Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kallvattenkuranstalt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
legaten Guido där ett möte med Birger jarl,
biskopar, klerker och lekmän för ordnande af
rikets kyrkliga förhållanden, 10 nov. 1276
firade Magnus Ladulås i K. sin förmälning med
Helvig af Holstein, och i okt. 1285 afkunnade
han där efter några veckors fredsförhandlingar
skiljedom i en tvist mellan norske konungen Erik
Magnusson och hansestäderna. K. innehades under
brödrastriden mellan Magnus’ söner än af Birger,
än af Valdemar och Erik i förening, än af den
sistnämnde ensam. (Slottet utstod därunder 1307
sin första i häfderna omtalade belägring, den
enda, hvarvid det genom stormning intogs.) I K.,
där Magnus Eriksson gång på gång residerade,
mottog han juni 1332 en delegation från Skåne
och afslöt med detta landskaps invånare fördrag
om dess förening med Sverige. Han nödgades
flera gånger bortpanta staden och slottet
med tillhörande län; en tid innehades K. af
hans äldste son Erik, som där med konunganamn
höll hof. 10 nov. 1361 tillfångatogs konung
Magnus i K. ”bykyrka” af sin yngre son Håkan
på stormännens anstiftan och nödgades till en
för dem förmånlig uppgörelse. K. bortpantades
troligen s. å. till grefvarna Klas och
Henrik af Holstein, hvilkas befallningsman
på slottet, Herman von Vitzen, 1363 vänligt
mottog Albrekt af Mecklenburg, då denne på sin
tronkräfvarfärd till Sverige först lade till
vid K. Holsteinarnas panträtt öfvergick sedan,
vid midten af 1360-talet, till den nye konungens
fader, hertig Albrekt. Vicke von Vitzen, Hermans
son, styrde länge i K., först som hertigens
fogde och, sedan slottet en tid innehafts af
Bo Jonsson Grip och efter dennes död kommit
i konung Albrekts besittning, som konungens
fogde. Staden och slottet uppgåfvos 1389 till
drottning Margareta, och Erik af Pommern kröntes
17 juni 1397 i stadens kyrka till konung öfver
de tre nordiska rikena (se Kalmar union). Han
residerade 1401—04 på slottet, efter hvars
danska höfvitsman Jens Grim den utanför liggande
holmen Grimskär (med dess fyr) uppkallats. Under
unionstiden höllos i K. inemot ett 30-tal möten
och herredagar, hvaribland det stora mötet 1436
är mest berömdt. Den nye unionskonungen Kristofer
af Bajern landsteg 8 sept. 1441 i K. och mottogs
där af svenska rådet. För Karl Knutssons räkning
innehades slottet flera år af hans svåger Gustaf
Karlsson Gumsehufvud, men kom efter ärkebiskop
Jöns Bengtssons uppror 1457 i händerna på
danskvännerna Ture Turesson Bielke och Måns Gren
samt förblef danskt, tills det 1472 återtogs af
Sten Sture d. ä. I K. afslöts 1483 Kalmar recess
(se d. o.); staden och slottet gåfvo sig 1497 åt
konung Hans, men 9 maj 1503 återtogs staden af
svenskarna under den från Kalmartrakten bördige
krigiske electus Hemming Gadh. Som hämnd härför
lät konung Hans 1505 afrätta flera af stadens
förnämsta borgare (se Kalmar blodbad). Staden
intogs ånyo efter tre månaders belägring af Gadh
(okt. 1506), men slottet kom först 1510 åter i
svensk ego, då Johan Månsson Natt och Dag blef
dess höfvitsman. Efter hans död (maj 1520)
försvarades det af hans änka, Anna Bielke,
mot Kristian II:s amiral Sören Norby. Det var
under denna belägring, den sista af de 12, som
K. utstod under unionstiden, Gustaf Eriksson
Vasa efter sin landstigning vid Stensö (31 maj
s. å.) förgäfves sökte förmå stadens borgare att
resa sig mot det danska oket och slottets tyska
