- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
511-512

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kababisch ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkliga storlek (enligt en uppgift 1,8–2
dm.) och ämnet, hvaraf denna islams heligaste
klenod består, är ingenting med säkerhet
kändt. Stenen är naturligtvis betydligt nött
af millioner pilgrimers kyssar och gnidningar
samt betäckt med ett tjockt lager af smuts och
fett. Det märkligaste i det inre af K. äro tre i
rad stående pelare af tekträ. Taket och väggarna,
uppifrån och ned till en manshöjd från golfvet,
höljas af tyg med broderade inskrifter. För
öfrigt spelar det inre K. alls ingen roll vid
vallfartsceremonierna, hvilka h. o. h. försiggå
utomkring K. Vid dess öppnande, som sker blott 2
eller 3 gånger om året, måste en särskild stege
användas, enär den enda dörren ligger med sin
tröskel 2 m. öfver marken. Till följd af en
uråldrig sed är K. hela året, med undantag
af 14 dagar under själfva vallfartstiden,
utantill h. o. h. inhöljdt i sin s. k. kiswa,
ett täckelse af siden. Detta var under den
hedniska tiden brokigt, under Muhammeds och
de förste kalifernas tid hvitt, men är numera,
alltsedan abbasidernas tid, ständigt svart och
utbytes på sultanens bekostnad hvarje år mot
ett nytt. – Om K:s historia jfr Wellhausen,
"Reste arabischen heidentums" (2:a uppl. 1897),
och Caetani, "Annali dell’ Islam", I (1905); om
dess nuvarande utseende se Burton, "A pilgrimage
to Meccah and Medinah" (1856 jämte flera senare
upplagor), Maltzan, "Meine wallfahrt nach
Mekka" (1865), och Snouck Hurgronje, "Mekka"
(1888). – Utom detta mekkanska K. funnos äfven
andra medelpunkter för de arabiska stammarnas
afgudadyrkan, hvilka gjorde anspråk på och
ofta i litteraturen förekomma med hedersnamnen
ka’ba och beil allah. Det mest betydande af
dessa var det "jemenska K.", en åt guden Chálasa
(eg. namn på en välluktande, vinstockslik buske
med röda bär) egnad helgedom i staden Tabala i
Jemen.                 H. A.*

Kababisch, afrikansk folkstam. Se Hamiter,
sp. 1231.

Kabal (af hebr. kabbala, se d. o.),
hemlighetsmakeri, tankfullt anslag,
sammangaddning, intrig. Jfr Cabalen.

Kaban, landskap. Se Dorak el-Atek.

Kabara, hamn till Timbuktu, 15 km. s. därom,
vid en sidoarm till Niger. 2,000 inv.                 J. F. N.

Kabarda, bergland på norra sidan af Kaukasus,
sträcker sig norr ut till floderna Malka och
Terek samt delas af Tereks öfre lopp i Stora
K.
, mellan öfre Terek, Malka och Kaukasus,
samt Lilla K., t. h. om Terek. Det förra
är i s. bergfylldt, i n. flackt samt rikt
på skogar, åkrar och ängar. Lilla K. är
däremot fattigt på skog och vatten, men har god
ängsmark. Hufvudmassan af befolkningen utgöres af
kabardiner, en tjerkessisk stam af omkr. 70,000
pers. De viktigaste näringsgrenarna äro
boskapsskötsel och jordbruk samt biodling. K.,
som har en areal af 9,800 kvkm., bildar nu
en del af Terek-området i ryska Kaukasus.
                (J. F. N.)

Kabaret, svensk form för cabaret (se d. o.).

