Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalender ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nytt material, med hvars hjälp Kalevala
omarbetades och utvidgades till sitt nuvarande
omfång. K:s andra redaktion, den s. k. nya K.,
utkom så för första gången 1849; den omfattar
22,795 versrader, fördelade på 50 runor. Bland
de nyssnämnde medhjälparna må särskildt nämnas
D. E. D. Europæus, som hemförde omkr. hälften
af det i nya Kalevala tillkomna materialet,
hvaribland de i Ingermanland upptecknade
Kullervorunorna, vidare H. A. Reinholm och
A. E. Ahlqvist. — I K. skildras först världens
skapelse (runorna 1—2), Väinämöinens
besvärjelsetäflan med Joukahainen (3), frieri till
hans syster Aino och dennas död (4—5) samt hans
misslyckade friarfärd till Pohjolas sköna jungfru
(6—9). Ilmarinen narras till Pohjola (det mörka
landet i n. i motsättning mot Väinämöinens ljusa
land Kalevala) och smider där lyckoredskapet
Sampo för att vinna jungfrun, som dock ej vill
följa honom (10). Lemminkäinen dödas på sin
friarfärd till samma jungfru och återuppväckes
af sin moder (11—15). Väinämöinen far till
dödsriket efter en trollformel för byggande
af ett fartyg (16), finner den sedan i jätten
Vipunens mage och bygger skeppet (17) samt
far på en ny friarfärd till Pohjola (18), men
Ilmarinen far också dit och får jungfrun (19),
hvarefter bröllop firas med långa bröllopsrunor
(20—25). Lemminkäinen beger sig på ett fruktlöst
hämndetåg till Pohjola (26—30). Slafven Kullervo
(se d. o.) dödar Ilmarinens maka, förför en
flicka, som befinnes vara hans försvunna syster,
dödar sin faders baneman och till slut också
sig själf (31—36). Ilmarinen smider sig en ny
hustru, af guld och silfver, som dock ej duger
(37), och röfvar så sin aflidna hustrus syster
(38). Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen
fara till Pohjola och röfva Sampo därifrån;
på vägen skapas harpan (39—42). Pohjolas
härskarinna förföljer de flyende (43—46), tar
fast sol och måne och stjäl bort elden (47). De
befrias dock åter (48—49). Jungfrun Marjatta
föder en son (= Jesus), som döpes till Karelens
konung. Väinämöinen vredgas häröfver och öfverger
sitt land, men lämnar harpan kvar, sitt folk till
evig glädje (50). — Under de första decennierna
efter K:s tillkomst fästes all uppmärksamhet vid
den tryckta editionen och ingen vid det material,
på hvilket denna var grundad, på folkets egen
sång. Man vande sig att anse K. som ett folkligt
epos, som sedan urminnes tider i mer eller
mindre fullständig gestalt lefvat på folkets
läppar och med varsam hand rekonstruerats af
Lönnrot, runornas samlare. K. blef en bibel, i
hvilken man studerade fornfinnarnas lif, seder
och religion, och den jämställdes med Homeros’
sånger, Nibelungenlied o. d. Först på 1870-talet
började den verkliga Kalevalaforskningen,
grundad på själfva runomaterialet, hvilket
Lönnrot med största pietet bevarat, och samtidigt
igångsattes en systematisk uppteckning af den
finska folkpoesien. Den egentlige banbrytaren för
denna forskning var Julius Krohn (se d. o.); hans
verk fortsattes och afslutades af sonen Kaarle
Krohn (se d. o.) i arbetet ”Kalevalan runojen
historia” (Kalevala-runornas historia; 1903—10);
bland öfriga Kalevalaforskare må särskildt
nämnas finnarna A. R. Niemi och A. Borenius
samt italienaren D. Comparetti. Genom denna
forskning har konstaterats, att det icke funnits
något gammalt, enhetligt epos af K:s art, som
blifvit rekonstrueradt af Lönnrot.
Folket själft har känt och känner endast enstaka
runor, hvilkas form och innehåll växla från
trakt till trakt. De högst utvecklade runorna
träffas längst i n. ö., de primitivaste och
ursprungligaste längt i s. v. och s. Från
s. v. och s. ha de således ytterst kommit, och i
en mängd fall kan man följa deras utbrednings- och
utvecklingsväg ända från sydvästra Finland eller
från esternas område. Ibland ha runomotiven
kommit hit från Sverige eller från esternas
grannar i v. och s., svenskar och letter. Den
estniska folkpoesien är öfvervägande lyrisk;
äfven episk-lyriska ballader äro vanliga. Genom
den finska befolkningen i Ingermanland och
på Ladogas västra strand går den episk-lyriska
runoströmmen härifrån mot n.; ett eller annat
ryskt runoelement tillkommer härvid. I finska
Karelen förstärkes den af en från sydvästra
Finland kommande ström, särskildt af (katolska)
besvärjelser och episka eller legendariska
sånger, ofta af svenskt ursprung. Vid de
båda strömmarnas sammanflöde bildas en hop
föreningar af runor, och kombinationerna bli
nu längre och stabilare än förr. Vissa hjältar
börja uppträda, hvilka samla runomotiv omkring
sina namn. I ryska Karelen utvecklas så den
episka runosången alltmera under sin vandring
mot n. och når sin höjdpunkt i Vuokkiniemi
(64—65° n. br.). Där har Sampomotivet (se Sampo)
nått sin fulla utveckling och drar till sig
en hop andra motiv. Först där kunde Lönnrot
hos de förnämste runosångarna och i deras
sammanknytningar af runor finna något egentligt
uppslag till sammanställande af alla episka runor
till ett enhetligt epos. Äfven de längsta runor,
som dessa sångare, med sammanbindande af olika
runocyklar, framförde, voro emellertid mycket
korta (högst omkr. 450 versrader) i förhållande
till K. Äfven i ålder måste således runorna
från olika trakter vara mycket olika. I de
fall en ungefärlig datering varit möjlig ha
de äldsta runorna kunnat föras tillbaka till
omkr. 1300. De nordöstliga runoformerna äro
hundratals år yngre; de hedniska element, som
särskildt dessa innesluta, bevisa härvid föga,
enär en del hedniska offer m. m. bibehållit sig
här ända till våra dagar. Vid sammanställandet af
runorna har Lönnrot hoparbetat olika varianter
af samma sång till en enda och sammanfogat
de olika sångarna till en helhet, delvis med
ledning af de sammanknytningar vissa runosångare
användt, delvis utan sådan anvisning, blott
på det sätt han själf ansåg mest lämpligt;
härigenom uppkommo ibland helt nya och för
folket okända episoder. Vissa sånger, som
hos folket hänförde sig till olika hjältar,
sammanfördes med hvarandra medelst ombytande
af hjältarnas namn. Somliga mindre poetiska
vändningar och episoder utmönstrades och ersattes
med andra af bättre klang. Långa besvärjelser och
bröllopssånger inskötos på lämpliga ställen. En
yttre förutsättning för möjligheten af alla dessa
olika elements sammansmältande var den, att de
alla hade samma versmått (jfr ofvan). Vid all
denna bearbetning har Lönnrot dock nästan aldrig
användt eller behöft använda sina egna ord, utan
begagnat från allehanda håll i runovarianterna
tagna versrader. Själfva namnet K. är i folkets
egen diktning sällsynt och på alla ställen,
där det i den tryckta K. förekommer, insatt af
Lönnrot själf. — I fråga om sin ställning till
materialet och sitt verk jämställde sig Lönnrot
själf med runosångarna, blott med den skillnad,
att han ju behärskade ett mångdubbelt större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
