Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkonsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast på kalkhaltig mark, t. ex. Cypripedium
calceolus.
Kalkyl, mat., räkning, beräkning. Ordet brukas
äfven som namn på särskilda grenar af den
matematiska analysen, t. ex. differentialkalkyl,
residukalkyl, variationskalkyl. Ordet kommer
af lat. calculus, liten (kalk-)sten. Romarna
betjänade sig nämligen af små stenar vid
uträkningar, omröstningar m. m. — Kalkylera,
räkna, beräkna.
(I. F.)
Kalkylationsbok. Se Bokföring, sp. 952.
Kalkylera. Se Kalkyl.
Kall, teol. Se Kallelse 1.
Kall, socken i Jämtlands län, Undersåkers
tingslag. 2,581 kvkm. 1,928 inv. (1909). Annex
till Undersåker, Härnösands stift, Jämtlands
västra kontrakt. I socknen finnas vid
Kallströmmens utlopp ur sjön Jufveln lämningar af
Kallströms skans, hvilken uppfördes 1659 på
föranstaltande af guvernören Kl. Stiernskiöld
och ånyo iståndsattes 1700 och 1710, men
under frihetstiden lämnades att förfalla. Ännu
finnas dock vackra lämningar af skansen.
L. W:son M.
Kall, Abraham, dansk historiker, f. 1743,
d. 1821, var universitetsbibliotekarie 1765—80
och därefter professor i historia till sin
död; han blef etatsråd 1811. K. deltog i
stiftandet af Selskabet for borgerdyd (1785) och
Borgerdydskolen på Kristianshavn (1795). Han
var en utomordentligt lärd man och hade ett
mycket stort bibliotek, men författade endast
mindre afhandlingar. Hans Verdenshistorie
(1776) var under många år en mycket använd
skolbok. K. utgaf 8:e och 9:e delarna af Suhms
”Danmarks historie” (1806—12) och lämnade andra
vetenskapsmän god hjälp vid deras arbeten.
E. Ebg.
Kalla (Calla), bot., namn på Zantedeschia
æthiopica.
Kallait (af lat. callais, hvarmed Plinius
betecknade stenarten), miner., det mineralogiska
namnet på turkos (se d. o.).
Kallaninna, estn. Se Dagerort.
Kalla omslag, med. Se Omslag.
Kalla vallen. Se Atlantiska hafvet, »p. 339.
Kallavesi, en större, långsmal insjö i Finland,
Kuopio län, hör till Saima vattensystem. Genom
Haukivesi m. fl. sjöar och ett par kanaliserade
forsar står K. i förening med Saima.
(A. G. F.)
Kállay, Benjamin von, österrikisk-ungersk
statsman af ungersk börd, f. 22 dec. 1839 i
Budapest, d. 13 juli 1903 i Wien, var 1869—75
generalkonsul i Belgrad och förvärfvade sig
därunder genom omfattande resor och språkstudier
grundlig kännedom om Balkanhalföns länder
och folk. 1875—78 var K. medlem af ungerska
deputeradekammaren och uppträdde där för en
energisk österrikisk-slavisk Balkanpolitik. Han
utgaf i samma syfte Geschichte der serben och
Die orientpolitik Russlands (1878). K. var 1878
delegerad i östrumeliska kommissionen, blef
1879 afdelningschef i österrikisk-ungerska
utrikesministeriet under Haymerle med uppdrag
att företräda ministeriet inför den ungerska
delegationen, förestod efter Haymerles död en
kortare tid 1881 utrikesministeriet och blef 4
juni 1882 riksfinansminister samt administratör
i de ockuperade turkiska provinserna Bosnien och
Hercegovina. Med hänsynslös kraft utöfvade han
där en upplyst despotisk styrelse till sin
död och utförde därunder ett civilisatoriskt
jättearbete för dessa under den turkiska tiden
vanstyrda länders särskildt materiella och
ekonomiska utveckling.
V. S—g.
Kalla åskslag. Se Blixt 1, sp. 701.
Kallblodiga hästraser, zool. Se Hästen, sp. 180
och 183.
Kallblodiga ryggradsdjur, zool. Se Vertebrater.
Kallbrand. 1. Patol. Se Brand 3.
— 2. Trädg., en i trädgårdslitteraturen rätt ofta använd
beteckning för elakartade, svårläkta skador i
barken och närmast därunder liggande ved hos
träd, vare sig dessa skador uppstått genom
frost, angrepp af vissa svampar eller andra
orsaker. Kallbrand är således icke någon speciell
sjukdom. 2. C. G. D.
Kallbräcka, metall., kallas den sprödhet, som
vid smidbart järn med hög fosforhalt gör sig
gällande vid vanlig temperatur. Sprödheten
sammanhänger delvis därmed, att järnets
elasticitetsgräns och hållfasthet aftaga vid
höga fosforhalter, men beror framför allt
därpå, att tänjbarheten minskas, så att järnet
lätt brister för slag, om elasticitetsgränsen
öfverskrides. Kallbräckan gör sig mera gällande,
ju lägre temperaturen är och är en mycket farlig
egenskap hos allt järn, som är utsatt för stötar
och vibrationer. Fosforn anses af denna orsak
som järnets svåraste förorening. Samtidigt
med kallbräckan uppträder hos järnet en
grofkristallinisk struktur, som delvis förklarar
den nämnda skörheten; en grofkristallinisk textur
förlänar nämligen i regel järnet skörhet. Ehuru
man t. ex. genom smidning af det fosforhaltiga
järnet kan bibringa detta en finkornig textur,
försvinner dock härigenom kallbräckan endast
delvis. Dessutom blir ett dylikt järn genom
skakningar åter grofkristalliniskt, hvarigenom
kallbräckan framträder i samma grad som förut. Ju
högre kolhalten är, dess mera kallbräckt
blir järnet vid en viss fosforhalt. Man kan
därför hos kolfattigt järn tolerera högre
fosforhalt än hos stål. Välljärn, som håller
en del slagg mekaniskt inneslutet, är icke så
känsligt för en viss fosforhalt som götjärn
(se Järn, sp. 384). Samtidigt med att järnet
är kallbräckt, är det äfven lättare att smida
i värme och mera vällbart, och för vissa mindre
noggranna ändamål öfverser man därför med en
viss kallbräcka. För verktygsstål däremot skulle
kallbräckan vara synnerligen menlig, och af
denna orsak har det svenska fosforrena järnet
fått vidsträckt användning vid framställning
af dylika stålsorter. Att angifva någon viss
fosforhalt, då järnet blir kallbräckt, låter
sig icke göra, dels emedan kallbräckan gradvis
framträder vid ökning af fosforhalten, dels
emedan, som ofvan visats, ett flertal faktorer
inverkar. I de i handeln gångbara järnsorterna
växlar fosforhalten från omkr. 0,01 proc. i
det renaste svenska materialet till omkr. 0,1
proc. i vissa sorter af utländskt handelsjärn
för mindre noggranna ändamål.
I. O.
Kallbänkar, trädg. Se Drifbänk, sp. 857.
Kalldygn, bergsv. Se Fridygn.
Kallehave (eg. Kalvehage), socken i sydöstra
delen af Själland, vid Ulvsundet. 3,058
inv. (1906). Där är färjförbindelse med Koster på
Möen och daglig ångbåtstrafik till Stege. Sedan
1897 har K. järnvägsförbindelse med Vordingborg.
E. Ebg.
Kallelse. 1. Teol., ett begrepp, som i den
protestantiska teologien användes i två olika betydelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
