Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalbe an der Saale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förälskade sig i Schiller. Den energiska och
mångsidigt bildade fru v. K. inverkade icke så
litet på Schillers skaldskap. I hans tidigare
lyrik (t. ex. ”Freigeisterei der leidenschaft”)
finnas spår af deras förhållande, och fru
v. K. har bl. a. varit förebild för prinsessan
Ebolis karaktär i ”Don Carlos”. Sedan intogs
fru v. K. af en svärmisk kärlek till skalden
Hölderlin, som någon tid var hennes sons
informator, och därefter till Jean Paul, som i
”Titan” tecknat henne i ”titaniden” Linda. 1806
blef hon änka. Sin förmögenhet hade hon då
förlorat, och hon tillbragte sin ålderdom i
armod. Fullständigt blind 1820, togs hon i
beskydd af prinsessan Marianne och fick bo i
kungl. slottet i Berlin. Där dikterade hon för
sin dotter tankar, dikter och lefnadsminnen
(sedan utkomna under titeln Charlotte, se
Palleskes uppl. 1879, och romanen Cornelia,
1851). Hennes bref till Jean Paul utgåfvos 1882. Se
arbeten om henne af Köpke (1852) och Klarmann (1902).
Kalbe an der Saale (till skillnad från det i
samma prov. belägna K. a. d. Milde), kretsstad
i preussiska reg.-omr. Magdeburg, prov. Sachsen,
är beläget på vänstra Saalestranden vid
Berlin—Frankfurt-järnvägen. 12,264 inv. (1905). Staden
är säte för en kretsdomstol samt har liflig
industri (ullspinneri, tillverkning af yllevaror,
papper och socker). Brunkol i trakten.
(J. F. N.)
Kalbeck, Max, tysk författare, f. 1850
i Breslau, sedan 1879 bosatt i Wien som
musik- och konstkritiker, har författat ett
antal diktsamlingar, Das bühnenfestspiel zu
Bayreuth (1877; 3:e uppl., kallad ”R. Wagners
Nibelungen”, 1882), Richard Wagners Parsifal
(1883), Wiener opernabende (1885), Opernabende
(2 bd, 1898), Johannes Brahms (2 bd, 1904—09; 2:a
uppl. 1908—09), samt ett flertal operalibretter
i original och bearbetning, hvaribland Frans Hedbergs
”Bröllopet på Ulfåsa” (1900; musik af B. Caro).
Kalcedon Agricola (Calcedon, Chalcedon), miner.,
är af samma sammansättning som kvartsen, Si O2,
och angripes lättare af alkalihydrat än nämnda
mineral. Eg. v. = 2,59—2,64; hårdhetsgraden = 7;
brottytan blir jämn eller musslig. Ofta synes
en svagt antydd trådighet, vinkelrätt mot
brottytan. Färgen är alltid något grumlig,
aldrig klar, vanligtvis grå, brun, röd,
grön eller blå. Kalcedonen förekommer i
njurliknande eller mera långdraget stalaktitiska
bildningar samt som pseudomorfoser efter
andra mineral, t. ex. kalkspat, flusspat
o. s. v. Vissa färgade varieteter användas
som halfädelstenar, bruna, i genomfallande
ljus blodröda = sarder, gulröda = karneol,
äppel- eller lökgröna = krysopras, lökgröna
med röda gnistor = heliotrop. Jfr Agat.
A. Hng.
Kalcedon, stad. Se Chalkedon.
Kalchas (grek. Κάλχας, lat. Calchas), son af
Thestor från Mykenai, berömd forngrekisk siare,
hvilken enligt Homeros åtföljde grekerna till
Troja och förutsade såväl krigets långvarighet
som Apollons vrede och de olyckor, hvilka
med anledning däraf hotade grekerna. Då han
slutligen såg sig öfverträffad i siarkonst
af en viss Mopsos, dog han af grämelse eller
beröfvade sig själf lifvet. Enligt Strabon hade
han en helgedom (heroon) i Daunien (Apulien), där
orakelsvar kunde vinnas, om man offrade en svart
vädur och sedan lade sig att sofva på dess fäll.
