Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kalfost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Kalifornia-vin-Kalifornien
620
på Gud sig stödjande" (870-S99), lyckades
dennes broder El-muwåffak bryta mamlukernas (det
turkiska lifgardets) makt. Eesidenset förlades
åter från Samira till Bagdad (873). I Kairo
gjorde sig ståthållaren i Egypten Ahmed ibn-Tulun
själfständig. - År 883 störtade El-mu\vaffak
zendji-terna i Kufa och Basra. El-mmvaffaks
son Ahmed el-mutadid-billäh, ’’den hos Gud
hjälpsökande" (892-902), och dennes son Al i
el-muktafi-billäh, "den i Gud förnöjde" (902
-908), kämpade lyckligt både mot den upproriska
sekten karmaterna i Irak och mot tuluniderna
i Egypten, hvilket återerövrades (905). Under
El-muktafis broder Djåfar el-muktadir billäh,
"den genom Gud mäktige" (908-932), som flera
gånger af- och tillsattes samt slutligen
mördades, sjönk kalifatet alltmer. I Persien
tillvällade sig bujiderna från Farsistän makten,
och i det nyss återvunna Egypten gjorde sig
ichschididerna s j älf ständiga. El-muktadirs
broder Muhammed el-kähir-billäh, "den i
Gud segrande", afsattes af mamlukerna (934)
och bländades. Under El-miiktadirs son Ahmed
er-rädi-billäh, "den i Gud förnöjde" (934-940),
blef innehafvaren af den under El-muktadir
instiftade värdigheten af emir-el-umara,
"befälhafvarnas befälhafvare", den verklige
härskaren, under det han själf åtnöjde sig med
den tomma titeln. En annan son af El-muktadir,
Ibrahim el-miittaki billäh, "den gud-fruktige"
(940-944), blef af sin emir Turun afsatt och
bländad. Slutligen måste El-muktafis son
A b-dalläh el-muståkfi-billäh, "den i Gud
förnöjde" (944-946), till sin hjälp inkalla de
persiske bujiderna, som med Muizz-ed-dåula gjorde
emir-värdigheten ärftlig inom sin släkt. Därmed
hade kaliferna förlorat sista skymten af sin
makt. Deras namn utelämnades ur fredagspredikan
och präglades icke mer på mynten. Af kaliferna
under den närmast följande tiden, då fatimiderna
grundlade ett nytt kalifat, i Kairo (969), må
nämnas Abdalläh e 1-käim-biamri-’lläh, "den genom
Guds bud stående" (1031-75), som till hjälp mot
en mot Bagdad anryekande egyptisk här (1055)
inkallade seldschukerna. Dessa befriade väl
den i Bagdad fångne kalifen, men bemäktigade
sig i bujidernas ställe emirvärdigheten och
rikets styrelse. De följande 8 fullkomligt
betydelselöse kaliferna (1075 -1225) åtnjöto
inkomsterna af staden Bagdad, egnade sig åt
bokliga sysselsättningar och stodo för öfrigt på
vänskapligare fot med de härskande sun-nitiske
seldschukerna än deras föregångare med de
schiitiske bujiderna. Mongolerna uppträdde
i början på 1200-talet, företogo under åren
1225-42 ständiga plundringståg och beröfvade
slutligen under Hulakus ledning den 37 :e
abbasidiske kalifen, Abdalläh el-mustäsim
billäh, "den hos Gud tillflykt sökande",
själfva staden Bagdad. Därmed förintades detta
kaliiat’ äfven till namnet (1258). Kalifens höga
andliga värdighet, imamatet, betraktades dock
fortfarande som ärftlig inom abba-sidernas ätt;
och den mäktige mamluksultanen Bibars i Egypten
ansåg det lända sin dynasti till stor fördel
och prestige att hos sig upptaga och som kalif
erkänna först en och sedan en annan abbasidisk
flykting, hvilken undkommit blodbadet i Bagdad
och föregaf sig vara den närmaste släktingen
och efterträdaren till den siste kalifen El-
muståsiin. Bibars’ exempel följdes af alla
