- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
635-636

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaliumacetat ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

635

Kalk-Kalkalger

63G

med begärlighet vatten ur luften och upphettas
starkt, om den öfvergjutes med vatten,
hvarvid den binder vattnet ("släcker sig")
och öfvergår till kalciumhydrat 1. kalkhydrat
Ca (OH).2, s. k. släckt kalk. Kalkhydratet
är ett hvitt pulver af eg. v. 2,os och löses
svårt i (omkr. 700 delar) vatten af vanlig
temperatur. Lösningen, som kallas kalkvatten,
upptager kolsyra ur luften och grumlas därvid
af olöst kalciumkarbonat. Utrördt till deg med
vatten, hårdnar hydratet långsamt i luften,
emedan karbonat bildas; därpå beror hydratets
användning till murbruk. Af syror löses kalk
med lätthet till motsvarande kalciumsalter (se
under Kalcium). - Kalciumoxiden (Oxidum calcicum,
Calx viva) verkar etsande på fuktiga väfnader,
i det att den häftigt drar till sig vatten,
alstrar hetta och delvis ingår förening med
beståndsdelar af väfnåden. Jämförd med kaustikt
kali eller natron, är kalkens etsverkan mera
ytlig och begränsad; därför blandas kaustikt
kali ibland med kalk vid dess användning som
ets-medel. Den osläckta kalken nyttjas dessutom
mest till desinfektion i stort af allehanda
afskräden och uttömningar, massgrafvar i krig
o. d. Kalken dämpar härvid förruttnelse och
stank. Yissa bakterier, såsoin kolera- och
tyfusbaciller, äro mycket känsliga äfven
för utspädt kalkvatten. Sådant användes
f. ö. invärtes, enbart eller i mjölk, mot
magåkommor och diarré särskildt åt späda barn
(teskedsvis). Om k al k l in i m en t se d. o. Om
kalkmjölk se Desinfektion, sp. 216.

2, Tekn. Framställningen af kalk kallas
kalkbränning, som är en urgammal kemisk
industri. Kolsyrans frigörande vid bränningen
underlättas därigenom, att den efter hand
bortföres, hvarför anordningar i sådant syfte
finnas såväl vid de primitiva kalkmilor, där
man efter kolmilans princip kan verkställa
bränningen, som i kalkugnarna, hvilka numera
vanligen användas för kalkbränning. Man har ugnar
af två slag: periodiska och kontinuerliga. De
förra bestå af ett vertikalt schakt, som
fylles med kalkstensbitar och eldas med direkt
fyr på ugnsbottnen. När kalkstenen blifvit
genombränd, får ugnen svalna, kalken rifves ut,
och processen begynner ånyo. Värmeförlusterna
bli vid detta enkla förfarande, som naturligt
är, mycket stora. Bränslet utnyttjas bättre i
de kontinuerliga schaktugnarna, som beskickas
från öfre mynningen antingen hvarf-tals med
brännmaterial (stenkol) och kalksten, eller ock
med kalksten enbart, då ugnen upphettas genom
särskilda eldstäder, belägna på ungefär en
fjärdedel af ugnens höjd, rundtorn schaktet. I
båda fallen borttages den färdigbrända kalken
undan för undan genom öppningar vid ugnens
sluttande botten (jfr figurer i art. Cement). De
mest bränslebesparande ugnarna äro de i nyare
tid konstruerade s. k. ringugnarna (se Tegel och
Ugn). De lämpa sig dock i fråga om kalkbränning
blott för mycket stora anläggningar med jämnt
produktionsbehof. Vid kalkstenens bränning
inträder ingen volymförändring; den brända kalken
är hvit-gråröd, porös, spröd och svårsmält. Såväl
osläckt som släckt kalk (se ofvan) upptaga i
torrt tillstånd kolsyra, men ganska långsamt. I
fuktigt tillstånd däremot bindes kolsyra hastigt
under märkbar värmeutveckling. Kalk måste därför
vid förvaring väl skyddas mot luftens fuktighet,
för att ej öfvergå till oduglig, s. k. sjalf-

