Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kampegrässläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanaanitiska språk, d. v. s. den kanaanitiska
grenen af den semitiska språkstammen, kallas med
ett gemensamt namn de i närmaste släktskap med
hvarandra stående hebreiskan (med dess ättling
nyhebreiskan eller rabbinskan), feniciskan
med puniskan (i Kartago och dess kolonier) samt
de ytterst sparsamma, i ortnamn och inskrifter
(Mešastenen o. a.) åt oss bevarade resterna af
några andra i Kanaan vid hebréernas invandring
inhemska dialekter. Bortser man från dessa
senare, kan man säga, att det ursprungligen
gafs endast ett kanaanitiskt språk, af
hvilket feniciskan och hebreiskan äro endast
två olika former, hvilkas olikhet till största
delen framkallats af det olika sätt, hvarpå de
kommit oss till handa (jfr Feniciska språket).
H. A.*
Kanachos, grekisk bildhuggare, tillhörande tiden
före Fidias, var verksam i Sikyon och berömdes
som en framstående bronsgjutare, men arbetade
äfven i andra ämnen (en guld-elfenbens-stod af
Afrodite för Korint och en kolossal Apollon
af cederträ för Tebe), och han framställde
utom gudar äfven segermonument (Gossar på
kapplöpningshästar). En kolossal Apollonbild af
brons i Miletos känna vi genom efterbildningar
dels å milesiska mynt, dels ock genom ett par
statyetter, af hvilka den ena befinner sig i
British museum (den Didymeiske Apollon med
en hjortkalf i högra handen). Den andra, ännu
strängare i typen, finnes i Berlin. Apollonstoden
bortröfvades af Dareios vid templets förstöring
493 f. Kr., hvaraf den slutsatsen kan dragas, att
mästaren måtte ha lefvat i slutet af 6:e eller
början af 5:e årh.
C. R. N.*
Kanada. Se Canada.
Kanadabalsam, bot. Se Canadabalsam.
Kanadahjorten, zool. Se Canadahjorten. Suppl.
Kanadin, med. farm. Se Hydrastis.
Kanadiska sjöarna. Se Canadiska sjöarna.
Kanadiska Stillahafsbanan. Se Canadian
Pacific-railway.
Kanadol (sannolikt af Canada), föråldrad,
numera sällan använd benämning på
petroleumeter af omkr. 60° kokpunkt.
E—t N—n.
Kanagawa, stad på japanska ön Hondo, vid
västra sidan af Tokyoviken, 4 km. n. om
Yokohama, med hvilken stad K. sammansmält
till en handelsplats. K. blef 1859 en för
européer öppnad hamn, men ersattes senare, i
följd af sitt otillräckliga djup, af Yokohama.
(J. F. N.)
Kanaker, en bland européer och nordamerikaner
vanlig benämning på infödingarna på Hawaii-öarna
och i allmänhet på Polynesiens infödda
befolkning.
Kanal (af lat. canalis, konstgjordt rör,
öppen ränna, vattengraf). 1. Geogr., benämning
på åtskilliga bredare hafsarmar eller sund,
t. ex. Engelska kanalen, oftast kallad endast
Kanalen (se d. o.).
2. Anat., benämning på vissa förlängda
håligheter i djurkroppen, i hvilka näringsämnen
passera, vätskor ha sitt omlopp, eller i hvilka
vissa organ (såsom ryggmärgen) äro inneslutna.
3. Tekn., bred, konstgjord graf för ledning
af vatten. Kanaler kunna afse antingen en
träskig (öfversvämmad) trakts torrläggning,
medelst vattnets bortledande utför
sluttningar, eller en torr
landsträckas öfvervattning, för upphjälpande af
dess fruktbarhet, eller slutligen främjandet af
samfärdseln och handeln, därigenom att till de
otillräckliga naturliga vattenvägarna fogas
konstgjorda. Byggandet af för skeppsfart
afsedda kanaler ställer stora anspråk på
ingenjörsvetenskapen. Ofta äro de vattendrag,
som skola förenas, skilda från hvarandra genom en
eller flera höjder, som icke kunna utan alltför
stor kostnad kringgås eller genomsprängas. I
sådant fall måste kanalen byggas med användande
af slussar, ordnade liksom trappsteg, den ena
öfver den andra. Hvarje sluss är en kanaldel,
som efter behag afstänges genom slussportar och i
hvilken fartyg genom vattnets påsläppande höjas
i nivå med den närmast högre belägna vattenytan
eller medelst vattnets aftappning sänkas i nivå
med den närmast nedanför varande. Slussarna
förses med vatten genom ledning från en på
höjden af vattendelaren belägen reservoar,
vare sig en naturlig sådan (en insjö) eller en
konstgjord. Ligga vattendragen i olika plan
och ej åtskiljas af någon bergsrygg e. d.,
erhålles nödigt slussvatten från det högre
liggande vattendraget. I s. k. sidokanaler,
d. v. s. sådana, som gå jämsides med en flod
utefter sträckor, där denna är ofarbar, inledes
vatten från floden. Skall en kanal ledas öfver
en dalgång, en fors e. d., sker detta medelst
en akvedukt (se d. o.), såframt ej en enkel
jordfyllning med däri ordnad bädd för vattnet är
tillräcklig. Stundom måste kanallinjen medelst en
tunnel dragas genom en höjd. Mötande landsvägar
och järnvägar dragas öfver kanalen på fasta
eller rörliga broar. För att undvika de dyrbara
slussbyggnaderna har man med framgång försökt
att låta kanalen på korta sträckor aflösas af
lutande plan, uppför och utför hvilka fartyget
forslas, stående på en i vattnet nedlöpande vagn,
hvilken drages på skenor. I stor skala har detta
tillämpats vid Morris-kanalen i Nord-Amerika
och därefter på Elbing-oberländischer-kanalen
i Ost-Preussen. Öfver sådana lutande plan
föras äfven på några ställen fartygen i
en docka eller vattenfylld plåtlåda. För
öfvervinnande af stora höjdskillnader har man
på senare tid äfven användt lyftverk, närmast
liknande vanliga hissar. Fartygen införas i en
vattenfylld låda, hvilken medelst lyftanordningar
kan sättas i förbindelse med den öfre eller
nedre kanaldelen. Stor omtanke måste egnas åt
en kanalanläggnings skydd mot förstöring af
öfversvämningar under flodtiden, åt anstalter
för öfverflödigt vattens afledande samt åt
ständigt vidmakthållande af ett jämnt vattenstånd
äfven därigenom, att nytt vatten kan ditledas
till ersättning för det, som sipprar bort och
afdunstar, och för det, som åtgår vid slussning
af fartyg. Vid kanalens ändpunkter och f. ö. på
lämpliga ställen vid densamma beredes rum för
hamnar. — Man bör vid gräfningen af en kanal laga
så, att den uppgräfda jordmassan är tillräcklig
för att bilda erforderliga sidovallar,
s. k. kanalbankar. Vid byggandet af grafvens
botten och väggar använder man lera, betong eller
murverk, på det att ingen väsentlig mängd vatten
må kunna sippra igenom. Minsta vattendjupet i
kanalen bör med O,3 à 0,5 m. öfverstiga fartygs
största djupgående. Vid kanaler, där bogsering
icke skötes uteslutande af bogserbåtar, anlägges
å kanalbanken en s. k. dragvägm högst 1 m. öfver
vattnet och med en bredd af 1—4 m. Den till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
