Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 701-702 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalymna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den kolonngång, som omgaf de grekiska templen,
uppbars af stenbjälkar, hvilka med ena ändan
hvilade på den omgifvande kolonnräckans
bjälklag och med den andra på tempelrummets
(cellans) omgifningsmurar. Öppningarna mellan
dessa bjälkar fylldes med täckhällar af sten,
de s. k. kalymmatia l. kalymmatierna, hvilka
både för prydlighetens skull och för att
minska tyngden voro på undersidan försedda med
fyrsidiga fördjupningar, bildande antingen flera
smärre eller ett enda större fält. I hvarje
sådant fält anbragtes som prydnad och för att
symbolisera det fria sväfvandet en gyllene
stjärna eller en hängande rosett; ramverket
utgjordes af mer eller mindre rikt profileradt
listverk: bladprydda lister (kymatier)
och pärlsnören (astragaler). Hällarna voro
stundom genombrutna, då öppningen i hvarje fält
tillslöts med en särskild, ornerad platta. Någon
väsentlig skillnad mellan kalymmatierna i den
doriska och i den joniska stilens byggnader
förekommer ej. Lämningar finnas bl. a. såväl
i Aten (Theseion, Parthenon, Erechtheion)
som i Mindre Asien (Mausoleum) och på Sicilien
(Selinus). Jfr Kassett och Lakunarietak.
Upk.*

Kalymna. Se Kalymnos.

Kalymnos (forntidens Kalymna), en liten, bergig,
men fruktbar ö vid Mindre Asiens västra
kust, n. om Kos, tillhör turkiska
vilajetet Djezaïr-i-Bahr-i-Sefid och har
en areal af 108,9 kvkm. Omkr. 12,000 inv.
(J. F. N.)

Kalypso. 1. (Grek. Καλυψώ, lat. Calypso),
grek. myt., en nymf, dotter af Atlas och bosatt
på en midt i hafvet belägen ö, Ogygia, på hvars
kust Odysseus enligt Homeros ensam räddade sig ur
ett skeppsbrott och sedermera kvarhölls i sju år
af den sköna K. Hon gaf honom löfte om odödlighet
och evig ungdom, om han ville kvarstanna som
hennes gemål; men intet kunde dock kväfva hans
längtan att återse hem och maka, och slutligen
måste K. på Zeus’ befallning tillåta honom att
afresa. — 2. Astron., en af småplaneterna.
1. A. M. A. 2. B—d.

Kalyptra, bot. Se Calyptra.

Kalyptral, bot. Se Deperulation.

Kalyptrogen (af grek. kalyptra, betäckning,
och genein, bildas), bot., det cell-lager,
som bildar rotmössan (se Rot).
G. L—m.

Kalyxrör, paleont. Se Favosites.

Kalö (eg. Kalvö; en mindre riktig form är
Kallö), liten dansk ö vid östra kusten af
Nörrejylland, i den s. k. Kalöviken,
som från Aarhusbukten skär in i halfön
Djursland. Genom en gammal stenbro är ön förenad
med fastlandet. 1313 byggde Erik Menved en borg
på K. för att hålla de jylländske bönderna i
tukt. Den blef dock redan 1320 förstörd, men
kort därefter åter uppbyggd. 1514—54 var Erik
Banner länsman på K. och hade
1518—19 Gustaf Vasa i förvar. 1670 gaf Kristian V
K. till sin halfbroder grefve U. F. Gyldenlöve,
som ref ned slottet. Endast ruiner finnas numera
kvar. Den nuv. hufvudgården K. ligger inne i
landet och var i äldre tider slottets ladugård.
E. Ebg.

Kalöviken. Se Kalö.

Fig. 1. Kam af ben, från stenåldern. Gottland.

Fig. 2. Kam af brons, från bronsåldern. Västergötland.

Fig. 3. Kam af ben, från yngre järnåldern. Uppland.

Kam, kulturhist. Kammen har som redskap för
hårets skötsel och som smycke nyttjats ända sedan
stenåldern. Förhistoriska kammar äro kända från
hela Europa, t. ex. från Italiens terramarer och
Schweiz’ pålbyggnader, från Österrike-Ungern,
Tyskland och de nordiska länderna. De
äldsta kammarna i Norden äro gjorda i ett
stycke med tänder åt en sida. Senare uppträda
dubbelkammar. Den tidigast kända kammen i Sverige
(fig. 1) är funnen på en stenåldersboplats
vid Gullrum i Näs socken på Gottland. Den
är gjord af ben och prydd med ett människo- och
ett djurhufvud, båda skulpterade. Kammen
tillhör midten af 3:e årtusendet f. Kr. Flera
kammar af brons från bronsåldern äro kända i
Skandinavien (se fig. 2). Från århundradena
närmast e. Kr. har man godt om kammar i Norden,
vanligen höga och korta, tidigast i ett stycke
med karfsnittsmönster, senare gjorda i flera
hopnitade benstycken. Den yngre järnålderns
kammar (se fig. 3) äro låga och långsträckta,
ornerade med streck, koncentriska cirklar och
bandornament eller djurfigurer. Dubbelkammen
uppträder i Sverige först under den yngre
järnåldern, men får en rikare utveckling under
medeltiden. Från dennas äldsta tid härröra
t. ex. de i Lund och i Söderköping funna
väfkammarna. Jfr F. Winter, ”Die kämme aller
zeiten von der steinzeit bis zur gegenwart” (1906), där
förhistoriska europeiska kammar och sådana från
det gamla Assyrien och Egypten liksom från de
utomeuropeiska världsdelarna finnas afbildade.
T. J. A.

Kam, sjöv., den uti ett sol- eller regntälts
rygglik fästa hissinrättningen, afsedd att
åstadkomma spridning, så att tältets midt ej må
uppbäras i blott en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>