legoknektar att hålla stånd mot Norby; de
nödgade kort därefter Anna Bielke att uppgifva
slottet. — I det medeltida K. funnos 5 kyrkor,
af hvilka den på nuv. ”gamla kyrkogården” belägna
”bykyrkan” och S:t Gertruds kyrka utanför staden
(på nuv. Tullslätten) äro de mest bekanta;
där funnos äfven 2 kloster, båda tillhörande
dominikanorden. Det ena, hvars byggnader lågo på
norra sidan om staden (ungefär på folkskolans
plats vid nuv. Tullslätten), innehades af
nunnor, det andra af munkar. Det förra, S:t
Johannis kloster, anlades 1299 af Margareta
Gustafsdotter, som sedan blef priorinna och var
syster till Magnus Ladulås’ marsk Karl Gustafsson
(två korslagda liljor). Hon och hennes syster
Ingeborg, gift med riddaren Bengt Pedersson
(tre hjorthorn), skänkte gårdar i Närke,
Östergötland och Småland. Äfven på Öland erhöll
detta kloster en mängd gårdar, några skänkta
af jarlen Erengisle Sunesson. Skyddsbref
utfärdades af hertigarna Erik och Valdemar
(1307) samt konungarna Erik Magnusson (1357),
Kristofer (1444), Karl (1448) och Kristian
(1471). 1504 utfärdade electus i Linköping
Hemming Gadh och riksföreståndaren Svante Nilsson
bref ang. klostrets förflyttning till annan
ort. Klostret hade nämligen på grund af sitt
läge många gånger varit utsatt för fiendernas
härjningar; det var ”skinnadt, brändt och
platt i grund förstördt”, och som man äfven
kunde vänta fejder i framtiden, förflyttades
nunnorna till Skeninge kloster (se d. o.) af
samma orden. Egendomarna öfvergingo då till
sistnämnda kloster. Byggnaderna kvarstodo ännu
1523, men nedrefvos troligen några år senare
under nybyggnadsarbetet på slottet. — Munkklostret
uppges ha tillkommit redan på 1230-talet. Ännu
1529 egde klostret bestånd; konung Gustaf
medgaf då, att munkarna fingo stanna kvar i
sitt kloster, samt ville ej förhindra staden
att lämna dem understöd. Dess siste prior
var Nikolaus Hwith; det omtalas ännu 1531,
men torde något af de närmast följande åren ha
upplösts; 1544 var klosterbyggnaden utrymd. —
Återeröfringen från danskarna af K. stad (27
maj 1523) och slott (7 juli s. å.) af Gustaf
Vasas folk under befäl af Clement Rentzel, Arvid
Västgöte och Berent von Melen bildade några af
de sista episoderna i befrielsekriget. Efter
åtskilliga nya svårigheter, vållade af von Melen
(se d. o.), kom slottet definitivt i Gustafs
besittning sommaren 1525; mot Nils Dacke och hans
bondehopar försvarades det med lätthet 1542 och
1543 af höfvitsmannen Germund Svensson. Under
hela Vasatiden var K. fortfarande en af landets
viktigaste orter, fastän stadens handel gick
tillbaka efter brytningen med Lybeck och ej
kunde helt återupprättas genom de stränga
kungliga förbuden mot landsköp och konkurrens
från Västervik och andra närliggande smärre
städer och köpingar. Från 1548 lät Gustaf Vasa
borgarna uppkasta jordvallar utanför ringmuren,
hvarjämte befästningen i öfrigt förstärktes
genom grafvens fördjupande till våt och
genom byggandet af vallhufvud framför de 3
hufvudportarna. Från 1561 lät därefter Erik
XIV genom byggmästaren Jakob Richter uppföra
bastejer framför 5 af stadens portar, och
Johan III lät byggmästaren Dominicus Pahr
från 1579 bygga en ny stadsbefästning med 6
bastioner. 1585 uppgjordes en ny, ännu bevarad
ritning till bastionsbefästning enligt italienska
maneret. Arbetena gingo dock långsamt intill
1593, då hertig Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
