stundom brukas som tecken för detta.
Det vanliga, normala k-ljudet är en icke tonande
medial oral explosiv tenuis, bildad med mellersta
delen af tungan höjd mot gränsen mellan hårda och
mjuka gommen (alltså velopalatalt), så att
talströmmen för ett ögonblick hejdas genom
fullkomlig stängning af munkanalen på denna
punkt. Så bildas vårt vanliga svenska k-ljud,
som förekommer endast före ”hårda” vokaler,
före konsonant och i utljud (se nedan). Därvid
är likväl att märka, att — frånsedt finländsk
svenska — svenskt, liksom danskt och tyskt,
k-ljud på samma sätt som dessa språks p-
och t-ljud i de flesta fall är aspireradt,
d. v. s. följdt af en kvalitetslös utandning,
så att svenskt k skiljer sig ej obetydligt
från t. ex. franskt (och finländskt) och
i förhållande till detta egentligen borde
tecknas kh. Skillnaden är för en fransman mycket
märkbar. Gör man den efter tungans lösande från
gommen följande utandningen något starkare än
i svenskan, så har man forngrekisk aspirata
(χ, som åtminstone i den äldre grekiskan
alldeles icke var något tje-ljud eller något
tyskt ch). Utom det nyss beskrifna, normala
bildningsläget kunna k-ljud formas såväl längre
fram, mot hårda gommen, mer eller mindre nära
j-läget (de äro då palatala), som längre bakåt,
med tungans bakre del höjd mot mjuka gommen
(velara). Palatalt k förekommer i allmänhet före
”lena”, d. v. s. nära i-läget bildade, vokaler,
i svenskan t. ex. i ordet kisse och synnerligen
i de af våra folkmål, som före len vokal ännu
bevarat k (t. ex. estsv., nyl., gottl., dalmål):
kittel, köpa o. s. v. med ”hårdt” k, vidare i
t. ex. ty. kirche och fr. qui samt i slaviska
språk, där detta ljud är mycket utprägladt. För
öfrigt kan detta k-ljud finnas äfven före
hårda vokaler, t. ex. i norrbottn. kar, kom,
i litauiska kiaúle, svin, där ki blott är
tecken för palatalt k-ljud. Velara k-ljud
finnas i semitiska språk (koph), i åtskilliga
Kaukasusspråk, i grönländskan samt ofta i
holländskan. I allmänhet skiljer man blott
mellan två slags k-ljud, i det de båda bakre
grupperna sammanfattas till en (se nedan). För
öfrigt finnes naturligtvis en oändlig mängd
öfvergångsformer, fr. o. m. det längst bakåt,
mot kanten af gomseglet, t. o. m. det längst
framåt, nära j-läget bildade k. — I svenskan
tecknas k-ljudet vanligen med k, men fordom
oftast med q före v och med g före t i en
del afledningar och böjningar, där rot- eller
stamordet har g, t. ex. vigt, högt, lagt, samt
ännu stundom med c eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
