- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
687-688

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar slott ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kalmbältet- Kalmucker

Af de 17, som utfärdat akten, ha endast 10
beseglat den. De komprometterande sigillen
ha blifvit förstörda, så att endast mer eller
mindre obetydliga bitar finnas kvar. Men det
har dock lyckats Rydberg att genom en mästerlig
sfragistisk undersökning identifiera sigillen och
sålunda bevisa, att ingen enda norrman beseglat
akten. Denna kunde således i sig själf icke
ega någon rättsligt bindande kraft, eftersom
en af de tre kontrahenterna saknades. Det är
under sådana förhållanden ej underligt, att de
6 pergamentsutskrifterna aldrig verkställdes,
att med mötet i Kalmar samtida viktiga historiska
källor ej nämna något om ett unionsfördrag och
att våra egna äldre krönikor ej känna denna
tillämnade unionsakts innehåll. En oredig
hågkomst af, att något beslöts i Kalmar,
att några dokument där uppsattes, bevarades
dock hos åtskilliga, men erinringen om dessa
akters innehåll blef med tiden allt dunklare. "I
förlitande på samtidens glömska" företog &ig Erik
af Pommern 1425, nära 30 år efter Kalmar-mötet,
att söka skaffa det fallna unionsförslaget
en för honom gagnelig auktoritet. "En af
skrift af akten togs i den mest lagliga och
fulländade form på pergament, bestyrkt med
sju (till större delen tyskars) hängande
sigill och notarialattest. Med originalets
röjande besegling redde man sig ock. Om de
tio sigillen till största delen förstördes,
kunde vittnena icke intyga, hvilka af de sjutton
rådsherrarna beseglat urkunden. . . . Biskopens
af Roskilde sigill, hvilket varit till stor
del tryckt uppe i texten, är till hela denna
del borttaget med den försiktighet, att icke en
enda bokstaf blifvit skadad. Detta har tydligen
skett, då afskriften skulle tagas. Vid samma
tillfälle ha ock de öfriga sigillen, hvilka man i
vi-dimationen icke finner uppgifna som igenkända,
utan tvifvel blifvit afsiktligt förstörda"
(0. S. Rydberg). Som en rättsligt bindande
statsakt omnämnes dokumentet också sedermera i
preliminärförlikningen i Halmstad 3 maj 1435
mellan Eriks ombud och svenska fullmäktige,
i den definitiva förlikningen i Stockholm 14
okt. s. å. (vid bägge tillfällena beslöts, att
bestyrkt af skrift af "förbindelsebrefvet" skulle
förvaras i hvart rike) och vid fredsmötet i
Kalmar 1436. I det 1436 i Söderköping framkastade
förslaget till unionsakt benämnes det "ett
förram, ett begriff" (= utkast), och i det
mellan svenska och danska radsherrar i Kalmar
9 juli 1438 af slutade fördraget kallas det
"det gamla förbundet".

Dokumentet utgafs första gången, 1603;
af> A. Hvitfeld och erkändes sedermera af
de nordiske: hi-storieskrifvarna allmänt
som den af Margareta-stiftade unionens
grundfördrag. Prof. K: Fr. Georgiii i
tJppsala (d. 1795) var den förste, som
underkastade det en kritik och f rånkände
det rättsgiltighet. Dansken Paludan-Miiller
("Observationes criticae de Foedere inter Daniam,
Sueciam et Norvegiam auspi-ciis Margaretas
reginse icto", 1840) upptog Georgiis skäl och
förklarade dokumentet vara ett af 17 herrar
utfärdadt "intyg" om hvad som förefallit. De
fleste nyare historieskrifvare kalla det ett
"utkast", "ett förberedande förslag". Rydbergs
uppfattningar möttes med-invändningar af
Kr. Erslev (i "Aarböger f. nord. oldkyndighed
og historie", 1889 och 1891, och i svensk
"Hist. tidskr." 1891), som besvarades af-den
förre i svensk "Hist. tidskr." 1890 och 1891.
J. Th. w.

