Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkonsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre än de förutnämnda raserna och ej så härdig,
hvarför den anses mindre lämplig för svenska
förhållanden. Först vid 2 à 3 års ålder blifva
kalkonerna afvelsdugliga — tuppen dock något
tidigare än hönan. Hönorna utgallras efter 3 à 4
års användning och tuppen vanligen efter första
årets tjänstgöring. Hvarje afvelstupp tilldelas
6—10 hönor. Värpningen börjar i febr. och
pågår under ett par månader. Resultatet af
värpningen blir vanligen 20 st. rödprickiga
ägg, något större än hönsägg. Hönorna ha stor
ruflust och kunna ligga 2 à 3 gånger i omedelbar
följd. Rufningen pågår 4 veckor och omfattar 15
à 17 ägg. Under rufningen bör tillses, att hönan
får lämplig föda — helst korn och grönfoder —
samt att hon badar sig i sand. Kycklingarna
äro mycket ömtåliga och måste under de första
veckorna af sin lefnad noga skyddas för regn och
dagg. Vid uppfödningen af kycklingarna och för
de äldre djuren är utfodringen något rikligare,
än då det gäller höns. Se Hönsskötsel.
H. F.
Kalkonsläktet, zool. Se Meleagris.
Kalkonvråken, Cathartes aura, zool., hör
till korpgamsläktet, Cathartes (se d. o.),
gamarnas familj (Vulturidæ) och roffåglarnas
ordning inom fåglarnas klass. Den har kort,
jämförelsevis tjock näbb med långt framskjutande
vaxhud, hufvudet och halsens öfre hälft
nakna, tvär stjärt och jämförelsevis låga
ben. Hufvudets och halsens nakna hud är
mer eller mindre röd till färgen, halsens,
framryggens och undre kroppsdelarnas fjädrar
svarta, med grönaktig metallglans och på
öfre kroppssidan något ljusare i kanterna,
stjärt- och vingpennorna svarta (armpennorna
bredt kantade med ljusgrått). Kroppslängden
stiger till 78 cm. Denna art förekommer
öfver hela Amerika ända upp i Brittiska
Nord-Amerikas sydliga delar. Till sitt
lefnadssätt liknar den gallinazon (se d. o.).
C. R. S.*
Kalkopyrit Henckel (af grek. chalkos, koppar,
och pyrites, flinta), miner. Se Kopparkis.
Kalkosiderit Ullmann (af grek. chalkos,
koppar, och sideros, järn), miner., ett
vattenhaltigt fosfat af koppar och järn.
A. Hng.
Kalkosin Beudant, l. Kalkosit Dana (af
grek. chalkos, koppar), miner. Se Kopparglans.
Kalkosit, miner. Se Kalkosin.
Kalkotrichit Glocker (af grek. chalkos, koppar,
och thrix, genit. thrichos, hår), miner.,
kopparblomma. Se Kopparmalm.
Kalkotypi (af grek. chalkos, koppar, och typos,
bokstafstecken), en metod för åstadkommande af
upphöjda tryckformar, hvilken består däri, att
bilden öfverflyttas på en kopparskifva, hvarpå
den göres upphöjd genom vanlig etsning med en
syra. Ur konstnärlig synpunkt kan denna metod ej
mäta sig med träsnittet, men den ger i jämförelse
med detta en betydlig tidsbesparing. Ordet
kalkotypi betecknar stundom det förfarande,
hvarigenom en upphöjd tryckplåt på galvanisk
väg erhålles af en fördjupad och etsad.
(A. L. E.)
Kalkoxylografi (af grek. chalkos, koppar,
xylon, trä, och grafein, rista, skrifva),
namn på en af Siegländer i Wien uppfunnen
och 1837 offentliggjord metod att förbinda
kopparstickskonsten med träsnittet på sådant
sätt, att akvatintamaneret synes återgifvet med
samma trohet och finhet som i
stålsticket. Aftrycken togos
medelst vanlig bok-tryckarpress.
