Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalfost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikarie”), hvilken titel öfvergick på alla hans
rättmätiga efterträdare. I strängt ortodox
mening anses dock blott de fyra förste
kaliferna, Abu-bekr, Omar, Osman och Ali,
som rätta kalifer, emedan de fritt valdes till
profetens ställföreträdare. Dessa bära också
titeln el-chúlafa er-raschidin (”de riktige
kaliferna”), och tidrymden för deras regering
kallas ”det fullkomliga kalifatet”, under det
alla de följande kaliferna tillsammans bilda
”det ofullkomliga kalifatet”. Dessa ha därför,
strängt taget, endast rättighet att bära de
två andra titlar, som utmärka hvar sin sida af
kalifens oinskränkta makt, nämligen den af Omar
upptagna världsliga titeln emir-el-muminin
(”de rättrognes härskare”) och den af abbasiderna
införda imam-el-muslimin (”islambekännarnas
föreståndare”; jfr Imam 2). De ortodoxe anse
därför också, att kalifatet, i öfverensstämmelse
med en utsago af profeten, varat blott i 30
år. De fyra förste kaliferna egnas ännu i dag
en ständig vördnad: i den offentliga predikan
hvarje fredag nämnas deras namn, med förböner
om Guds nåd, efter Muhammeds och före den
regerande härskarens. Kalifens insignier,
hvilka buros redan af Muhammed, voro: el-búrda,
manteln, el-kadib, spiran (eg. ”rörkäppen”),
samt el-chatim, sigillringen. — Som allmänna,
rättmätiga kalifer betraktas af muhammedanerna
endast de 4 förste kaliferna i Medina (632—661),
de 14 omajjaderna i Damaskus (661—750) samt de 54
abbasiderna, af hvilka de 37 förste residerade
i Kufa, sedan i Bagdad och Samira (750—1258)
och de 17 siste i Kairo (1258—1517). De sedan
755 i Spanien regerande omajjaderna, de olika
grenarna af Alis hus och flera andra regerande
muhammedanska furstar, hvilka tillade sig titeln
kalif, anses blott som motkalifer, hvilka icke
innehade kalifatets andliga och egentligen
konstituerande del, imamatet, hvars rättigheter
och värdigheter förbehållits uteslutande de
allmänne kaliferna.
Kalifatets historia. De fyra förste kaliferna
(632—661). Sedan efter flera tvister inom
Muhammeds närmaste omgifning hans svärfader
Abu-bekr (632—634) utsetts till kalif, grep
denne genast till svärdet för att föra ”den
heliga striden” (el-djihad) mot alla omgifvande
folk och tvinga dem till underkastelse
i form af omvändelse till islam eller
skattskyldighet. Först underkufvades de arabiska
landsdelarna Bahréin, Oman och Jemen. Därefter
tågade Abu-bekrs utmärkte härförare Chalid
mot Syrien och Persien, eröfrade det starkt
befästa Hira samt vann kort före kalifens död
(aug. 634) en blodig och afgörande seger öfver
bysantinerna vid Adjnadein (Jarmuth). Abu-bekrs
efterträdare, Omar (634—644), en annan svärfader
till profeten, utbredde med ännu större framgång
islams välde. Damaskus intogs efter en långvarig
belägring (635) af Chalid, perserna slogos vid
Kadesia (636), och större delen af Syrien och
Irak-árabi föll i Omars våld. 638 eröfrades Jafa
och Jerusalem, där det heliga templet ersattes af
den s. k. Omars moské (se Jerusalem), och 638—640
intogos Aleppo och Antiokia jämte återstoden
af Syrien. Samtidigt (638—640) eröfrade Omars
härförare Abu-Musa Mesopotamien; Amr och Zubéjr
intogo Egypten. 642 föll Alexandria. Att det
dyrbara biblioteket därstädes uppbrändes af
araberna, såsom sagan berättar till följd af
ett ofta citeradt yttrande af kalifen: ӊr dess