Kalmbältet, meteor. Se Stiltje.

Kalmera (fr. calmer), lugna, stilla.
;

Kaimeter (K a h l m e t e n, Henrik, ämbetsman,
f. 20 aug. 1693 i Falun, d. i Stockholm 24
dec. 1750, aflade 1714 i Uppsala examen
för inträde i bergsstaten och anställdes
s. å.s i Bergskollegium. Efter att där på
ett förtjänstfullt sätt ha upprättat register
öfver alla resolutioner och privilegier för
rikets bergverk från äldsta tid till 1690
fick han på kollegiets förord ofientligt
understöd för en utrikes resa till bergverkens
nytta. 1718-27 uppehöll han sig i Holland,
England, Frankrike och Tyskland samt hemskickade
därunder till kollegiet omständliga berättelser
om sina gjorda iakttagelser, hvarjämte han
till Sverige inskaffade ’skickliga järn-
och stålarbetare. 1728 befordrades K. till
kommissarie i Kommerskollegium och erhöll
s. å. af Bergskollegium uppdrag att göra en
resa inom landet för uppsökande af galmeja,
stenkol m. m. Efter en ny utländsk resa
(1729-31) för anskaffande af skickliga främmande
arbetare utnämndes han 1734 till assessor i
Bergskollegium. 1747 erhöll han titel kommerseråd
och valdes s. å. till led. af Vet. akad.

Kalmgördeln, meteor. Se S t i 11 j e.

Ka’lmia L., bot., växtsläkte af
fam. Ericacece. De 6 arterna i Nord-Amerika
äro låga buskar med ständigt gröna,
lansettlika blad och röda, violetta
eller hvita blommor. Kdwia-arterna odlas
ofta som prydnadsväxter för de vackra
blommornas skull, men äro giftiga.
G- L-m.

Kalmit, bergstopp. Se H a r d t.

Kalmius (förr Kalka), sydrysk flod på gränsen
mellan Jekaterinoslav och Donska kosackernas
land, rinner ut i Azovska sjön vid Mariupol. 180
km. Mellan en afdelning af Djingis-kans här
samt polovtserna och de med dem förbundne ryske
furstarna af Kiev, Tjernigov m. fl. utkämpades
1223 vid denna flods stränder en i Rysslands
historia märklig drabbning, i hvilken ryssarna
blefvo fullständigt slagna och blomman af ryska
adeln stupade. Därigenom att mongolerna återvände
till Asien, blef slaget utan några nämnvärda
följder.
(J. F. N.)

Kalmregionen, meteor. Se Stiltje.

Kalmuck, ett i kypertbindning framställdt tyg
af tjockt kardullsgarn, tämligen löst väfdt,
men tätt sammanvalkadt och försedt med långhårig,
mer eller mindre glansig yta. Det användes till
vinteröfverrockar. – Med kalmuck betecknas
i Sverige äfven en plyschartad väfnad, som
har krusig eller lockig yta af väsentligen
samma utseende som astrakan (se d. o.) och
användes som ersättning för pälsverk.
(G. A. W.)

Kalmucker (tatar. kalimak), eller, som de
själfva kalla sig, oirad, mongoliskt folk,
till största delen bosatt på kinesiskt område,
men äfven sedan två århundraden tillbaka
i stort antal utbredt öfver en vidsträckt
yta af ryska riket. Kalmuckerna äro delade
i fyra hufvudstammar: choschoter, dsungarer,
dorboter och torgoter. De förstnämnde stå till
största delen under kinesisk öfverhöghet och
äro bosatta i trakten af Kuku-nor i Tibet,
hvilket de betrakta som sitt egentliga hem. En
del af denna stam drog sig in på ryskt område,
där den sedan 1759 (enligt andra redan 1675)
varit boende i guv. Astrahan. Dsungarerna,
fordom den tappraste, rikaste och mäktigaste
horden, som förr behärskade de öfriga stammarna,
underkufvades sedan af kineserna och blefvo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free