(A. L. R.)
Kalksalpeter, landtbr., salpetersyrans
kalciumsalt, Ca (NO3)2. Se Salpeter och
Salpetersyra.
Kalksandsten, petrogr. Se Grönsandsten.
Kalksinter (af ty. sintern, droppa), geol.,
petrogr., en tät, kornig eller trådig,
till färgen vanligen hvit eller gulaktig
kalkspatsmassa, bildad genom afsättning på
kemisk väg ur vatten, som hållit kolsyrad
kalk upplöst. Kalksinter träffas dels i
kalkstensgrottor som stalaktiter och stalagmiter
eller plattformiga massor, dels i och invid varma
kalkhaltiga källor. Sprudelstenen vid Karlsbads
varma källor är också en art kalksinter.
E. E.
Kalkspat (Calcit, Kalcit), miner., är
kristalliseradt kalciumkarbonat (kolsyrad kalk),
Ca CO3, hvilket anträffas på mineralgångar eller i
håligheter i olikartade bergarter i kristaller
af mycket växlande former, hvilka alla med
lätthet kunna klyfvas efter tre riktningar, så
att en romboeder uppstår. Romboedern är således
kalkspatens grundform. Islandsspat (se
Dubbelspat) är den vackraste kalkspaten. Oklara
varieteter äro ganska vanliga samt förekomma i
Sverige i de flesta grufvor (Utö, Hässelkulla,
Dannemora m. fl.) och kalkbrott. Kalkspaten
igenkännes, utom på den nyss omtalade
klyfbarheten efter romboederns planer, på sin ringa
hårdhet (den repas lätt af knif) och därpå, att
den under fräsning af bortgående kolsyra löses i
syror. Marmor och andra kristalliniska kalkstenar
sammansättas af med hvarandra sammanväxta
kristalliniska kalkspatsindivider, som ofta
synas bildade genom en omkristallisering af
de kalkstensmassorna ursprungligen bildande
fragmenten af musselskal, bryozoskelett
o. s. v. I många sandstensvarieteter sammankittas
sandkornen af omkring desamma utkristalliserande,
med hvarandra sammansmältande kalkspatmantlar.
P. T. C. (A. Hng.)
Kalksten, petrogr., geol., en kristalliniskt
kornig till tät bergart, som till hufvudsaklig
del eller h. o. h. består af kolsyrad kalk. Det
finnes många olika slag af kalksten, skiljaktiga
i afseende på färg, textur, sammansättning,
ålder, förekomstsätt, större eller mindre
uppblandning med främmande ämnen, innehåll af
försteningar etc. Som egentlig typ kan anses
s. k. kornig kalksten l. marmor, hvilken utgöres
af en vanligen fast, grof- eller finkornig,
tydligt kristallinisk kalkspatsmassa, dels
nästan ren (ända till 99 proc. kolsyrad kalk)
och då af hvit färg, dels blandad med kolsyrad
talk, järnoxidul m. m. eller förorenad af
kvarts och andra mineral, på grund af hvilkas
närvaro kalkstenen erhåller en starkare eller
svagare färgning, antingen helt igenom eller
i ränder, ådror och flammor, gul, grön, brun
eller rödaktig. Den korniga kalkstenen tillhör
mestadels det arkeiska systemets bergartsgrupp
(urkalksten), inom hvars hufvudsakligen
öfre afdelning af gnejs, glimmerskiffer
och hälleflintgnejs (eurit, granulit) den
förekommer som lager och stora långdragna,
linsformiga körtlar eller lagerstockar, såväl
inom Sverige som i många främmande länder. Hit
hör den af mineralet serpentin m. m. grönådriga
eller grönflammiga Kolmårdsmarmorn (ofikalcit;
fig. 1), som brytes vid norra stranden af Bråviken
och på några ställen i Södermanland. En liknande
serpentinhaltig kalksten förekommer äfven i
Canada, Böhmen, Bajern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
