Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaffeböna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaffeböna. Se Coffea, sp. 494, Kaffe,
Kaffegarfsyra och Kaffein.
Kaffeförbud. Se Kaffe, sp. 536.
Kaffegarfsyra, kem., erhålles ur kaffebuskens
frön och blad, ur maté, bladen af Ilex
paraguaiensis, ur Strychnos-rot och ur
en s. k. falsk kinabark, ”China cuprea”,
af Ladenbergia pedunculata, hvarest äfven
finnes fri kaffesyra (se d. o.). Bildar en
spröd massa (C15 H16 O8), som ger ett hvitt
pulver med svagt sur och något sammandragande
smak; den är lättlöslig i vatten och alkohol,
men knappast löslig i eter. Lösningarna
färgas mörkgröna af järnklorid. Kaffegarfsyra
ansågs förr vara en enhetlig glykosidartad
beståndsdel af kaffebuskens frön, blommor
och blad. Emellertid torde den utgöra en
blandning af flera substanser, bland hvilka
klorogensyran (se d. o.) bildar hufvudmängden.
O. T. S. (H. E.)
Kaffehus (fr. café, eng. coffeehouse),
offentlig lokal för utskänkning och förtäring
af kaffe. Kaffehusen leda, liksom kaffet
själf, sina anor från Österlandet. De första
kaffehusen i Europa upprättades i Konstantinopel,
1554. 1652 inrättade greken Pasqua Rossie det
första kaffehuset i London. I Wien öppnades
det första kaffehuset 1683, i Berlin 1721, och
1669 anlade en armenier det första kaffehuset
i Paris; detta var dock blott ett krypin. Icke
förrän 1724 öppnades det första ordentliga
kaffehuset i Paris, af sicilianen François
Procope, hvilket efter honom benämndes ”Café
Procope”, besöktes af Voltaire, Rousseau,
Fontenelle m. fl. ryktbarheter och egt bestånd
ända intill våra dagar. Samtidigt därmed
hade Stockholm redan kaffehus, och stadens
första, 1728 utgifna, adresskalender nämner
femton förnämligare sådana, utom ”flere,
som uthängiande schiltar kunna anvisa”. Till
kaffehuset hörde tidigt servering af te och
läskedrycker, tidningsläsning och politiserande,
senare tillkom äfven utskänkning af öl och
spirituosa, såsom framgår af K. Gyllenborgs
komedi, ”Swenska sprätthöken” (1737). En sådan
utsträckning af kaffehusens utskänkningsrätt
torde dock ej varit fullt laglig eller vanlig
förrän under tiden för kaffeförbudet 1766—69,
då ”kaffeskänkssocieteten” fick tillstånd att
i stället för tillredning af den förbjudna
drycken destillera brännvin och andra likörer
samt sälja dem jämte tevatten, dricka o. d. Sin
största betydelse för det politiska lifvet och
affärslifvet erhöllo kaffehusen i England, där
de voro föregångare till de i senare tider så
viktiga klubbarna. De ryktbaraste bland Londons
kaffehus under 1600-talet voro: ”Den gamle
mannen” vid Thames, befolkadt af en kruserlig hop
af pomaderade herrar, där det snusades, men ej
röktes; kaffehuset vid S:t James street, whigs’
hufvudkvarter, hvarifrån Swift utsände sina bref
till Stella, samt ”Wills’ kaffehus” vid Covent
garden, besökt hufvudsakligen af litteratörer,
där J. Dryden hade sitt stamhåll. — I Paris
utgjorde flera kaféer (utom det ofvannämnda
Café Procope) från 1700-talet samlingspunkter
för politiker och skriftställare af någon
bestämd färg. Ett nytt slag var café-chantant
(där visor och instrumentalstycken utfördes);
de första öppnades omkr. 1770, arten nådde
sin högsta blomstring under Napoleon III och
utvidgades efter hand till café-concert, ett
slags varieté-teater, där t. o. m. små pjäser
utföras. — I Nederländerna spelade kaffehusen —
det första öppnades i Amsterdam 1666
—, alltid i förening med likörkammare,
äfvenledes en stor roll, som de behållit
till senare tid. De besöktes af en mera
blandad publik, och koffijhuis är nu i
allmänhet namnet på sjömanskrogarna. Äfven
i Sverige antogo kaffehusen, från senare
delen af 1700-talet, alltmera karaktären af
krog, och själfva namnet kaffehus undveks i
bättre sällskap, emedan det ansågs beteckna
tillhåll för grofhet och liderlighet. Kort- och
tärningsspel idkades i kaffehusen (k. plakatet
12 nov. 1719 stadgade böter för spel och dobbel
på kaffehusen). — Jfr Kaffe.