Kabasilas, Nikolaos, teologisk
skriftställare inom den bysantinska
medeltidskyrkan, ställde sig i den
s. k. hesykaststriden på de kvietistiske
athos-munkarnas sida. Omkr. 1360 beklädde han
metropolitvärdigheten i Thessalonika. K. är
en af alla tiders ädlaste mystiker; hans mystik
kännetecknas af såväl innerlighet och djup som
af ett reformatoriskt bekämpande af verkheligheten. Hans
Expositio missæ visar, att han delade den
grekiska mystikens förkärlek för kulten. Hans
förnämsta arbete, Peri tes en Christo zoes
logoi hepta
(Sju tal om lifvet i Kristus), har
utgifvits, med en utförlig inledning, af W. Gass
(i "Beiträge", etc. 1844, 47). Hans samlade verk
äro utgifna i Mignes "Patrologia", bd 150. Jfr
Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen
litteratur" (1897).                 (Hj. H–t.)

Kabbadias [kavvadias], Panagiotes, grekisk
arkeolog, f. 1 maj 1852 på Kefallenia,,
grekisk generalefor (= riksantikvarie) och
professor i arkeologi vid universitetet i
Aten, har utvecklat energisk och framgångsrik
verksamhet som högste ledare för den inhemska
arkeologiska forskningen i Grekland och
för bevarandet af de gjorda fynden. Hans
förnämsta verk är den 1881 påbörjade och ännu
pågående utgräfningen af Asklepioshelgedomen
i Epidauros (se d. o.); han har därjämte
ledt utgräfningarna på Atens Akropolis, i
det arkadiska Lykosura m. fl. orter. K. har
grundlagt och organiserat Nationalmuseet och
Akropolismuseet i Aten, äfvensom museer i den
grekiska landsorten.                 E. N–n.

Kabbala (hebr. kabbala, "den eller det
mottagna") betydde urspr. hos judarna den genom
tradition undfångna läran. Men senare brukades
ordet också dels som ett namn på profeternas och
hagiografernas skrifter, till skillnad från de
mosaiska, dels, och i allmänhet, för att beteckna
de till de heliga böckerna anknutna traditionella
lärorna. Under medeltiden fick det den särskilda
betydelsen af en hemlig, mystisk lära, genom
hvilken allena såväl de heliga böckerna som hela
världsordningen kunde förstås i sin rätta, för de
oinvigde alldeles fördolda mening. Urspr. hvilar
kabbala på orientaliska och judisk-hellenistiska
spekulationer samt rörde sig till en början kring
läran om skapelsen (maaseh bereschith) och Guds
tron (maaseh merkabah); men snart anknötos
härtill såväl betraktelser öfver världslagarnas
förborgade grund och ändamål som astrologi,
kiromanti och läkekonst samt den persiska läran
om demonerna, hvilket allt dock rönte motstånd
af de filosofiskt bildade judarna. Ehuru både
i talmud och midraschim förekomma teosofiska
framställningar, hvilka senare kunna anses
innehålla kabbalistiska läror, kan man dock ej
anse den egentliga kabbalalitteraturen äldre än
från 8:e årh. e. Kr. Från denna tid förskrifver
sig antagligen den äldre kabbalans första arbete:
"Jesirah" (skapelsen), utgifvet i hebreiskt
original med tysk öfv. af Meyer (1829). Det
tillskrifves den berömde, redan 135 aflidne Rabbi
Akiba, liksom hela den kabbalistiska litteraturen
i allmänhet går under lika falska som berömda
författarnamn. Inom Europa uppträder kabbalan
först i Provence, Italien och Spanien. Särskilda
kabbalistiska skolor uppstodo, af hvilka den
sohariska är den förnämsta. Denna betraktar som
sin bibel den berömda boken "Sohar" (glans),
som tillskrifves Akibas lärjunge Ben Jochai,
men sannolikt är författad af Abraham Abulafia
(f. i Tudela 1240) och i alla händelser tillhör
slutet af 13:e årh. Kabbalan utbredde sig
alltmer, äfven till de kristne, och, särskildt
populariserad genom Isak Aschkenasis skola
(från Safed i Palestina) i slutet af 16:e årh.,
inträngde i alla lefnadsförhållanden. Den
urartade dock småningom till ren magi och
vidunderlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:19:29 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free