Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalfost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jezids andre son Chalid, men i dess ställe
blef Merwans son Abd-el-málik
(685—705) erkänd som kalif i Syrien och
Egypten. Azrakiternas (”de blåes”) upproriska
sekt och den falske profeten Muchtar i Kufa
(687) betvingades; från Abdallah eröfrades
Irak (690) och Mekka (692), hvarvid Abdallah
omkom, och 695—697 bragtes de ännu återstående
charidjiterna (”de affällige”) till lydnad. Då
den siste upprorsmakaren, Abd-er-rahman,
i Sedjistan 702 besegrats, var åter hela riket
förenadt under en härskare. Abd-el-malik vände då
sina vapen utåt. Från bysantinerna togos delar af
Armenien och Mindre Asien; i Afrika lades Kairwan
och Tunisien för alltid under arabernas välde,
och härförarna Hasan och Musa gjorde segerrika
ströftåg på Sicilien och Sardinien. Under hans
son Walid I (705—715) uppnådde kalifatet sin
höjdpunkt. Landet mellan Amu- och Sir-darja
och Kaspiska hafvet samt en del af Västra
indiska halfön eröfrades 707 och Galatien 708,
medan Musa och Tarik samtidigt lade hela norra
Afrika v. om Tunisien och (711) större delen af
Spanien under islams välde. Under Walids broder
Sulejman (715—717) eröfrades Djordjan,
medan däremot ett anfall på Konstantinopel
misslyckades. Hans efterträdare, Omar II
(717—720), en sonson till Merwan, var en mild
och fromsint regent, som t. o. m. gaf skydd åt
Alis anhängare (schiiterna). Under hans bägge
efterträdare, Abd-el-máliks yngre söner Jezid II
(720—724) och Hischam I (724—743), oroades
det vidsträckta riket af ständiga uppror. Väl
besegrades aliden Zejd, Huséjns sonson, men en
farligare fiende fick Hischam i abbasiderna,
hvilka, såsom stående i närmare skyldskap till
profeten, än fallet var med omajjaderna, började
göra anspråk på kalifatet. Under Hischams tid
blef arabernas framryckande i Europa för alltid
hämmadt genom Karl Martells lysande seger vid
Poitiers (732). Under de följande oduglige och
utsväfvande kaliferna Walid II (743—744),
Jezid III (744) och Ibrahim (744) gick
dynastien sin undergång till mötes. Den siste
omajjadiske kalifen, Merwan II (744—750), sökte
förgäfves i ständiga strider försvara sin ätts
hvita fana mot den svarta, som öppet höjdes af
abbasiderna, först i Korasan af Ibrahim (en
sonsons sonson af Abbas) och därefter, sedan
denne blifvit dödad af Merwan, i Mesopotamien
af hans broder Abdallah. Kufa föll (749)
i Abdallahs händer; och efter en drabbning
vid floden Zab måste Merwan fly till Egypten,
där han 750 dödades. Kalifatet öfvergick till
abbasiderna eller, som de (efter Abbas’ farfar
Haschim) äfven kallades, haschimiterna.
Abbasidernas dynasti (750—1517). Abdallah
(750—754), äfven kallad Abu-l-abbas (efter sin
son Abbas), skall genom sina grymma förföljelser
ha utrotat omajjaderna med undantag af en ende,
Abd-er-rahman, som undkom till Spanien och där
755 grundlade kalifatet i Cordoba. Abdallahs
broder och efterträdare, Abu-djáfar (754—775),
kallad El-mansur (”den af Gud understödde”, ”den
segerrike”), visade samma grymhet. Det själftagna
tillnamnet motsvarades af hans eröfringar i
Armenien, Kappadocien och Indien. Han var en
ifrig beskyddare af konst och vetenskap, utan
att dock därpå offra någon stor del af de skatter
han girigt samlade. Under hans tid
(762) grundlades staden Bagdad, dit kalifens
residens förlades. Äfven hans son Muhámmed
el-máhdi, ”den af Gud ledde” (775—785), och
sonson Musa el-hadi, ”ledaren” (785—786),
tappra, rättvisa och frikostiga regenter, hade
att bekämpa uppror dels af den falske profeten
El-mukánna, dels af aliderna. Sin höjdpunkt
nådde det abbasidiska kalifatet under El-hadis
broder, den vidtberömde Harun er-raschid
(786—809), hvars regering dock mera utmärktes
af glans än af kraft. Den västra delen af
Afrika afföll under aglabiderna, i Kairwan,
och idrisiderna (se d. o.), i Fes, och den
ständiga upprorslågan kunde kväfvas endast
genom grymhet och list. I afseende på den inre
politiken begick han den oklokheten att förordna,
att riket efter hans död skulle delas mellan hans
söner. Den ene, Muhámmed el-amin, ”den trofaste”
(809—813), erhöll kalifatet jämte Arabien,
Irak, Syrien, Egypten och Afrika, den andre
sonen, Abdallah el-mamun, ”den pålitlige”,
Persien, Korasan och Turkestan, den tredje,
Kasim, Armenien och Mindre Asien. De skulle
hvar i sin ordning ärfva kalifatet, men snart
reste sig El mamun (813—833), intog Bagdad
och bemäktigade sig kalifatet. Den filosofiska
och matematiska forskningen nådde under denne
kalifs tid höjdpunkten af sin blomstring hos
araberna. Men det stora rikets inre svaghet
började vid samma tid träda i dagen. Kalifen
måste bekämpa ett uppror inom sin egen släkt, som
t. o. m. lyckades insätta El-mahdis son Ibrahim
till motkalif i Bagdad, och han kunde icke
hindra, att flera ståthållare i de aflägsnare
provinserna för längre eller kortare tid gjorde
sig oberoende, såsom Muhammed Ibn-Abdallah i
Jemen och Tahir, stamfader för tahiridernas
ätt i Korasan. Den inre splittringen fortfor
såväl under El-mamuns broder El-mútasim-billah,
”den på Gud sig stödjande” (833—842), hvilken
flyttade residenset från Bagdad till Samira (vid
Tigris) och i sina stridigheter med grekerna och
de upproriske perserna begagnade sig af turkiska
legotrupper, som ock under hans son Harun
el-wathikbillah, ”den på Gud förtröstande”
(842—847). Han var en svag och utsväfvande
furste, som särskildt gynnade schiiterna, men
hans broder Djáfar el-mutawákkil-ala-’llah,
”den åt Gud sig anförtroende” (847—861),
var däremot en grym förföljare af alla olika
tänkande. Krigen mot Kaukasien och Bysans
utfördes af de turkiske soldnärerna, hvilka
började spela samma roll som pretorianska
gardet i Rom. El-mutawákkil mördades; hans son
Muhámmed el-múntasir-billah, ”den genom Gud
segrande”, uppsattes på tronen och undanröjdes
(862), hvarefter den turkiska lifvakten utvalde
en annan sonson af El-mútasim-billah, Ahmed
el-mustain-billah, ”den Guds hjälp anropande”
(862—866). Förfallet tilltog. Två af aliderna
upphäfde sig till motkalifer. Den ene, i Kufa,
besegrades och dödades; den andre grundlade i
Taberistän ett rike, som höll sig ett halft
århundrade. Utan betydelse voro de följande
regenterna, El-mutawákkils andre son, Muhámmed
el-mutázz-billah, ”den genom Gud mäktige”
(866—869), och El-wathiks son Muhámmed
el-múhtadi-billah, ”den af Gud ledde”
(870). Under El-mutawákkils tredje son, Ahmed
el-mútamid-ala-’llah, ”den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