sliickt kalk (pulverformigt karbonat). Af lera,
ki-selsyra o. d. afsevärdt förorenad kalksten
ger upp-hof till "mager" kalk, som släcker sig
under blott ringa volymökning och hvars gröt
är föga slipprig; i motsats härtill betecknas
den rena kalken som "fet". "Dödbränd" kalk
släcker sig ej med vatten; detta kan bero på
otillräcklig bränning, då oförändradt karbonat
återstår, eller på för stark bränning af oren
kalksten, som åstadkommit en sintrad massa af
kalciumsilikat eller kalciumalumi-nat, hvilken ej
af vatten kan öfverföras till hydrat. Kalk har en
synnerligen vidsträckt användning inom tekniken
och industrien såsom den billigaste af alla
baser. Den användes som jordförbättringsmedel
samt till cement (hydraulisk kalk) och murbruk
(se dessa ord). I Sverige funnos 1907 74
kalkbruk, hvilka sysselsatte 1,398 arbetare
och tillverkade omkr. 3 mill. hl. kalk med
ett tillverkningsvärde af nära 3 mill. kr.
1. P. T. C. (IL E.) C. G. S. 2. G. H-r.

Kalk (lat. ca’lix). 1. Kyrkokärl, ur hvilket inom
reformationskyrkorna vinet ges samtliga gäster
att dricka vid nattvardens utdelande. (Inom
de katolska kyrkorna undanhålles kalken
lekmännen. Se Nät t-v a r d.) Sådana kärl ha
användts från äldsta tider. Material, stil och
utsmyckning ha växlat; från 800-talet användes i
regel ädel metall. Under medeltiden skänktes ofta
dyrbara kalkar till kyrkorna. Den äldsta kända
svenska kalken (i Statens historiska museum)
torde härstamma från början af 1200-talet. (Jfr
Guldsmedskonsten, pl. II, fig. 4.) Uppsala
domkyrka eger en af drottning Kristina skänkt,
synnerligen dyrbar kalk af guld med emalj,
ädelstenar och pärlor. Fråga om den gemensamma
kalkens utbytande mot enskilda bägare till bruk
vid nattvards-firandet har väckts med åberopande
af företrädesvis estetiska och hygieniska
skäl. Däremot har gjorts gällande dels gammal
kyrklig sed, dels den sinnebildliga betydelsen
af en för alla nattvardsgäster gemensam kalk. -
2. Bot., detsamma som blomkalk (se d. o.). Jfr
äfven Blomma, sp. 753. - 3. I öfverflyttad mening
lidande, kval. 1. J- T. B. 2. G- L-m.

Kalk, stad i preussiska reg.-omr. Köln
(Rhen-provinsen), nära Deutz. 25,478 inv. (1905),
hvaraf 5,586 evangeliska. K., som är att betrakta
som en förstad till Köln, har gymnasium och
betydlig järnindustri. K. blef stad 1881.
J- *. K.

Kalka, flod. Se K a l m i u s.

Kalka (C halka), den norra af östmongolernas
båda grupper. Den bor n. om Gobi-öknen. E. Eld.

Kalkalaba’ster, miner. Se Alabaster.

Kalkalger, 6ot., alger, i hvilkas cellväggar
kalciumkarbonat i större eller mindre mängd är
inlagrad; algerna blifva till följd häraf spröda
eller stenhårda, koralliknande. Kalkalgerna
förekomma nästan uteslutande i hafvet. Arterna
af fam. Coral-linacea (Corallinece) bland
floridéerna utmärkas alla af förkalkade
cellväggar. Corallina officinalis, k o-r a
11 a l g, har fjäderlikt förgrenad, ledad,
bräcklig, ljusröd bål och förekommer
allmänt vid västkusten på klippor och
stenar. Ännu mera koralliknande äro de till
samma fam. hörande Lithothamnion-arterna
(se fig.). Vissa aflagringar från forna
tider bestå uteslutande af litotamnier,
så t. ex. leitha-kalken i Österrike-Ungern,
Turkiet och Armenien, granitmarmorn i Schweiz’
kalkalper o. s. v. Lito-tanmierna ansågos länge,
till följd af sitt korall-

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free