hans efterträdare; och på detta sätt uppstod
vid sidan af det mamlukiska sultanatet i
Kairo ett slags abbasidiskt skuggkalifat,
som uteslutande var till för att förläna det
förra investitur och helgd. Sedan 17 sådana
kalifer efterträdt hvarandra, tvangs den
siste, Muhammed el-mutawåkkil-ala-’lläh, af
turkiske sultanen Selim I, som 1517 eröfrade
Egypten, att till honom afstå äfven sin andliga
myndighet. Efter treårigt fängelse återfördes han
till Egypten och dog (1538) där som den siste
allmänne kalifen. Visserligen ha de turkiske
sultanerna alltsedan burit kaliftiteln, men den
däri inbegripna andliga myndigheten öfver alla
muhammedaner erkännes icke af de fleste utom
deras rikes gränser boende islams bekän-nare,
nämligen de schiitiske perserna och marokka-nerna
(sultanen af Marokko tillägger sig ock titeln
kalif) samt araberna. Blott muhammedanerna i
Indien synas benägna att erkänna härskaren i
Stambul som profetens rätte chalija. - Kalifatets
regeringsform var oinskränkt despotisk, enligt
hvilken härskaren i sig förenade all andlig
och världslig myndighet. Under honom ledde
storvesiren alla regeringsärenden och höll
tillsyn öfver provinsernas förvaltning. Till
ett antal (vid rikets största utsträckning)
af 27, stodo dessa under ståthållare, som
egde den mest vidsträckta myndighet samt af-
och tillsatte alla underordnade ämbetsmän. I
de mindre områdena rådde kommunal s j älf
styrelse. Hos muhammedanerna voro rätten och
skattesystemet öfver-allt likformiga. Krigsbytet
fördelades efter bestämda regler, hvarigenom
stora skatter samlades på vissa händer och i
synnerhet i Bagdad, under det att provinserna
finansiellt utsögos. Kalifatets verkliga
blomstring var därför blott af kort varaktighet;
den inföll egentligen i Syrien under omajjadernas
tid. En rik industri utvecklades företrädesvis
i väfnader, smiden af alla metaller, pappers,
parfymers och färgers beredning; samtidigt
blomstrade handel och sjöfart. Under abbasiderna
inträdde förfallets tid, och redan då började
de en gång så härliga och fruktbara länderna
Mesopotamien och Mindre Asien småningom att
öfvergå till det ökenlika utseende de ännu
bibehålla. Kikets inkomster, som 775 stego till
mer än 400 mill. dirhem (l dirhem = 72 öre), hade
70 år därefter sjunkit till mindre än 300 mill. -
Jfr Weil, "Geschichte der chalifen" (1846-62).,
Hammer-Purgstall, "tjber länderverwaltung unter
dem chalifate" (1835), Kremer, "Culturgeschichte
des Orients" (1875-77), Muller, "Der islam im
morgen- und abendland" (2 bd, 1885-87), Muir,
"The caliphate, its rise, decline, and fall"
(3:e uppl., 1891), och Houtsma och Schaade,
"Enzy-klopädie des islam" (Leiden, 1908
ff.). H.A. (K.V.Z.)
Kalifo’rnia-vin. Den egentliga vinodlingen i
Nord-Amerika är koncentrerad till Kalifornien,
dit den under 1600-talet infördes af spanska
missionärer. Trakterna kring Monterey, Los
Angeles och San Francisco räkna ett stort
antal produktiva vinberg (Napa, Sonora, Fresno
m. fl.), och en af sevärd export äfven till
Europa eger numera rum. Vinerna äro af Bordeaux-
och Bourgoguetyp, rätt kraftiga, men tämligen
kärfva och ojämna till smaken. G. H-r.
Kalifo’rnien (sp. och eng. Califofrnia),
en vid västra kusten af Nord-Amerika belägen
landsträcka. Namnet betecknade i början endast
kusten och landet närmast densamma; om dess
härledning finnas
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
