Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaliumacetat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinna af hydrat, hvarför man måste förvara den i
bergolja. Vatten sönderdelas af kalium med stor
liflighet och under utveckling af så intensiv
hetta, att vätgasen genast tändes och brinner med
en af kaliumångor violett färgad låga. Kalium,
hvars atomvikt är 39,15 (O = 16) och tecknas K,
hör till de enatomiga metallerna; näst cesium
och rubidium är det den mest positiva af alla
metaller. Metalliskt kalium är ett så kraftigt
reduktionsmedel, att det brinner i kolsyregas
och beröfvar denna dess syre. Med syre ger
kalium oxiden K2 O, kallad kali (se d. o.),
hvars hydrat, K OH, äfvenledes benämnes kali
eller kaustikt kali, och dessutom flera
superoxider. Svafvelkalium, K2 S,
erhålles genom glödgning af kaliumsulfat med kol
och är en röd kristallinisk massa, som löses
i vatten, hvarvid en partiell sönderdelning
till kaliumhydrat och kaliumsulfhydrat,
KSH, inträffar. Andra föreningar mellan
kalium och svafvel, hvaribland K2 S5, ingå
i svafvellefver. Se vidare Kaliumsalter.
P. T. C. (H. E.)
Kaliumacetat l. Ättiksyradt kali, farm. med. Se
Diuretica och Ättiksyra.
Kalium-antimonyltartrat, farm. med. Se
Kräkvinsten.
Kaliumbitartrat, farm. Se Vinsten.
Kalium-blyglas. Se Glas, sp. 1270.
Kaliumbromid, kem., salt af kalium och
bromvätesyra, K Br. Se vidare Bromkalium.
Kaliumcyanamid, kem. Se Cyan-amid.
Kaliumcyanid, kem. Se Cyankalium.
Kaliumhydrat, kem. Se Kali.
Kaliumjodid, kem. Se Jodkalium.
Kalium-kalkglas. Se Glas, sp. 1270.
Kaliumkarbonat, kem. Se Pottaska.
Kaliumklorat l. Klorsyradt kali, K Cl O3,
kem., farm. med., bildar hvita, glänsande,
tämligen svårlösliga fjäll och uppstår, om
klorgas får inverka på varm kalilut. Tekniskt
beredes saltet genom elektrolys af alkaliska
klorkaliumlösningar. Det har mångfaldig
teknisk användning såsom ett kraftigt
oxidationsmedel; jämte knallkvicksilfver bildar
det tändmassan i knallhattar, och tillsammans med
svafvelantimon utgör det tändsatsen i svenska
säkerhetständstickor. Framför allt har saltet
betydelse som utgångsmaterial (jämte brunsten)
för syrgastilverkning. Tillsammans med brännbara
ämnen, såsom svafvel, kol o. s. v., exploderar
kaliumklorat häftigt redan vid slag eller
rifning. I medicinen begagnas klorsyradt kali
(Chloras kalicus) förnämligast mot halsfluss,
såväl till gurgling (i 3—5 proc. lösning)
som till intagning, det senare i dos af 20—50
cg. 4—6 ggr om dagen, samt i form af sköljningar
mot inflammation och sårbildning å slemhinnan
i munhålan, särskildt då dessa förorsakas
af använda kvicksilfvermedel. Oförsiktig
användning af klorsyradt kali har stundom
ledt till svår, t. o. m. dödande förgiftning,
särskildt karakteriserad af svår andnöd, en
egendomlig blå, grå till brunaktig missfärgning
af huden samt död genom kväfning. Samma verkan
tillkommer äfven klorsyra och andra klorsyrade
salter (klorater). Orsaken är den, att det
klorsyrade kalit förstör blodfärgämnet, öfverför
hemoglobinet i methemoglobin, hvarigenom blodet
blir urståndsatt att tjänstgöra vid andningen och
kväfning följer. Medlet bör användas med vida
större försiktighet, än som nu ofta sker. Till
gurgling kan det oftast ersättas
af en utspädd koksaltlösning.