A. M. A.
Kalcinera, förbränna, inaska, upphetta
vid lufttillträde så starkt och länge, att
förbränningsåterstoden ej vidare förändras. Ordet
betecknar eg. den upphettningsprocess,
hvarigenom kalksten (kolsyrad kalk) brännes
till (osläckt) kalk (lat. calx), men användes
vanligen i förstnämnda allmännare betydelse.
S. J—n.
Kalcit. Se Kalkspat.
Kalcium (Calcium), kem., metallen i kalk,
framställdes först af Davy 1808 och erhålles
numera tekniskt genom elektrisk sönderdelning
af smältande klorkalcium. Den är hvit, starkt
glänsande och smidig, af eg. v. 1,6, smälter i
rödglödgningshetta samt är icke flyktig. Den
oxideras hastigt i fuktig luft och sönderdelar
vatten vid vanlig temperatur under stark
vätgasutveckling. Kalcium är tvåatomigt,
och dess atomvikt, som är 40,1 (O = 16),
tecknas Ca. Kloriden, klorkalcium, Ca Cl2,
erhålles genom lösning af kalk eller krita i
klorvätesyra och afdunstning af lösningen. Den
förekommer i hafsvatten och kristalliserar med
6 molekyler vatten i stora prismor, hvilka äro
delikvescenta och lösas i vatten under stark
temperatursänkning, hvarför saltet nyttjas till
köldblandningar. Upphettas den kristalliserade
kloriden, bortgå 4 molekyler kristallvatten,
och en hvit porös massa, s. k. vattenfritt
klorkalcium, återstår, hvilken till följd
af sin stora hygroskopicitet användes
till torkning af gaser. Vid rödglödgning
smälter saltet och ger efter afsvalning
en hård, kristallinisk massa af smält och
vattenfritt klorkalcium. Kalciumfluorid,
Ca Fl2, är olöslig i vatten och bildar mineralet
flusspat. Med syre ger kalcium oxiden Ca O,
som är anhydrid till basen Ca (OH)2, (se Kalk),
och en superoxid, Ca O2. Svafvelkalcium, Ca S,
erhålles som biprodukt vid sodafabrikation
efter det leblancska förfaringssättet och
är ett hvitt ämne, som efter belysning med
solljus fosforescerar i mörkret. Det är nästan
olösligt i vatten, men sönderdelas däraf efter
en längre tids kokning till kalciumsulfhydrat,
Ca (SH)2, och kalkhydrat. Kalciumsulfhydratet
är lösligt i vatten och till sina egenskaper
svagt alkaliskt. Bestrykes hårbeklädd hud med
lösningen, kunna håren efter några minuter
med lätthet bortskrapas. Kalciumsalterna
äro i allmänhet färglösa, dels lösliga, dels
svårlösliga eller olösliga i vatten. Bland de
senare märkas karbonatet (jfr Kalkspat), oxalatet
eller den form, i hvilken kalcium oftast utfälles
för analys, vidare sulfatet l. gips (se d. o.),
fosfatet, som förekommer i ben, och fluoriden
l. flusspat.
Kalciumföreningar spela en stor roll i den
lefvande naturen. De flesta växter uppsuga ur
jorden lösliga kalksalter — blott vissa lägre
svampar och alger kunna odlas utan sådana —,
men kalkföreningarna synas inom växtvärlden
ej ha någon större omedelbar betydelse för
lifsverksamheten. Många växter afsätta på
särskilda ställen karakteristiskt formade
kristaller af oxalsyrad kalk såsom produkter
från ämnesomsättningen. För djurens celler spela
kalkföreningarna en större roll. Kalksalter
utgöra den fasta bensubstansens hufvudmassa. För
animaliska celler i allmänhet synas små mängder
kalkföreningar utgöra ett lifsvillkor. Musklerna
och hjärtat kunna ej sammandraga sig utan närvaro
af sådana. Löpefermentet kan ej bringa mjölk att
ysta sig utan medverkan af kalksalter, och dessa
äro äfven nödvändiga för bildning af det s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
