Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar slott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den 5,5 km. och vid Refsudden endast 3,3
km. Tills för några år sedan kunde högst 5,3
m. djupgående fartyg passera den af grund
uppfyllda farleden midt för Kalmar, men under
de senaste åren har på en längd af 6 km. en
ränna af minst 80 m. bottenbredd och ett djup
vid lägsta vattenstånd af minst 6 m. upprensats,
och från denna ränna går en till 6 m. djup och 60
m. bredd uppmuddrad ränna in mellan vågbrytarna
i Kalmar hamn.
A. G.*
Kalmar—Torsås järnväg (sign. K. Ts. J.),
tillhörig Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag,
smalspårig (0,891 m.), är med hela sin längd,
40 km., belägen inom Kalmar län och sträcker sig
söderut från Kalmar, där den står i förbindelse
med den bredspåriga (1,435 m.) Kalmar järnväg
och den smalspåriga (0,891 m.) Kalmar—Berga
järnväg, till Torsås station vid Östra Blekinge
järnväg, som har en spårvidd af 1,067 m. Från
stationen Ljungbyholm, 13 km. från Kalmar, utgår
i västlig riktning till Påryd den 19 km. långa,
smalspåriga (0,891 m.) Ljungbyholm—Karlslunda
järnväg. Kalmar—Torsås järnväg öppnades
för allmän trafik i aug. 1899. Bokförda
byggnadskostnaden uppgick vid 1908 års slut
till 1,131,816 kr., hvaraf för rullande
materiel 229,487 kr., aktiekapitalet till
342,700 kr. och reservfonden till 12,682
kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte
i Kalmar.
A. d’A.
Kalmar union kallas de tre rikena Sveriges,
Norges och Danmarks förening under en regent,
som med kortare och längre afbrott egde rum från
1389, då konung Albrekt i Sverige störtades från
väldet och drottning Margareta, förut regentinna
i Norge och Danmark, kom i obestridd utöfning
af styrelsen äfven i Sverige, till 1521, då det
svenska folket under Gustaf Vasas ledning började
den strid mot konung Kristian II, som ledde till
unionens upplösning för alltid. Sitt namn har
föreningen fått däraf, att den ansetts till sitt
innehåll ha blifvit närmare bestämd och besluten
i staden Kalmar, 1397. Därmed förhåller det sig
i själfva verket sålunda. Redan i det ryktbara
Nyköpings herredags beslut (20 sept. 1396)
förklarade sig svenska rådet villigt att,
när konung Erik (kort förut vald till svensk
konung, dessförinnan redan utsedd till dansk
och norsk konung) eller drottning Margareta
kallade, infinna sig till möte med ”riksens
män af Danmark och Norge” för att med dem
utbyta sådana försäkringar, att de tre rikena
ömsesidigt betryggades för att sedermera någonsin
af hvarandra ofredas. Året därpå, 1397, samlades
också, i Kalmar, en talrik skara af svenska,
danska och norska rikenas råd och män. Där blef
konung Erik 17 juni krönt till konung öfver de
tre rikena på en gång, en symbolisk handling,
hvarigenom deras union, representerad i konung
Eriks person, högtidligen framhölls. Man skred
äfven till öfverläggning om en närmare och
beståndande sammanslutning samt om de grunder,
på hvilka denna borde hvila. Om förhandlingarna,
hvilka säkerligen voro både många och långa,
föreligga nästan inga underrättelser. Utom den
högtidliga urkund af 13 juli 1397, i hvilken de
tre rikenas representanter afgifva vittnesbörd
om Eriks kröning och försäkran om sin trohet,
är emellertid från mötet bevaradt ett dokument,
hvilket ända till senaste tider varit betraktadt
som ingenting mindre än unionsakten mellan de
tre rikena.
Detta dokument är uppsatt på danska språket och
dateradt Kalmar 20 juli 1397. Enligt textens
ordalydelse sammanfattar det hvad som blifvit
beslutet ”med råd och samtycke af konung Erik,
drottning Margareta och med en rätt endräkt
och samtycke af alla riksens rådgifvare och
män af alla tre konungarikena” och innehåller
bl. a. hufvudsakligen följande unionella
bestämmelser. 1. De tre rikena skola ha gemensam
konung och aldrig åtskiljas. Konung skall
väljas. Efterlämnar konung en son, skall denne
tagas; efterlämnar han flera söner, skall en af
dessa utses. Dör konung barnlös, skola rikenas
rådgifvare och män göra ett sådant val, som
nyttigast är för alla tre rikena. 2. Krig skall
vara gemensamt. Det rike, som råkar i örlig,
skall understödjas af de öfriga, men själf förse
hjälphärarna med kost och foder. Ingen skall
undandraga sig hjälpskyldigheten därmed, att han
icke är pliktig till någon annan tjänst än att
värja sitt eget lands gräns, ty alla tre rikena
skola nu vara som ett rike. 3. Underhandlingar
med främmande makter föras, å de tre rikenas
vägnar, af konungen, i hvilket af länderna han
än uppehåller sig, samt de rådsherrar, alltid
några af hvart rike, som vid tillfället äro
hos honom. 4. Den, som förklarats fridlös i
ett af rikena, skall ock betraktas som biltog
i de öfriga. 5. Hvart rike skall styras efter
sin lag och behålla sin rätt, och ett rikes
lag och rätt skola ej tillämpas i något af de
andra. 6. Alla rikena skola lefva i endräkt och
kärlek med hvarandra, och all fejd och tvedräkt,
som i långliga tider härskat emellan dem,
skola nedläggas. Vidare säges, att alla dessa
föreskrifna stycken och artiklar skulle så göras
och hållas, som föreskrifvet står, och att, om
någon ville däremot göra, skulle alla rikenas
inbyggare hjälpa konungen och hans ämbetsmän att
afstyra det. Slutligen tillägges det i urkunden,
som är skrifven på papper, att utskrifter skulle
göras på pergament, två för hvart rike, på allt
sätt likalydande med dokumentet och med alla där
föreskrifna artiklar och att dessa utskrifter
skulle beseglas med konungens, drottningens och
alla tre rikenas råds och mäns samt köpstäders
sigill. Till bekräftelse att allt så blifvit
definitivt beslutet, som i urkunden står, hade,
enligt ordalydelsen i texten, 17 namngifna (7
svenska, 6 danska och 4 norska) rådsherrar låtit
”hänga” sina insegel för brefvet.
Den svenske forskaren O. S. Rydberg har
emellertid i ”Sverges traktater med främmande
magter” (II, 2; 1883), där dokumentet finnes
tryckt, och uti ”Inträdestal i Kongl. Vitterhets
Historie och Antiqvitets akademien 15 maj 1883”
genom en skarpsinnig bevisföring ådagalagt, att
denna urkund, som enligt sina egna ord åsyftar
att varda ingenting mindre än unionens verkliga
fundamentalakt, i själfva verket stannade vid att
vara ett af några rikenas förnämsta män (af egen
drift eller i egenskap af ett mötets utskott)
uppsatt definitivt förslag till unionsakt,
hvilket icke vann laga kraft. Långt ifrån
således att en union afslöts i Kalmar 1397,
strandade där försöken (ty där gjordes troligen
flera) att åstadkomma ett unionen konstituerande
grundfördrag. Bland skälen till att en unionsakt,
sådan som det oftanämnda dokumentet åsyftade,
icke kom till stånd, var utan tvifvel ett af de
förnämsta oförenligheten af Norges egenskap af
arfrike med den i förslaget skarpt framhållna
valprincipen. Dokumentets egen beskaffenhet
gifver också styrka åt denna förmodan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