innehåll öfverensstämmande med koran, är det
öfverflödigt, hvarom icke är det skadligt”,
förnekas bestämdt af de bäste arabiske
historieskrifvarna. — Vid samma tid lades de
persiska provinserna Ispahan, Farsistan och
Chusistan under arabernas välde. Midt under
dessa segertåg mördades Omar af en kristen
(644). Han var en utmärkt regent, som klokt
ordnade den nya statens administrativa och
finansiella förhållanden. Ståthållarskap
inrättades, städerna Basra (Bassora) och Kufa
i Mesopotamien samt Fostat (”Gamla Kairo”)
i Egypten anlades; moskéer och skolor erhöllo
särskild egendom (wakf), och en ny tidräkning
från hedjra (se d. o.) infördes. Under Omars
efterträdare, Osman l. Otman (644—656), en
af Muhammeds mågar, utsträcktes eröfringarna
i Persien och utmed Afrikas norra kust. Hans
regeringstid upptogs för öfrigt uteslutande
med kufvandet af flera uppror, hvilka inom
nästan alla delar af riket framkallats af hans
okloka och tyranniska förordningar. Hans enda
bestående verk var bestämmandet af en enda
korantext som kanonisk. (Alla öfriga afvikande
handskrifter af koran lät han bränna.) Med
tiden blef missnöjet allt mera allmänt, och
656 dödades Osman på anstiftan af en son till
Abu-bekr. Muhammeds kusin och måg Ali
(656—661) valdes till kalif, men ett mäktigt parti
under anförande af den inflytelserike Tálha,
ståthållarna Muawija och Zubéjr samt, framför
alla, Muhammeds ränkfulla änka Ajesja
vägrade honom tro och lydnad. Väl segrade Ali
öfver sina motståndare i den s. k. ”kamelstriden”
vid Basra, där Tálha och Zubéjr föllo, men
lyckades icke trots flera försök komma till någon
förlikning med den allt mäktigare Muawija och
föll 661 för mördarhand. Hans son Hásan,
veklig och njutningslysten, afstod frivilligt
från den världsliga makten och nöjde sig med
imamatet i Medina (se Imam 4). Kalifatet
öfvergick då obestridt till Muawija, som
grundlade den efter hans stamfar Omájja benämnda
Omajjadernas dynasti (661—750). Muawija I
(661—680) förlade rikets residens till
Damaskus och fortsatte sina företrädares
eröfringar. Sedjistan i Persien (663), Kabulistan
(664), Kohistan och en del af Turkestan
(673) jämte Samarkand (676) intogos. Under
ständiga krig mot bysantinerna eröfrades af
de muhammedanske fältherrarna Cilicien, Tarsos
och Rhodos, och Muawijas son Jezid trängde fram
ända till Konstantinopels murar. Arabernas redan
under Osman grundade sjömakt förstärktes och
blef en ny fara för det grekiska kejsardömet. I
politiskt hänseende lyckades Muawija genomdrifva
den viktiga förändringen, att kalifatet gjordes
ärftligt inom hans släkt, och redan under hans
lifstid blef Jezid i Syrien och Irak hyllad
som sin faders efterträdare. Jezid I (680—683)
erkändes ej af de heliga städerna Mekka och
Medina, hvilka förr spelat den förnämsta rollen
vid kalifvalet. De upproriske valde till sin
anförare först Alis andre son, Huséjn
(se Imam 4), och efter hans död Zubéjrs son
Abdallah. Hvarken Jezid eller hans efter knappt
2 månaders regering bortgångne son Muawija II
förmådde kufva detta uppror; och äfven
dennes efterträdare, Merwan I (684—685),
en syssling till Muawija, erkändes blott af
Syrien och Egypten, medan Abdallah bibehöll sig
i Persien och Arabien som motkalif. Sedan Merwan
mördats af sin egen hustru, Jezids änka, borde
kalifatet enligt Muawijas arfslag ha tillfallit
hennes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