H. E. C. G. S.
Kaliumklorld l. Klorkalium, kem.,
klorvätesyrans kaliumsalt, K Cl, förekommer
löst i hafsvatten och samlar sig i de efter
bergsaltet utkristalliserande kalilagren
(se Kaliumsalter) i form af dubbelsaltet
karnallit. Delvis öfvergår detta sedan
genom utlakning till rent klorkalium,
sylvin, och tekniskt framställes klorkalium
genom kristallisation af i värme mättade
karnallitlösningar. Kaliumklorid bildar
lättlösliga tärningar. Om kaliumkloridens
fysiolodska verkningar se Kaliumsalter.
H. E.
Kaliummyronat, kem. Se Glykosider, sp. 1347.
Kaliumnitrat, kem. Se Kalisalpeter.
Kaliumnitrit, kem. Se Kalisalpeter.
Kaliumoxid, kem. Se Kalium.
Kaliumperklorat, kem. Se Kaliumsalter.
Kaliumpikrat, kem. Se Pikrinsyra.
Kaliumplatinaklorid, kem. Se Kaliumsalter.
Kaliumsalter, ”Kalisalter”, kem., salter af
metallen kalium, uppstå vid neutralisering af
kali eller pottaska (se dessa ord) med syror. De
äro färglösa och i allmänhet lättlösliga i
vatten; svårlösliga äro kaliumplatinaklorid, K2 Pt Cl6,
kiselfluorkalium, K2 Si F6,
kaliumperklorat, K Cl O4, och vinsyrans
sura kaliumsalt l. vinsten. Bland viktigare
kaliumsalter märkas: kolsyrans (karbonatet),
K2 CO3, kalladt pottaska (se d. o.), kloratet
K Cl O3 (se Kaliumklorat), nitratet K NO3
(se Kalisalpeter) och vinsten (se d. o.). Brom-
och jodkalium, K Br och KJ, användas i medicinen
(se Bromkalium och Jodkalium), cyankalium (se
d. o.), KCN i galvanoplastiken. Klorkalium,
K Cl (se Kaliumklorid), är lättlösligare än
koksalt, men eljest äro kaliumsalterna i regel
svårlösligare än natriumsalterna. Kaliumsalter
igenkännas och skiljas från natriumsalter oftast
i form af kaliumplatinaklorid, som bildar
små gula, i utspädd alkohol nästan olösliga
oktaedrar. — Som silikat ingår kalium i många
mineral, t. ex. fältspat (ortoklas) och glimmer.
Kaliumsulfat ingår i alun (se d. o.) och i
kainit (se d. o.); sulfatet har någon användning
som läkemedel i samma riktning som glaubersalt
(se Afförande medel och Dovers pulver).
I fysiologiskt afseende spela kaliumsalterna en
utomordentligt viktig roll; de ingå i växt-
och djurorganismerna och äro nödvändiga
näringsbeståndsdelar i första hand för
alla växter, hvarifrån de sedan inkomma
i djurorganismen. Hos växter finner man
företrädesvis organiska kaliumsalter, hos djuren
dessutom kloriden och fosfatet. Industriens
kaliumbehof måste förr täckas ur den efter
växters förbränning kvarblifvande askan,
som innehåller kalit i form af karbonat
(pottaska). Sedan 40—50 år tillbaka brytes
emellertid råkali i betydande och årligen
växande mängder ur de vidsträckta kalisaltlager
af oceaniskt ursprung, som vid Stassfurt och
på flera andra ställen i Sachsen, i Hannover,
Braunschweig, Anhalt och Thüringen med
några meters mäktighet öfverlagra bergsaltet
och till skillnad från detta sammanfattas
under benämningen ädelsalt. Om uppkomsten af
dessa kalilager kan man göra sig följande
föreställning. Utom klornatrium innehåller
hafsvatten alltid mindre mängder kalium- och
magnesiumsalter, hvilka stanna i lösningen,
när det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
