- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
593-594

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalbe an der Saale ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fibrinfermentet, som betingar blodets
koagulation. Då kalk alltjämt afgår från kroppen
genom njurar och tarm, måste densamma ersättas,
och den förekommer i regel mer än tillräckligt
i den vanliga födan. Den uppsuges långsamt i
tarmen och utskiljes åter till största delen
genom denna. Utsättas djur för ”kalkhunger”,
bli de sjuka, utmärglade och dö slutligen
däraf. Medan små kalkmängder sålunda äro
nyttiga och nödvändiga, visa sig något större
mängder eller starkare koncentrationer starkt
giftiga, särskildt för musklerna och hjärtat;
insprutade i blodet, framkalla de bedöfning
(narkos) och slutligen hjärtförlamning. — Vid
vissa sjukliga förändringar i kroppen afsättas
småningom kalksalter på abnorma platser, såsom
i äldre tuberkulösa härdar, i vissa svulster
m. m. samt i blodkärlens väggar vid framskriden
arterioskleros. Ang. kalciumföreningarnas
betydelse som läkemedel se Kalk och Gips.
P. T. C.* C. G. S.

Kalciumcyanamid. Se Cyanamid.

Kalciumfluorid, kem. Se Flusspat och Kalcium.

Kaiciumhydrat, Kalkhydrat, kem. Se Kalcium och Kalk.

Kalciumkarbid (af lat. calx, kalk, och carbo,
kol), Ca C2, kem., erhölls först af Moissan
genom sammansmältning af kalk och kol i den
elektriska ugnen. I fullt rent tillstånd är den
färglös och genomskinlig; den tekniska produkten
bildar hårda, gråaktiga, opaka stycken af oftast
kristallinisk struktur och specifik vikt
2,3. Vatten sönderdelar genast kalciumkarbid
under utveckling af acetylengas (se Acetylen)
enligt ekvationen:

                Ca C2 + 2 H2 O = Ca (OH)2 + C2 H2.

Då nämnda gas är ett utmärkt belysningsmedel,
har kalciumkarbid sedan 15 år, i främsta
rummet på Wilsons initiativ, blifvit föremål
för fabriksmässig tillverkning. Numera har
kalciumkarbid funnit äfven en annan viktig
användning, nämligen som utgångsmaterial
för fabrikationen af karbidkväfve (se d. o.)
l. kalkkväfve. Jfr Cyanamid.

För fabriksmässig karbidframställning användes
som råmaterialier dels kalksten, så ren
som möjligt, fri från magnesia, kiselsyra,
alkalier, svafvel och fosfor, samt dels
högprocentigt kol, vanligen i form af koks eller
antracit. Kalkstenen brännes, och den kaustika
kalken krossas samt blandas med krossadt kol,
hvarefter blandningen nedsmältes i elektrisk
ugn. Såväl motstånds- som ljusbågugnar ha
härvid kommit till användning (se Elektrisk
ugn
). Storleken på dessa ugnar varierar från
200—300 hkr och ända till 2,000 hkr. Man
kan antingen aftappa den färdiga karbiden ur
ugnarna i flytande tillstånd eller låta den
stelna i ugnen och tager ut den i form af fasta
block. Man skiljer med anledning häraf emellan
tappugnar och blockugnar. De förra lämna något
lägre utbyte, men den ur dem erhållna karbiden
behöfver endast krossas och förpackas för att
bringas i säljbart skick; de senare ge ett högre
utbyte, men den i block framställda råkarbiden
fordrar i gengäld mera arbete för att bringas
till färdig vara. Det praktiska utbytet torde
utgöra 4—6 kg. prima karbid per kilowatt och
dygn. Det är af ekonomiska skäl ej fördelaktigt
att tillverka alltför högprocentig karbid,
emedan därtill kräfves mycket höga temperaturer;
100-procentig karbid, som vid 0° C. och
760 mm. tryck med vatten lämnar 348,9
l. acetylen per kg., framställes ej i
fabriksmässig skala. Som prima kalciumkarbid
anses sådan med 77,5 proc. ren karbid,
som per kg. lämnar 290 l. acetylen vid + 15°
C. och 760 mm. tryck. — Sverige eger f. n. två
karbidfabriker, nämligen Alby karbidfabrik vid
Ljungan i Medelpad och Månsbo karbidfabrik
vid Dalälfven nära Avesta. Det mesta af den
svenska karbiden exporteras; tillverkningen
utgjorde 1907 enligt den officiella statistiken
10,891,751 kg. med ett värde af 2,148,490 kr.
H. E. G. H—r.

Kalciumkarbonat. Se Kalkspat.

Kalciumoxalat, kem. Se Kalcium.

Kalciumoxid, kem. Se Kalcium och Kalk.

Kalciumsalter, kem. Se Kalcium.

Kalciumsulfat (Svafvelkalcium), kem. Se Gips och Kalcium.

Kalciumsulfhydrat, kem. Se Kalcium.

Kalciumsuperoxid, kem. Se Kalcium.

illustration placeholder

Kalckreuth [-röjt]. 1. Friedrich Adolf von K.,
grefve, preussisk fältmarskalk, f. 1737, d. 1818,
utmärkte sig, sedan 1790 generallöjtnant,
under kriget med Frankrike, särskildt vid
belägringen af Mainz (1793), hvilket han tvang
att kapitulera.
1795 blef han öfverbefälhafvare
öfver trupperna i Pommern och 1806 guvernör i
Thorn och Danzig samt kavallerigeneral. Efter
preussiska arméns nederlag vid Jena och
Auerstädt (14 okt. 1806) erhöll han öfverbefälet
och därmed det kinkiga uppdraget att leda
dess återtåg. 1807 öfvertog han kommandot
i det af fransmännen belägrade Danzig, men
nödgades 24 maj s. å. dagtinga. Utnämnd till
fältmarskalk, afslöt han i Tilsit 25 juni
s. å. ett vapenstillestånd med Berthier och
12 juli en ogynnsam konvention om de militära
fredsbestämmelsernas utförande. 1810 blef han
guvernör i Berlin. — Dictées du feldmaréchal K.
utgåfvos 1844 af hans son Friedrich v. K.
(f. 1790, d. 1873), som äfven gjorde sig känd
genom en samling dramatiska dikter (2 bd, 1824). —
2. Stanislaus von K., grefve,
den föregåendes sonson, målare, f. 1821 i Posen,
d. 1894 i München, var gardeslöjtnant i Berlin,
studerade målning där, i Düsseldorf och Köln,
var 1860—76 ledare af konstskolan i Weimar, sedan
bosatt i München. Han målade mycket omtyckta
landskap från Tyrolen, Savojen och Pyrenéerna
samt är representerad i Berlins, Kölns,
Halles och andra tyska städers gallerier. —
3. Leopold von K., grefve, den föregåendes
son, målare, f. 1855 i Düsseldorf, studerade
i Weimar och München, var 1885—90 professor
i Weimar, slog sig sedan ner på landsbygden,
blef 1895 professor i Karlsruhe och 1899 i
Stuttgart. K:s hufvudområde blef en tid framåt
bondelifsbilder, åldringar, jordarbetare, dem
han skildrade med enkel hållning och kraftig,
något torr realism. Bland dessa arbeten märkas
Axplockerskor (1894, galleriet i Stuttgart),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free