Kaffein l. Koffein, kem. farm., en organisk bas,
C8 H10 N4 O2+H2 O, upptäckt 1820 samtidigt
af Runge, Pelletier och Caventou, är den
väsentligen verksamma beståndsdelen i kaffe
(vanl. 1,2 proc.) och te (omkr. 2 proc.). Utom
hos dessa njutningsmedel finns kaffein i
flera andra sådana, såsom i kakaobönor (i
helt ringa mängd), i kola- l. gurunötter,
i maté l. paraguay-te och i apalache-te från
Nord-Amerika (båda af Ilex-arter, se Maté),
i s. k. guaranapasta (se Guarana)
m. fl. S. k. tein i teblad och guaranin
i guaranapasta ha befunnits identiska med
kaffein. Ehuru kaffein ej har någon tilldragande
eller egendomlig lukt eller smak, har en stor
del af jordens folk på grund af småningom vunnen
erfarenhet om de angenäma verkningarna bragts
att använda kaffeinhaltiga växtprodukter
såsom njutningsmedel. Kaffein, som är en till
urinsyregruppen hörande trimetyldioxipurin (jfr
Urinsyra), kan erhållas af teobrominsilfver och
jodmetyl samt har fullständigt syntetiserats af
E. Fischer ur dimetylurinämne och malonsyra. —
Kaffeinet bildar hvita, nålformiga kristaller
utan lukt, med svagt bitter smak, lösliga i hett
vatten, men endast svårt i kallt. Kaffein är den
viktigaste, ehuru icke den enda, stimulerande
beståndsdelen i kaffe och te; det piggar upp
de psykiska förrättningarna och framkallar
i giftiga doser (öfver 0,5 gr.) rus, oro,
darrning, förvirring och sömnlöshet, efterföljda
af förslappning och sömnighet. Tillika befordras
af små doser musklernas kraftutveckling. Pulsen
påskyndas, och hjärtat bringas vid behof att
arbeta kraftigare. Blodtrycket stegras vanligen i
måttlig grad genom sammandragning af artärerna,
och blodfördelningen kan däraf förbättras
(t. ex. vid hjärtfel). Vissa kärlområden synas
dock i stället vidgas, särskildt blodkärlen
i njurarna, och i anslutning därtill ökas
njursekretionen. Med en lokal kärlutvidgning å
hjärnans yta (häfvande af kärlkramp därstädes)
synes kaffeinets smärtstillande verkan vid
hufvudvärk, s. k. migrän, sammanhänga. Kaffein (i
form af starkt kaffe) användes som stimulerande
medel vid svaghetstillstånd, särskildt vid
förgiftningar med förlamningssymtom (t. ex. med
morfin eller opium, alkohol, kloral o. d.);
kaffein kan därvid äfven insprutas under huden i
lösning, beredd med hjälp af bensoesyradt eller
salicylsyradt natron. I blandning med något af
dessa preparat kan kaffein äfven nyttjas att
förbättra hjärtverksamheten och cirkulationen
vid hjärtsjukdomar samt som urindrifvande medel,
i hvilket senare fall dock teobromin eller
teofyllin (se Kakao) äro verksammare. Ensamt,
eller bättre tillsammans med antipyrin l. d.,
har kaffein användning mot hufvudvärk. Dosen
är vanligen 10—20 cg. flera gånger på dagen.
H. E. C. G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
